Stockholmskt 1700-tal med kvinnlig blick

Med utställningen Mitt liv som Ulla Winblad skapar Stockholms stadsmuseum något som Bodil Hasselgren har saknat: en bild av livet som kvinna i Stockholm under 1700-talet, utan att fastna i den manliga blicken.

I Mitt liv som Ulla Winblad på Stockholms stadsmuseum har nymfen från Carl Michael Bellmans epistlar fått huvudrollen. Hon var nämligen en verklig person. Maria Christina Kiellström, eller Maja Stina som hon ofta kallades, föddes 1744 i Stockholm. Namnet Ulla Winblad gav hon sig själv som ung. Hon arbetade som prostituerad och som sådan kom hon i kontakt med Carl Michael Bellman och blev en återkommande, ikonisk karaktär i hans epistlar. Genom ett gediget arkivgrävande har stadsmuseets forskningschef Rebecka Lennartsson lyckats följa Kiellström genom livet vilket ligger till grund för utställningen.
.
Kopplingen till Stockholm är självklar och redan i den första informationsskylten beskrivs Ulla Winblad som sinnebilden av stockholmskt 1700-tal. Det är som man skriver ”[…] högt och lågt, superi och sinnlighet.”

Så är också utställningen uppbyggd. Frida Starck Lindfors (utställningsproduktion och text), Rebecka Lennartsson (forskning och text), Tor Cederman (formgivning) och Sepidar Hosseini
(Grafisk formgivning och bildbearbetning) har skapat en levande utställning utan onödiga digitala lösningar. Montrar med föremål, dokument och illustrationer berättar den större bilden Stockholm. Här avhandlas bland annat nöjesliv, brott och barndöd. Runt om montrarna berättas historien med Kiellströms röst, genom korta skildringar skrivna i första person. Det är ett snyggt grepp, såväl tematiskt som i designmässigt och det möjliggör en frigörelse från hora/madonna-stereotypen.

Mitt liv som Ulla Winblad är inte en lättsam utställning. Livet som prostituerad kvinna i Bellmans-Stockholm var, banalt uttryckt, ett mörker. Att därtill bli upplyft som nymfernas nymf av en av tidens största kändisar, gjorde säkerligen inte saken lättare för Kiellström. Då som nu var det dessutom svårt att skaka av sig ett rykte. När Kiellström under en period flyttade till Norrköping följde namnet och hånen efter.

Det är i kopplingen till samtiden som utställningen tappar lite av sin styrka. Behöver vi veta hur gymnasiestudenter tolkar Ulla Winblad idag? Det är ett roligt projekt med spännande resultat, men det tillför inte någonting till utställningen i sin helhet. Till skillnad från resten av Stockholms stadsmuseum är inte Mitt liv som Ulla Winblad barnanpassad, och väl så, alla historier bör inte göras tillgängliga för de minsta. Att man valt att ha en vrå med utklädningskläder à la 1750 tycker jag ändå är en fin gest.

Med Mitt liv som Ulla Winblad skapar Stockholms stadsmuseum något som i alla fall jag har saknat: en bild av hur livet som kvinna kunde se ut i Stockholm under 1700-talet, utan att fastna i den manliga blicken. Här har man i stället lyckats använda Johan Tobias Sergels och Carl Michael Bellmans bilder och texter för att göra Ulla Winblad/Maria Christina Kiellström verklig. Jag hoppas att utställningen kan komma att följas av flera, mer omfattande projekt. Det som fastnar mest hos mig när jag lämnar utställningen och som lättast går att koppla till vår egen tid, är svårigheten i att skaka av sig en roll, ett namn och ett rykte.

Bodil Hasselgren
MA ABM, Musei- och kulturarvsvetenskap