Hur kan museerna bryta sig ur gamla invanda berättelsestrukturer? Var i museernas verksamhet kan sådan förändring äga rum och hur kan det ske? Den som vill förändra strukturer kan först behöva identifiera dem. Annika Bünz och Carola Nordbäck presenterar en tankemodell som kan användas för att söka svar på hur museers berättandepraktiker fungerar och hur olika delar av museernas verksamheter hänger samman.
Tankemodellen har vuxit fram inom projektet Miljöhumanistisk museipedagogik vid Umeå universitet och är tänkt som ett hjälpmedel för att identifiera hur museer producerar berättelser, hur dessa berättelser flätas samman med varandra, och hur vi kan arbeta för det Fiona R. Cameron beskriver som en ”ekologisering” av museer (Cameron 2015). Det handlar bland annat om hur museers berättelser och framställningar blir mer perspektivrika och synliggör de ömsesidiga beroendeförhållanden som människor är inflätade i.
Vi använder modellen i vårt projekt för att göra ekokritiska analyser, det vill säga undersöka museers berättelser om relationerna människa–djur och människa–natur, men den går också att använda för att identifiera andra slags berättelser. Den kan användas av utställningsproducenter och pedagoger vid planeringen av utställningar och pedagogiska program, som stöd vid kritiska analyser av museernas berättelser, och som stöd för undervisning och forskning om museers arbete.
Modellen rymmer sju urskiljbara utgångspunkter för berättande inom museernas verksamheter. Vi kallar dem för berättelsemotorer. Tankemodellen bygger på antagandet att samtliga berättelsemotorer är verksamma i både museernas digitala och fysiska rum. Nedan följer mer ingående beskrivningar av de olika berättelsemotorerna, men först behöver vi definiera vad vi menar med berättelse.
Begreppet kan definieras på olika sätt, beroende på sammanhang. Vi utgår i denna essä från att berättelser kan upplevas och skapas överallt. Det är ett sätt att tolka omvärlden genom att ordna tid och rum och därigenom skapa mening och sammanhang. Vi utgår från ett multimodalt perspektiv på berättande och berättelser. Det innebär att berättelser skapas genom kombinationer av många olika kommunikativa resurser. Ett museibesök består exempelvis alltid av upplevelser som involverar besökarnas sinnen och kroppsliga varande i rummet. Det sker när besökare går genom en museibyggnad, vandrar genom utställningsrum och gallerior, betraktar föremål i montrar och vidrör rekvisita eller klickar sig fram på skärmar bland information och bilder. Berättande i det här sammanhanget handlar alltså inte bara om att förmedla muntliga eller skriftliga narrativ. Museernas praktik att samla in föremål och skapa samlingar är därmed ett sätt att skapa berättelser liksom att arrangera ett urval av dessa föremål i en museimonter är ett sätt att berätta.
Man kan säga att museerna iscensätter tid och rum och arrangerar (re)presentationer av någon del av världen utanför museet. Oavsett om det sker avsiktligt eller ej uttrycker museernas narrativa (re)presentationer diskursiva ställningstaganden genom att de beskriver ”verkligheten” från specifika perspektiv som avspeglar grundläggande föreställningar om världen och positionerar besökaren inom denna diskurs.
Centralt för vår förståelse av museers berättelser är också att de ingår i dialogiska meningsskapande praktiker. Tankemodellen som vi presenterar beskriver museernas berättandepraktiker som en kombination av berättelsmotorer. Men, det är i mötet med besökare som museernas berättelser aktiveras. Besökarnas enskilda meningsskapande resulterar i individuella tolkningar färgade av deras intressen, förväntningar och förförståelser. På de flesta museer ges besökarna möjlighet att ge respons genom att kommunicera sina tolkningar och reaktioner, upplevelser och åsikter i olika museala kanaler. På så sätt kan relationen museum-besökare utgöra ett samtal där berättande kombineras med lyssnande.
Institutionens berättelser
Institutionens berättelser är de bilder museerna ger av sig själva. Det är beskrivningar av institutionens innehåll, ändamål och vilka ämnesområden museet har i uppgift att berätta om. Dessa kan både vara dagsaktuella och härröra från olika perioder i institutionens historia. Vi har låtit institutionens berättelser utgöra den stora cirkel som omsluter museets berättelsemotorer. Institutionens berättelser fungerar då som en ram för de berättelsemotorer som den rymmer. Utställningsproducenter och museipedagoger har ett omfattande handlingsutrymme, men allt som skildras i utställningssalar och förmedlas av pedagoger har en relation till institutionens berättelser som därmed har stor betydelse för det som museets besökare möter. Utanför institutionens ordnande ram finns omvärldens mångfald av berättelser.
Museets genre, eller ämnesinriktning, är en viktig utgångspunkt för institutionens berättelse. En konstnärlig installation som visas på ett kulturhistoriskt museum är sammanvävd med institutionens berättelser om kulturhistoria, vilket innebär att den inramas på ett annat sätt än en installation som visas på ett konstmuseum. Genren har därutöver betydelse för besökarnas förväntningar och för deras upplevelser under museibesöket.
Museernas institutionella berättelser förmedlas också genom själva museibyggnaderna. Arkitekturen är museernas ansikte utåt: i massmedia, i mötet med museibesökare, i den omgivande miljön och för alla som rör sig i området. När föreställningen om ett specifikt museums syfte förändras påverkar det ofta museiarkitekturen, som anpassas för att möta nya behov och förmedla andra betydelser. De äldre museibyggnaderna är dock präglade av sin historia och personalen på museerna måste anpassa verksamheterna efter de ramar dessa skapar. Andra äldre museibyggnader har delvis byggts om i samband med tillbyggnader, och då kan till exempel en högdragen palatsliknande entré bytas ut mot ett lite mer nedtonat möte med besökarna. Exempel på sådana ombyggnationer är Konstmuseet och Sjöfartsmuseet Akvariet i Göteborg.
Institutionen förmedlar bilden av sig själv genom innehållet i de utställningar som finns i byggnaden. Varje utställning bär någon del av institutionens berättelser om vad den vill vara och förmedla. Numera förmedlas också institutionernas berättelser via deras webbplatser och i sociala medier. Här presenteras museernas uppdrag, program, utställningar och digitala utbud. Se exempelvis hemsidan för museet Vrak – Museum of Wrecks i Stockholm. Det som presenteras på webbplatsen är samtidigt en integrerad del av institutionens berättelser om sig själv. Där presenteras bilder av vad museerna vill vara för slags institutioner och dessa självbilder kan ibland skilja sig från den självframställning som präglar äldre museibyggnader. I den digitala världen går det lättare att skapa nya berättelser medan det är ett mer kostsamt projekt att göra stora ombyggnationer. De olika berättelserna kan följaktligen tala i en samstämmig kör, eller förmedla motsägelsefulla betydelser om institutionen som helhet.
Samlingens berättelser
Traditionella museer är uppbyggda runt sina samlingar vars innehåll och utformning utgått från institutionernas identitet och genre. Naturhistoriska museer har samlat in det som har kategoriserats som natur. Kulturhistoriska museer har samlat in kultur. Nationalmuseer har samlat in det som ansetts representera nationens historia. Länsmuseer har samlat in representationer för de olika länens historia. En del museer har samlat in det som kallas vår historia och kultur, andra museer, såsom de etnografiska, har berättat om ”de Andras” kulturer. De olika museigenrerna har skapat sina egna kategoriseringssystem, sina egna sätt att dela in världen, men gemensamt för de flesta museer är kategoriseringar där natur och människa är väsensskilda från varandra och naturen är till för människan att använda. De berättelser och betydelser som finns invävda i samlingarnas struktur kan vara svårare att utmana och ändra på än till exempel museiarkitekturen. De gamla kategoriseringssystemen tenderar nämligen att försvåra nya insamlingspraktiker.
Samlingarna kan bestå av små och stora föremål, berättelser, byggnader och kulturmiljöer. De kan också bestå av en rad separata samlingar med föremål som binds samman av en person, eller en grupp personer, som skapat den (för ett exempel, se Nordbäck 2022). Varje enskild samling som tillsammans utgör en institutions samling, kan bära sina egna berättelser om de sammanhang där de skapades och om de personer som skapade dem.
En samling binds samman till en enhet, en samling formad av museets uppdrag och kategoriseringssystem. Samlingarna berättar därför också om institutionens bild av sig själv, så som den såg ut vid den tidpunkt då samlingen skapades. Många samlingar berättar om den världsbild, och den syn på kunskap som rådde då de moderna museerna växter fram tillsammans med nationalismen och de vetenskapliga disciplinerna. Samlingarna kan också berätta olika samlares historier, de kan berätta om händelseförlopp och samlarnas syn på sig själva och världen runt omkring dem. De kan berätta om maktrelationer och koloniseringsprocesser (för ett exempel, se Nordbäck 2022).
Samlingar kan också bestå av levande varelser och växter eller frön. På flera svenska friluftsmuseer visas exempelvis levande djur och växter och definieras då som levande samlingar. Det kan vara lantraser, köksväxter, träd, perenner eller avgränsade områden, som en äng eller en allé. Friluftsmuseerna menar att levande museiföremål är nödvändiga för att kunna visa hur förhållandet mellan människan, tekniken och naturen har sett ut (för vidare läsning, se FRI – de svenska friluftsmuseernas samarbetsorganisation).
Levande djur och växter visas även på några kulturhistoriska museer, såsom Malmö Museer och Sjöfartsmuseet Akvariet i Göteborg. Där beskrivs inte djuren och växterna som levande museisamlingar utan de visas i utställningsmiljöer som benämns akvarier och terrarier. På friluftsmuseet betraktas således djuret som ett levande museiföremål som bedömts ha ett högt musealt bevarandevärde medan de levande djuren i akvariemiljöerna sorteras under kategorin djurparksdjur och representerar arter – viktiga delar av den naturhistoriska berättelsen om evolutionen och den marinbiologiska berättelsen om livet i havet. Dessa djur och växter representerar snarare föreställningar om natur än relationen människa–natur–teknik. Men i praktiken är även djuren på friluftsmuseerna djurparksdjur, eftersom alla djur som visas offentligt i permanenta anläggningar betraktas som djurparksdjur av Jordbruksverket och museerna behöver söka tillstånd hos Länsstyrelsen för att bedriva sådan djurverksamhet.
Museologen Caroline Owman diskuterar praktiken att hålla levande djur i fångenskap i akvarier på museer i essän ”Har djuren det bra?” och tar sin utgångspunkt i en kritisk analys av Malmö museers verksamhet. Liknande tankegångar har tidigare formulerats av museipedagogen Jens Fahlström i artikeln ”Grottan, Råttan och Juno – djuriskheter och människoblivande i antropocen” (Fahlström 2022, s. 250–273). Där problematiserar han museernas förhållningssätt till levande djur genom att kritiskt granska sin egen roll som museipedagog och marinbiolog på Sjöfartsmuseet Akvariet. Fahlström berättar bland annat om arbetet kring utställningen ”Bläckfiskar – Havsmonster & Superhjälte” (2016–2017) där kulturhistoriska och naturvetenskapliga berättelser vävdes samman.
Platsens berättelser
Platsens berättelser är de berättelser som genereras av de platser i världen utanför museets väggar, till vilka omvärldens, institutionens, samlingens, utställningens och pedagogens berättelser är sammanlänkade. Det kan vara den plats där museet ligger eller de platser där föremålen har hämtats. Det kan vara den plats som museet har i uppdrag att berätta om eller en plats där det händer, eller har hänt, någonting viktigt. Det kan vara ett större geografiskt område. Det kan vara en specifik plats där ett föremål hör hemma. Det kan vara en typ av ekologiskt system eller en livsmiljö skapad av människan. Platsen kan vara skogen, träskmarkerna eller havet, det kan vara staden, hamnen eller bondgården. Det kan vara hemma, eller långt borta, någon annanstans eller här. Samma plats kan ge upphov olika berättelser, beroende på vilket museum det är som berättar om den. En plats som på ett naturhistoriskt museum kallas för habitat eller ekologiskt system, kan på ett kulturhistoriskt museum beskrivas som en plats där det växer träd som kan avverkas.
Haven beskrivs på sjöhistoriska museer som färdvägar ut i världen, på fiskemuseer skildras havet som rikt på resurser för människan och går vi till ett akvarium berättas det om haven som livsmiljöer.
Det ena museet berättar om livet i havet, det andra museet berättar om människans bruk av havet. Berättelserna delar således in världen i olika områden på ett sätt som döljer orsakssammanhang och sammanflätningar. De ofta vattentäta skotten mellan olika institutioners berättelser tenderar dessutom att klippa av de berättelsetrådar som platserna – i det här fallet haven – som berättelsemotorer kan generera.
Men det finns också andra sätt att berätta om relationen människa–hav. Ett exempel är Baltic Sea Science Center (BSSC) på Skansen i Stockholm där livsmiljön i havet relateras till de mänskliga samhällen som omger det och påverkar det. Här flätas hav och land ihop, liksom ekologi och kulturhistoria, och platsens berättelsetrådar kan följas i många olika riktningar.
Museiföremålens berättelser
Även de föremål som tillsammans utgör en samling bär på berättelser. Dessa kan skilja sig åt beroende på vem som betraktar föremålen och hur de presenteras för en museibesökare. Artefakterna vittnar om (natur-)miljöer, sammanhang och händelseförlopp i världen utanför museet. Föremålen är insamlade av människor, bär berättelser om människors handlingar och ibland är föremålen rentav mänskliga kvarlevor. När museer skapar samlingar och berättar om världen, tenderar de att låsa in artefakterna i betydelser som främst passar in i den metaberättelse som museet förmedlar. Ett exempel är de galjonsfigurer som visas på Marinmuseum i Karlskrona. Artefaktgruppen galjonsfigurer bär med sig många olika berättelser om människor, traditioner och trosföreställningar kopplade till maritima kulturer, men på marinmuseet berättas endast det som passar in i institutionens metaberättelser om nationen Sverige och Gustav III:s linjeflotta (Bünz 2018; Bünz 2022b).
Om vi betraktar de artefakter som förvaras i museernas magasin kommer vi snart upptäcka att de flesta föremål bär både på natur- och kulturhistoriska berättelser som dessutom är sammanflätade. Att låsa in dem i den ena eller andra kategorin klipper av många av de berättelsetrådar som artefakten som berättelsemotor kan hjälpa till att generera. Kategoriseringar i exempelvis natur, kultur, religion och konst skapar begränsande uppdelningar och därmed döljs den komplexitet föremålen kan vittna om. Ett sätt att komma förbi dessa begränsningar kan vara att arbeta med Tingens metod (Huseby & Treimo 2018; Norrhem & Forssberg 2021). Det är en metod som används av museer för att konstruera nya berättelser där tingens relationella förhållande till sin omgivning identifieras och aktörer utanför museets väggar bjuds in för att delta i berättelseprocessen. På så sätt kan berättelsetrådar synliggöras som annars förblivit dolda. Därigenom kan tingens metod utgöra en del av det förändringsarbete som föreslås i denna essä.
Utställningens berättelser
Utställningen är det medium för kommunikation som museerna i första hand brukar förknippas med. Även om museer förmedlar budskap genom arkitektur och webbplatser, kan kommunikationen mellan besökare och museum förväntas vara som mest intensiv i de fysiska utställningarna. Det är här besökaren räknar med att möta museets berättelser och det är i utställningarna som kommunikationen sker utifrån planerade manus och berättandestrategier. Utställningsproduktion är en specifik typ av berättandepraktik, som har en egen historia, tillsammans med de moderna museerna, och som med tiden har förändrats och grenat ut sig i olika riktningar (Roppola 2012; Bäckström 2016).
Fysiska museiutställningar kan betraktas som fyrdimensionella berättelserum, där besökare rör sig i miljöer designade för att förmedla budskap och berättelser. En utställning kan vara en stor hall, med rader av museiföremål arrangerade i glasmontrar, förklarade med korta texter. Arrangemang som kanske står oförändrade genom decennier. Men det kan också vara tillfälliga, avancerade iscensättningar där museiföremålen bara utgör en liten del av alla material, färger, former och dofter i rummet. En utställning kan vara allt däremellan. Gemensamt för de olika utställningsformerna är att de är rumsligt iscensatta berättelser som besökare rör sig i och upplever med alla sinnen (Bünz 2015).
I vår inledande illustration utgör utställningens berättelser centrum för samtliga berättelsemotorer. Placeringen indikerar att utställningens berättelser genereras av omvärldens, intuitionens, samlingens, platsens och föremålens berättelser och utställningen är den berättelsemotor som museipedagoger i de flesta fall måste förhålla sig till. Utställningen kanaliserar de övriga berättelsemotorerna samtidigt som berättandepraktiken utställningsproduktion har möjlighet att utmana, problematisera och kontextualisera omvärldens, intuitionens, samlingens och platsens berättelser.
Utställningsproduktioner är dyra, och därför står basutställningarna ofta i många år, kanske i flera decennier, och en del utställningar har stått oförändrade sedan museet öppnade. Samma problem uppstår därför med utställningens berättelser som med samlingarnas berättelser och de budskap som arkitekturen förmedlar om institutionen. Men samtidigt är utställningen en berättelsemotor som faktiskt går att plocka ned helt och hållet, och därefter bygga någonting helt nytt. När det inte finns tid och resurser för att bygga en helt ny utställning, finns det för det mesta möjlighet att göra förändringar, bygga om delar av utställningen, eller kanske lägga till små detaljer som förstärker eller problematiserar utställningens berättelse.
Museernas pågående digitaliseringsarbete påverkar samtliga museala verksamhetsområden och medför dels att det traditionella fysiska utställningsmediet förändras med hjälp av digitala tekniker, dels att nya utställningsformer växer fram som tillgängliggörs via öppna webbaserade museiplattformar på nätet. Museers fysiska utställningar visas ibland online (se Naturhistoriska riksmuseet online) samtidigt som museer i allt högre utsträckning tillgängliggör både samlingar (se till exempel DigitaltMuseum) och kurerar nya utställningar ämnade enkom för webben. Ett sådant exempel är ArkDes, Sveriges nationella centrum för arkitektur och design, som visar en digital utställning om arkitekten Sigurd Lewerenz. Ett annat exempel är Stockholms läns museum som är ett digitalt museum och därför endast visar webbaserade utställningar. Den digitala utvecklingen innebär därmed att museernas webbplattformar bland annat fungerar som mötesplatser och exponeringsytor där fysiska utställningar tillgängliggörs, kompletteras och fördjupas samt nya former av webbutställningar visas.
Pedagogens berättelser
All publik verksamhet på ett museum innehåller pedagogiska inslag, vilket innebär att det inte bara är de som är anställda som museipedagoger som arbetar med pedagogiska utmaningar. Men pedagogen har en definierad roll på museet, och pedagogen är det ansikte som besökare möter vid guidade visningar och i skolprogram. Pedagogens berättelser bygger, precis som utställningens berättelser, på en etablerad berättandepraktik som har vuxit fram, förändrats och förgrenats tillsammans med de moderna museerna.
Pedagogens berättelser tar sin form utifrån vem pedagogen är och berättelserna anpassas efter vem det är som lyssnar, och i vilka sammanhang de förmedlas. Berättelserna varierar beroende på pedagogens ambitioner, intresse- och kompetensinriktning samt utifrån den respons som besökarna ger. Pedagogen är därför den berättelsemotor som är mest flexibel, och kanske också den berättelsemotor som har störst utrymme och möjlighet att låta berättelsetrådarna löpa fritt över de begränsande kategoriseringar som de övriga berättelsemotorerna tenderar att stängas in i. Det här innebär att pedagogens berättelser troligtvis är de som institutionen har minst inflytande över, eftersom de kan vara i ständig förändring utifrån vem pedagogen är och vad hen väljer att säga och göra.
Pedagogens berättelser kan följsamt skildra utställningens, samlingens och institutionens berättelser om platser, föremål och händelser. Men de kan också utmana och problematisera dessa berättelser, och de värderingar, världsbilder och urval av föremål och händelser de bygger på. Pedagogens berättelser kan använda institutionens samlade berättelser som en kuliss, eller som ett material för diskussion, något som går att utmana och ifrågasätta. Pedagogens berättelser kan vidga eller fördjupa, säga emot eller förstärka utställningens, institutionens och/eller samlingens berättelser. Och pedagogens berättelser kan snabbt föra in omvärldens berättelser innanför institutionens ramar, utan att det har gjorts några förändringar i de andra berättelsemotorernas berättelser. Dessutom kan även den digitala museibesökaren ta del av pedagogens berättelser genom filmade pedagogiska visningar, (se till exempel Världskulturmuseernas satsning ”Allt har en historia”), eller interaktiva onlinevisningar, poddar och digitala ljudspår.
Omvärldens berättelser
Omvärlden är den berättelsemotor som omsluter hela institutionen och alla andra berättelsemotorer. Omvärlden är å ena sidan allt som är, och har varit, den samhällskontext och de miljöer som museerna hämtar föremål och berättelser från då de skapar sina samlingar och som de sedan iscensätter (re)presentationer av i sina utställningar. Omvärlden är också den verklighet där museerna är en av många röster som deltar i ett samtalsrum där till exempel frågor om demokrati, mångfald och jämställdhet diskuteras. När omvärldens maktrelationer och sociala strukturer förändras, då förändras de berättelser som institutionen, utställningen och pedagogen förmedlar. När de vetenskapliga disciplinerna steg för steg förändrar synen på kunskapsproduktionen, till exempel genom att utgå från norm- och maktkritiska perspektiv, då genererar berättelsemotorn omvärlden teman som till exempel kön, klass, etnicitet och sexuell orientering (Bünz 2015; Bünz 2022b). När omvärlden börjar ifrågasätta en människocentrerad och dualistisk världsbild, då är det dags för museerna att börja fundera över den världsbild som förmedlas i institutionernas, utställningarnas och pedagogernas berättelser (Nordbäck & Rotbain 2022). Museernas nära relation till berättelsemotorn omvärlden innebär också att det inte bara är omvärlden som genererar berättelser in i museerna utan museernas berättelser tränger också ut i omvärlden och har på så vis potential att vara viktiga aktörer i förändringsprocesser.
Klimatförändringar och ekologiska kriser är tillsammans med Agenda 2030 en omvärldsberättelse som alla offentligt ägda museer idag ska förhålla sig till. Ett exempel på hur detta kan ske i praktiken återfinns i pedagogen Björn Lindgrens text ”Ekokritisk museipedagogik: En museipedagogs reflektioner” (Lindgren 2022, s. 128–149). Där beskriver han sitt arbete som pedagog i utställningen Human Nature vid Världskulturmuseet i Göteborg 2019–2020. Den omvärldsberättelse som han skulle förhålla sig till var Agenda 2030 och särskilt mål 12 som handlar om hållbar konsumtion och produktion. Lindgren redogör bland annat för de samtal som uppstod i mötet mellan skolelevernas frågor och livserfarenheter samt utställningens berättelse om förändrade konsumtionsmönster.
Stora händelser och aktuella debatter i världen utanför museerna genererar också mer specifika teman som museerna behöver förhålla sig till. Ett exempel är den flyktingström över Medelhavet som dominerade nyhetsrapporteringen under 2015 och som resulterade i utställningar om flykt, både på stora statliga maritima museer och på små ideellt drivna museer. På Råå Museum för Fiske och Sjöfart, i Helsingborg, visades under sommaren 2016 foton, filmer och berättelser om Sjöräddningssällskapets arbete med att rädda flyende människor i sjönöd, material som sedan också visades på Sjöhistoriska museet i Stockholm i en tillfällig utställning om räddningsarbetet på Medelhavet.
Orsakerna till flykten över Medelhavet de senaste åren har framför allt varit krig och förtryck, men de klimatförändringar, väderfenomen och ekologiska kriser som pågår utsätter också människor för livsfara och tvingar dem ut på flykt över hav och land. Klimat och flykt är med andra ord nära sammanflätade omvärldsberättelser, vars berättelsetrådar kan tvinnas samman för att lyfta fram och belysa komplexa sammanhang (Bünz 2022b).
Omvärldens berättelser kan följaktligen också vara enskilda människors eller gruppers berättelser som på olika sätt ges plats i museets samlingar och utställningsmiljöer. Museer uttrycker ofta en vilja att vara en arena där medskapande och delaktighet är ledord. Det innebär en öppenhet för röster av olika slag och en mångfald av berättelser. Detta kan ta sig många uttryck i praktiken – allt från crowdsourcing-projekt där allmänheten ombeds inkomma med bilder och berättelser från olika händelser till att museipersonalen samlar in omvärldsberättelser via intervjuer och andra dokumentationsmetoder (se exempelvis Nikolić 2017).
Slutord
Denna essä inleddes med frågan hur museerna kan bryta sig ur gamla invanda berättelsestrukturer. Vi ställde frågan var i museernas verksamhet sådan förändring kan äga rum och hur det kan ske. Den tankemodell som presenterats kan vara ett redskap för att identifiera strukturer och i nästa steg börja förändra dem. Genom att visa hur de olika delarna av museernas berättande hänger samman blir det också tydligare var förändringsarbetet kan initieras. Vi vill därför avsluta med att peka ut två relativt okomplicerade sätt att initiera förändringsarbetet. Det handlar om de båda berättelsemotorerna ”museiföremålens berättelser” och ”platsens berättelser”. Vi har själva arbetat med museiföremåls berättelser utifrån de grundtankar som ligger bakom Tingens metod och sett vilken kraft som kan frigöras när relationer och berättelsetrådar synliggörs som tidigare varit dolda. Genom att tillämpa Tingens metod på ett sådant sätt att grundläggande kategorier såsom natur–kultur, människa–djur, vi–dem och expert–lekman kan institutionens och samlingens berättelser överskridas och nya sammanhang och relation kan synliggöras.
Likaså har vi i essän pekat på ett behov av att utforska havet som plats genom att belysa hur exempelvis historia och nutid, natur och kultur, land och hav är sammanflätat. Detta relationella perspektiv på platser är ett sätt att utforska nya ekologiserande berättelsetrådar.
Pedagogen har dessutom en möjlighet att vara bärare av de nya berättelserna, att fungera som förändringsagent och erbjuda dem till besökare. Utställningens berättelser och samlingens berättelser har en annan tröghet. Vi har i essän också pekat på pedagogerna Björn Lindgren och Jens Fahlström som på olika sätt beskrivit hur pedagogens möte med besökaren ger utrymme för nya berättelser där utställningsmiljöns berättelse kan fördjupas, överskridas eller utmanas. De visar också att den dialog som kan uppstå i mötet mellan pedagog och besökare sammanflätar museets berättelser med besökarens eget meningsskapande.
Text: Annika Bünz och Carola Nordbäck
Annika Bünz är docent i museologi och arbetar vid Umeå universitet.
Carola Nordbäck är docent i kyrkohistoria och arbetar som lektor i historia med inriktning mot historiedidaktik vid Mittuniversitetet.
Essä
Åsikten i texten är skribenternas egen. Utställningskritik förbehåller sig rätten att korrigera text i efterhand vad gäller språkfel. Övriga rättelser läggs till som kommentar under artikel.
Referenslista
Bünz, Annika 2015. Upplevelser av förhistorier. Analyser av svenska arkeologiska museiutställningar. GOTARC Series B, no 66. Göteborg: Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet.
Bünz, Annika 2018. ”Berättelser om galjonsbilder och galjonsbilder i berättelser. En studie av hur galjonsfigurer används i maritima museers iscensättningar”. I: Annika Bünz (red.) Galjonsfigurens många öden och äventyr. Studier av berättande-, minnes- och kunskapande praktiker. Lund: Nordic Academic Press, s. 97–148.
Bünz, Annika 2022a. ”Mötet mellan människa och hav på museum – två olika berättelser”. I: Carola Nordbäck och Avigail Rotbain (red.), Ekokritik och museipedagogik i skuggan av antropocen. Göteborg och Stockholm: Världskulturmuseerna, s. 318–347.
https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1647575/FULLTEXT01.pdf
Bünz, Annika 2022b. Museum, Place, Architecture and Narrative. Nordic Maritime Museums’ Portrayals of Shipping, Seafarers and Maritime Communities. Oxford, New York: Berghahn books.
Bäckström, Mattias 2016. Att bygga innehåll med utställningar: utställningsproduktion som forskningprocess, Nordic Academic Press, Lund.
Cameron, Fiona. R. 2015. “Ecologizing Experimentations: A Method and Manifesto for Composing a Post-humanist Museum” I: Cameron, F. R. och Neilson, B. (red.) Climate Change and Museum Futures. New York, London: Routledge, s. 16–33.
Fahlström, Jens 2022. ” Grottan, Råttan och Juno – djuriskheter och människoblivande i antropocen”. I: Carola Nordbäck & Avigail Rotbain (red.), Ekokritik och museipedagogik i skuggan av antropocen. Göteborg och Stockholm: Världskulturmuseerna, s. 250–273.
https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1647575/FULLTEXT01.pdf
Forssberg, Anna Maria & Norrhem, Svante (red.) 2021. Föremålens hemliga liv: kön och genus i Vasamuseets samlingar. Stockholm: Vasamuseet.
Huseby Hege B. & Treimo Henrik (red.) 2018. Tingenes metode: Museene som tingsteder, Norskt tekniskt museum. https://www.kulturradet.no/documents/10157/f08380c0-1785-4c62-81c7-5e3daa16e805
Kress, Gunther 2010. Multimodality, a Social Semiotic Approach to Contemporary Communication. London & New York: Routledge.
Nikolić, Dragan 2017. ”The Future is Ours. The Collaborative Emegency Ethnography of Migration in Malmö 2015.” I: Johansson, Christina & Bevelander, Pieter (red.). Museums in a time of migration: rethinking museums’ roles, representations, collections, and collaborations. Lund: Nordic Academic Press.
Nordbäck Carola & Rotbain Avigail (red.) 2022. Ekokritik och museipedagogik i skuggan av Antropocen. Göteborg och Stockholm: Världskulturmuseerna.
https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1647575/FULLTEXT01.pdf
Nordbäck, Carola 2022. “Svenska män på samlarstråt”: reflektioner kring en utställningsmonter och en samling. I: Nordbäck Carola & Rotbain Avigail (red.), Ekokritik och museipedagogik i skuggan av Antropocen. Göteborg och Stockholm: Världskulturmuseerna, s. 175–249. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1647575/FULLTEXT01.pdf
Owman, Caroline 2022. ”Har djuren det bra?”. I: Utställningskritik #1 2022, https://utstallningskritik.se/2022-1/har-djuren-det-bra/
Palmsköld, Anneli 2018. ”Museet och galjonsfiguren” i Annika Bünz (red.) Galjonsfigurens många öden och äventyr. Studier av berättande-, minnes- och kunskapande praktiker. Lund: Nordic Academic Press, s. 67–96.
Roppola, Tiina 2012. Designing for the Museum Visitor Experience. London & New York: Routledge.
