Fem tips för bättre utställningstexter

Hur skriver man korta och begripliga utställningstexter som folk vill läsa? Sofie Bergkvist delar med sig av fem tekniker och knep för att skriva inbjudande, engagerande och tillgängliga utställningstexter.

De flesta som ska skriva utställningstexter vet att de inte bör vara för långa. De vet troligen också att de behöver använda ett språk som kan förstås av många, även av personer som kanske har läs- och skrivsvårigheter eller inte har svenska som modersmål, liksom av personer som inte är insatta i ämnet. Men hur skriver man kort och begripligt och dessutom så att folk vill läsa? Hur kan vi skapa text som har djup och är lätt att förstå, som berättar en historia och är lagom lång? 

I den här texten kommer jag dela med mig av några av mina tekniker och knep för att skriva både trevligt och tillgängligt.

1. Vardagliga ord och enkel meningsbyggnad

Många som skriver utställningstexter är kunniga inom sitt område. De kan terminologin och har en förståelse för sitt ämne. Men när vi skriver utställningstext måste vi i första hand tänka på den som ska läsa texten och anpassa ordval och meningsbyggnad utifrån att de allra flesta inte kan så mycket som vi om ämnet. 

I lättlästa texter brukar man säga att det är okej med facktermer och svåra ord om man förklarar dem. l en utställning behöver vi ta hänsyn till att besökarna sällan läser alla skyltar och inte läser texterna i den ordning vi tänkt oss. Förklarar vi ett ord på ett ställe är det inte säkert att besökarna har läst det när ordet dyker upp på ett annat ställe.

Generellt brukar jag säga att vardagliga, korta och regelbundna ord är lättare att förstå än ovanliga, långa och oregelbundna ord.

Ordet fråga är bättre än frågeställning.
Rik är bättre än förmögen.
Prata är bättre än överlägga.

När det gäller meningsbyggnad brukar jag sträva efter att ha ett tydligt subjekt i meningen och att undvika bisatser och inskjutna satser. Jag sätter gärna subjektet tidigt i meningen. En lång mening går alltid att dela upp. Det kan också vara bra att tänka på att variera längre meningar med kortare för att få en bra rytm. 

2. Skriv konkret

Många som jobbar med utställningar är tränade att skriva fackspråk med en hög abstraktionsnivå. Den typen av texter återfinns dessutom i många av de källor som museer använder sig av för sina utställningar. För att anpassa en abstrakt text till att fungera i utställningssammanhang behöver den göras konkret. 

Läs följande text (hämtad från Wikipedia):

”Efter en lång och dramatisk hemresa, fördröjd bland annat av hastigt uppkomna reparationsbehov och svårigheten att skaffa drivmedel, hamnade jagarna vid Färöarna.” 

Texten innehåller abstrakta och onödigt krångliga ord. Vad är egentligen “hastigt uppkomna reparationsbehov”? Vad bestod “svårigheten att skaffa drivmedel” i? 

Ett sätt att göra en text mer konkret är att testa att ”tala” sin text, att återberätta som om du skulle berätta för en kompis. Ganska ofta märker du att du behöver mer information. Prova att berätta det som sägs i texten ovan med egna ord. Kanske blir det ungefär så här när du ”pratar texten”: 

Det blev en lång och dramatisk hemresa. 

Fartyget gick plötsligt sönder och vi måste reparera det.

Vi fick slut på diesel och det var svårt att hitta någonstans att tanka.

Men till slut kom vi fram till Färöarna. 

Det händer att ett abstrakt språk döljer hur det egentligen är. Genom att tänka på hur vi skulle uttrycka något på ett konkret sätt, tvingas vi ställa frågor till våra underlag och kan på så vis upptäcka om det finns något dolt bakom raderna. Om du själv inte riktigt förstår vad som menas med din text, kan du vara säker på att andra också har svårt att förstå den. 

3. Gestalta ditt innehåll

Att gestalta sitt innehåll handlar om att visa det man vill berätta, i stället för att skriva det rakt ut. På engelska är uttrycket ”show, don’t tell”, bra för att beskriva det. Det att ge mening åt det man vill berätta, att ge det liv. Vi kan också prata om litterär gestaltning. 

Utan gestaltning är det lätt att skriva sina läsare på näsan och säga precis det jag vill att de ska tycka i stället för att få dem att själva tänka. Ta den här meningen till exempel:

”Sverige förtryckte romer.”

Med den här meningen har du redan sagt allt. Läsaren har redan fått veta vad den ska tycka och tänka. Om vi i stället försöker gestalta detta kan vi fråga oss, hur visade det sig? Då kanske vi måste svara med något konkret exempel.

”Sveriges lagar förbjöd romer att bo på en plats längre än två veckor.”

Vi skulle också kunna låta en romsk röst höras:

”Jag drömde om att få en lägenhet.
Husvagnen var kall och fuktig.
Vart vi än kom blev vi bortkörda.”

Genom att gestalta det du vill säga, får du läsaren att känna och uppleva innehållet. Du ger läsaren bilder i huvudet som den själv kan relatera till. Det blir ett sätt att skapa engagemang.

4. Hellre många korta texter än få långa

Om vi vill att besökarna ska läsa, måste vi ge dem en chans att kunna göra det. Låt mig visa med ett räkneexempel. 

Vuxna som står upp läser ungefär 250 ord per minut. Tänk dig att de spenderar 20 minuter i en utställning. Om de läser hela den tiden hinner de läsa 5 000 ord under de 20 minuterna. Om de läser hälften av tiden hinner de läsa 2 500 ord. Om de läser en fjärdedel av tiden hinner de läsa 1 250 ord. 

l en utställning med mycket att titta på och mycket att göra är det rimligt att tro att besökarna inte läser hela tiden de spenderar i utställningen. Tänk dig då att du vill skriva texter som är 100 ord långa. Om du tror att besökarna hinner läsa 1 250 ord under sina 20 minuter i utställningen får du plats med med 12,5 sådana texter. Är de 50 ord långa får du plats med 25 texter.

Undersökningar har visat att besökare som stannar längre i en utställning gör fler saker, snarare än går på djupet. Det finns alltså inte stöd för att längre texter läses av mer intresserade besökare. (Serrell, 2015)

Ett sätt att hålla nere texternas längd är att tänka att en text är en berättelse. Vill du säga mer behöver du ytterligare en text. Du kan tänka på dina texter som små praliner i en chokladask. De är goda en och en. Du kan nöja dig med att äta en, men är de goda vill du ha fler. Du behöver inte äta dem i en viss ordning. De har lite olika karaktär, men de har ändå något gemensamt och skapar en helhet. Fördelen med texter på museum framför chokladpraliner är att de inte gör dig illamående om du äter upp alla.

5. Och så de passiva satserna! 

Inom grammatiken talar man om aktiva och passiva satser. En aktiv sats är till exempel 

”Jag skriver en text.” 

Jag är subjekt. Skriver är predikat. En text är objekt. I den här meningen är ordet skriver i aktiv form. 

Om vi skriver den här meningen i passiv form i stället skulle det bli: 

”Texten skrevs av mig.”

Ni känner igen den passiva satsen på s-et på verbet. Passiva satser är vanliga i historiska texter. 

Jämför de här meningarna: 

”Kyrkan byggdes på 1000-talet.”
”Slavar byggde kyrkan på 1000-talet.”

”Boken skrevs på Mårbacka.”
”Selma Lagerlöf skrev boken på Mårbacka.”

I den första meningen får läsaren veta att det var slavar som byggde kyrkan. Då blir historien något annat än om vi bara presenterar att kyrkan byggdes. Den passiva formuleringen dolde att det i själva verket var slavar som byggde kyrkan. I den andra meningen får vi reda på att det var Selma Lagerlöf som skrev boken på Mårbacka. För en person som inte förknippar Mårbacka med Selma Lagerlöf kan informationen vara helt avgörande. 

Att skriva med aktiva subjekt ger en tydligare, mer specifik och ärligare text. Nästa gång du ser ett s i slutet på ett verb, tänk efter en gång till. Varför vill du skriva en passiv sats? Kan du skriva om meningen i aktiv form? Behöver du ta reda på mer för att kunna skriva meningen i aktiv form?

Vi skriver för besökarna

Utställningstexter blir lästa av besökare som har olika drivkrafter, som vill veta mer, som vill förstå, som är vana läsare, ovana läsare, som har tålamod eller bara vill vidare, som är mitt uppe i något eller som vill landa en stund. De har ofta kommit till utställningen tillsammans med någon som de vill prata med om vad de ser. Besökare är olika. Men det har det gemensamt att de (nästan alltid) står upp, de är på väg, befinner sig in ett rum med många olika medier, föremål och interaktiva inslag som vill ha deras uppmärksamhet. Men det är dem vi skriver för! Det är för deras skull vi ska skapa texter som hjälper dem att ta till sig utställningen och som bidrar till en helhet av upplevelser, berättelser och gemensamma erfarenheter. 

Sofie Bergkvist

Referenser

Serrell, Beverly. (2015). Exhibit labels: an interpretive approach. 2. ed. Maryland: Rowman & Littlefield

Psilanderaffären, svenskspråkiga Wikipedia.

Läs mer om utställningstexter i Utställningskritik: