Kvinnliga pionjärer tar plats på Waldemarsudde

Att vissa konstnärskap faller i glömska är sådant som sker. Tyvärr tycks det oftare så att kvinnliga konstnärer oförtjänt kommit att drabbas av detta öde. Det är därför glädjande att Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm väljer att lyfta dessa mer eller mindre bortglömda konstnärskap i en omfattande utställning, Kvinnliga pionjärer – Visionära landskap, som rymmer närmare 100 verk.

Konstnärerna Ester Almqvist (1869–1934), Anna Boberg (1864–1935) Ellen Trotzig (1878–1949) och Charlotte Wahlström (1849–1924) var alla uppmärksammade under sin levnad, men förekommer knappt i publikationer om det förra sekelskiftets svenska landskapsmåleri och det har gjorts få utställningar med deras verk.

Nu får de träda fram och möta en ny publik samtidigt som bilden av landskapskonsten i Sverige breddas och fördjupas. I utställningens första sal samsas alla konstnärskap i en gemensam presentation för att sedan delas upp två och två. Boberg får gå i dialog med Wahlström medan Almqvist paras ihop med Trotzig.

Uppdelningen fungerar mycket bra i det senare fallet, men mindre bra i det första. Bobergs dramatiska bergslandskap från Lofoten tenderar att skapa en för stor kontrastverkan till Wahlströms finstämda måleri, som vid en första anblick kan te sig tråkigt i jämförelse – utan att egentligen vara det. Att förlora sig i hennes besjälade ljunghedslandskap är en fröjd.

Tur att de har den stora gallerisalen att dela på, där Bobergs mest kända målning får utgöra huvudnumret, Norrsken. Studie från Nordlandet. Verket tillhör Nationalmuseum och till utställningen har endast två verk från deras rika Bobergsamling lånats ut. Jag kan inte låta bli att undra hur urvalet hade sett ut om fler inlån hade gjorts därifrån. Det sublima arktiska landskapsmåleriet, som fick framstående kritiker att utnämna Boberg till en innovatör på konstens område, kanske skulle ha framstått som ännu storslagnare?

En personlig favorit bland Bobergverken är Landskap, som fått pryda den fint formgivna utställningskatalogen. Motivet med en livgivande gudomlig sol i centrum är återkommande och förenar konstnärerna. Det finns en tydlig andlig aspekt hos dem alla, något mystiskt, som framträder i olika variationer. Trotzig kallar till och med ett av sina verk med denna typ av solframställning för Guds öga, något som sticker ut bland hennes övriga mer prosaiska titlar.

Almquist och Trotzig fungerar med sina snarlika modernistiska bildspråk bättre ihop än Boberg och Wahlström. Här får verkligen måleriets egenvärden färg och form vara bärande (väl beskrivet i utställningskatalogen!) och det realistiska lämnas därhän.

Det finns en experimentlusta och däri framträder med tydlighet pionjärskapet. Detsamma gäller de övriga två. Det är i experimenterandet, våghalsigheten, som det pionjära anslaget finns – medan det visionära har en starkare koppling till det andliga.

I utställningens sista sal presenteras teosofins inverkan på konstlivet omkring förra sekelskiftet, tillsammans med några exempel på Hilma af Klints ljuvliga landskapsmåleri, som för många är en obekant del av hennes konstnärskap.

Detta ”körsbär på tårtan” lämnar mig något perplex. Varför avsluta med Hilma af Klint? Helt klart är att jag vill ha mer av henne och utställningens centralgestalter i det svenska landskapsmåleriets kanon! Även mer av dem i utställning, vilket denna så viktiga och lovvärda utställningssatsning nu banat väg för.

Thérèse Toudert, antikvarie vid Medicinhistoriska museet i Uppsala

---

Läs mer om utställningar med kvinnliga konstnärer i Utställningskritik: