Vi i världen och världen inom oss – ett lekfullt samspel mellan det yttre och det inre på Östergötlands museum

Östergötlands museum återöppnades 2022 efter ett omfattande förnyelsearbete. Med Vägen hit – 11 000 år i Östergötland och Verkligheter har museet skapat två nya basutställningar. Peter Ostritsch utforskar det nya innehållet för att se hur det samspelar med den uppmärksammade funkisbyggnaden från 1939.

Vägen hit är en kulturhistorisk resa som startar i nuet och leder tillbaka till forntiden. Med ett stramt urval av museiföremål, korta och koncisa texter, några få digitala hjälpmedel och en enkel vägledning ger utställningen på ett klassiskt sätt en inblick i samhällets och landskapets förändring och kontinuitet. Fokus ligger på Östergötland, men det lokala belyses alltid i en större kontext. Det som presenteras är, enligt introduktionstexten, ”pusselbitar i platsens förflutna.” Den fångar läsarens uppmärksamhet skickligt genom att direkt tilltala den med en personlig, existentiell fråga: ”Har du någonsin funderat på hur du blev den du är?”

Genom att utgå från nuet och leda besökaren tillbaka i tiden (och inte, som många gånger händer i historiska utställningar, tvärtom) får besökarna en enkel startsträcka: man börjar med det som känns bekant. I den första av totalt elva avdelningar får vi veta mer om datorisering, bilsemestrandet, hälsa och sexualitet. Curatorerna har valt ut några nyckelföremål som bildligt eller symboliskt sammanfattar varje undertema i inbyggda väggmontrar. Man har satsat på ett begränsat urval med tydliga exempel och inte försökt att klämma in allt. Det är klokt att tänka ”less is more” och på det sättet konsekvent duplicera funktionalismens tänk som genomsyrar hela huset. Men det har också till följd att viktiga teman och samhällsförändringar inte kan presenteras mer ingående.

Efter några montrar lägger jag märke till en smal glasspalt som ger en smygtitt av graven i Bergsrondellen, en av utställningens arkeologiska höjdpunkter som väntar långt senare. Vid det tredje kapitlet, som belyser det långa 1800-talet, byter väggen färg och för första gången öppnas korridoren upp och blir till en liten rund hall. Rummet upplyses av en svärm strålande glödlampor som står för elektricitetens uppkomst. Det öppna rummet blir åter till korridor och åter till rum i färger som skiftar med varje nytt kapitel.

På detta vis förs vi okomplicerat tillbaka genom tiden. Man kan inte gå vilse då det bara finns en väg att följa. Det är å ena sidan skönt att få en sådan tydlig vägledning där gestaltarna har tänkt på sittplatser i form av inbuktningar i väggen som erbjuder en möjlighet till vila och kontemplation samt små digitala skärmar för fördjupning. Å andra sidan saknar jag en utmaning där jag behöver ta ett val. Detta fysiskt enkelriktade spår speglar ibland även tankesättet som erbjuds besökaren – utöver ett försiktigt ”Vad tror du?” vågar utställningen inte riktigt att ta kritisk ställning eller att uppmana besökaren att göra det själv.

I medeltiden upptäcker jag en liknande glasspalt i väggen som jag såg några århundraden tidigare. Den här gången förs blicken dock utanför museet och jag får syn på Marie Louise Ekmans skulptur Det svenska tungsinnet som står vid entrén. Vid dessa kikhål kan man stanna upp och bli medveten om tid och rum. Jag blir påmind om att utställningen som fysisk plats och som kreativ idégenerator inte är något som fungerar isolerat utan bara i samspelet med världen utanför för att utställningen är en reflektion av den.

Kort innan utställningens slut, i stenåldern, är vi framme vid ett särskilt uppmärksammat objekt som vi, sedan den första glimten i utställningens början, hela tiden har ledds mot: de 4500 år gamla gravfynden från Bergsrondellen som har fått ett helt eget rum. På ett varsamt sätt exponeras här skeletten av en kvinna, en man, en bebis och en hund, exakt så som de hittades i graven.

På andra våningen väntar den nya permanenta konstutställningen Verkligheter. Där har gestaltarna optimalt utnyttjat takets ljusinsläpp och lekt med funktionalismens former för att skapa ett intryck av lätthet och harmoni. Konceptet med mindre rum har återupptagits och funkar även här utmärkt för att i ro kunna ta till sig de utvalda konstföremålen. Konsekvent fortsätter man med ett sparsamt urval av objekt och korta texter. Besökaren konfronteras med öppna frågor vilka leder till (inre) dialog och väcker tankar. Konsten, mest bestående av målningar, har samlats för att stil- och tidsövergripande diskutera perspektiv, stereotyper och frågor kring identitet och tillhörighet.

Det finns visserligen inga ”wow-effekter”, men för en fast utställning som vill hålla i längden behöver hellre helheten övertyga – och det gör den för att objekturvalet transporterar idén och är i samklang med formen. Därför är det ingen slump att Östergötlands museum är nominerat till priset för Årets museum 2023.

Text och foto: Peter Ostritsch

Peter Ostritsch, M.A. i kulturantropologi och american studies, har arbetat som curator och samlingsansvarig på museer i Tyskland och Sverige sedan 2007.