Coronasamlingen samlad för sista gången

Under 2021 fick Statens Konstråd 25 miljoner kronor av regeringen för att förvärva ny konst – ett ekonomiskt stöd som möjliggjorde att över 500 konstverk av 350 konstnärer köptes in. Ett urval av dessa konstverk visas fram till 12 februari 2023 på Skissernas Museum i Lund, i en utställning som fått namnet Coronasamlingen. Verken i utställningen kommer därefter att placeras ut på statliga myndigheter runt om i landet, där de får möta medborgare i miljöer skilda från museirummet.

Tåget tar mig från Stockholm till Lund och jag stiger in på Skissernas Museum för första gången. När jag betalar entrébiljetten öppnas dörren till museet och jag ska snart få se utställningen som skapats i syftet att tillgängliggöra konsten för alla. Först måste jag dock orientera mig genom basutställningen (läs recensionen i Utställningskritik!) och det första rummet: Svenska salen. Rummet är packat från golv till tak med konstverk från 1900-talet till idag, det finns ett stort arkivskåp med utdragbara lådor och jag tror att jag hade behövt spendera timmar eller dagar här inne för att hinna titta på allt jag vill se. Därför rör jag mig därifrån med omedelbara steg, och finner strax trappan som leder upp till Coronasamlingen. På övervåningen är det tyst, lugnt och tomt.

Kontrasten blir påtaglig i jämförelse med det övriga utställningarna på museet. Det första jag ser när jag kommer in i utställningen är mig själv, fragmenterat avspeglad i Tarik Kiswansons skulptur Robe (2015). Jag är inte ensam här, egentligen, men jag känner mig det. Salen är ljus och vitmålad och konstverken utplacerade med vad vi idag hade benämnt som ”coronaavstånd”. Det är luftigt mellan de olika konstnärernas alster och plasthandskemotivet som återkommer både hos Samira Englund och Behjat Omer Abdulla påminner mig om att jag nog kanske inte ska röra vid för mycket saker under min vistelse. Utställningen håller en bra och balanserad blandning av skulpturala och tvådimensionella konstverk, och jag läser på verksskyltarna med intresse. Det märks med tydlighet att man med den här utställningen inte enbart ämnar visa konst ur den offentliga samlingen, utan att man också vill framhäva, och kanske även presentera, konstnärerna bakom verken. Hälften av konstnärerna har inte tidigare köpts in. Många av skyltarna är välkomponerade och jag får veta mer om konstnärskapen än jag förväntat mig.

Coronasamlingen är en spännande utställning. Inte minst för att den vidgar förståelsen för vad och hur offentlig konst kan vara. Kan konst vara avbildade vardagsföremål gjutna i betong, och kan man i så fall placera den på en ungdomsanstalt? Hur visar man en överdimensionerad tandställning med Leonardo DiCaprios porträtt? Att tänka på ryttarstatyetter i brons känns förlegat och gör mig utled, för jag anser det mer stimulerande att fantisera om vad som kan finnas i Fredrik Strids stora svarta låda. Utställningen understryker också vikten av att ha möjlighet att möta konst i sin vardag. Efter att ha upplevt pandemin vet i alla fall jag hur det känns att inte tillåtas träda in i museirum och gallerier, och jag är därför glad över tillskottet till den offentliga konstsamlingen.

Samtidigt hoppas jag att skaparna bakom Coronasamlingen uppdaterar oss om vart verken från utställningen slutligen hamnar när de släppts ut i verkligheten (för jag är nyfiken!). Kanske är det ett allt för omfattande arbete att dokumentera Coronasamlingens alla nya hemmiljöer, för det rör trots allt över 500 verk, men jag hoppas få se ytterligare en katalog fotografier, där verken som visats i utställningarna på Skissernas Museum i Lund och Havremagasinet i Boden presenteras i sina nya omgivningar på statliga myndigheter runt om i Sverige, en förlängning av det vi nu sett i museirummet. En utställning med offentlig konst tar ju inte slut när den plockas ned, utan den pågår och expanderar och vidarebefordras till folket – där den hör hemma.

Fideli Selenius är frilansande utställningsproducent.