Föremålens närvaro öppnar upp medicinens historia

Thérèse Toudert besöker två nya medicinhistoriska utställningar i Göteborg och Lund och reflekterar kring föremålens roll i gestaltandet av medicinhistorien. Kan museiföremål berätta, bara vara, eller kanske bjuda in till oväntade sociala möten?

Under drygt fyra år har Medicinhistoriska museet i Göteborg haft stängt för besökare. Stängningen blev nödvändig på grund av en grundförstärkning och helrenovering av museibyggnaden, det Oterdahlska huset.

Under stängningen togs tillfället i akt att skapa en ny basutställning, som fått namnet Eld och blod. Den skildrar Göteborgs medicinhistoria under 400 år och har sin förankring i samlingar från framför allt Sahlgrenska sjukhuset och Lillhagens sjukhus.

I utställningen tillägnas sjukvårdens professioner stort utrymme, ett fokus som bjuder på många intressanta berättelser, inte sällan kvinnoöden. Det berättas om Emma Klingberg som startade den första skolan för sjuksköterskor i Göteborg, om Johanna Hedén som grundade Göteborgs Barnmorskesällskap och om Göteborgs första kvinnliga läkare, Thora Wigardh.

När den medicinska vetenskapens utveckling i stället är i fokus, vilket varit något av rådande tradition på medicinhistoriska museer, så tenderar medicinhistoriens kvinnor att hamna i skuggan av männen och deras storartade upptäckter. Här framträder ett annat narrativ och det är välkommet. Därmed inte sagt att de storartade upptäckterna, eller uppfinningarna, förbises.

Ensam i en något överdimensionerad monter tronar prototypen till den första sugklockan. Den konstruerades av läkaren Tage Malmström i slutet av 1950-talet och var en omedelbar succé när den togs i bruk, men mottog märkligt nog inget större erkännande inom akademien när Malmström la fram en avhandling om den.

Ett annat världskänt föremål som tillkommit vid Sahlgrenska sjukhuset är den spik som läkaren Sven Johansson utvecklade på 1930-talet för behandling av brott på lårbenshalsen. Spiken visas givetvis upp i utställningen och ackompanjeras av en instruktionsfilm som Johansson lät producera för att sprida sin behandlingsmetod.

Hela utställningen genomsyras av gediget utförda kontextualiseringar, vilket medför att den medicinhistoria som berättas engagerar och griper tag, och det är dess absoluta styrka. Men det som imponerar förtar ibland föremålen i sig. Behövs de ens i detta så skickliga berättande?

Personligen önskar jag mer av föremål i utställning som inte bara tjänar påbjudna narrativ, hur goda de än må vara, utan också förmår verka bortom dem. Som kläderna från fattig- och försörjningsinrättningen Gibraltar. Att stå framför provdockorna vilka är iklädda de intagnas randiga dräkter är djupt berörande. Inga berättelser behövs för att skapa det känslotillståndet. Blotta närvaron av dessa kläder gör att det infinner sig.

Thomas Söderqvist, tidigare chef för Medicinsk Museion i Köpenhamn, har framhållit att föremål inte talar till oss, de bara är. Jag är böjd att hålla med. Frågan är vad detta varande är och hur det påverkar oss. Det här har Medicinsk Museion utforskat allt sedan starten och de arbetar aktivt för att understödja närvaroeffekter i utställning. Inspirationen kommer delvis från Hans Ulrich Gumbrechts Production of Presence: What Meaning Cannot Convey (2004).

Föremålens kraft anses vara minst lika mycket en fråga om närvaro som vad de förmår berätta om historien och sammanhangen för deras produktion och användning. Att alltför exklusivt koncentrera sig på föremålens betydelse gör att många går miste om kroppens och sinnenas engagemang i det förflutna.
Medicinhistoriska föremål, särskilt instrument, är mycket tacksamma för att skapa närvaroeffekt. Instrumentens påverkan på kroppen kan vara så kraftfull att vi till och med känner dem invärtes, Thomas Söderqvist talar om en sorts invärtes närvaro. Som antikvarie vid Medicinhistoriska museet i Uppsala har jag många års erfarenhet av att hantera instrument och trots vanan så rister det ändå på något märkligt sätt i livmodern när vissa gynekologiska instrument hanteras.

---

Den fysiska upplevelsen av föremål på museum är något av privat karaktär som sker i det offentliga. Ken Arnold, nuvarande chef för Medicinsk Museion, lyfter fram denna företeelse som en väsentlig aspekt av vad museet kan erbjuda. Hans övertygelse är också att museerna tillhandahåller utrymmen för att hålla fast vid ett socialt kitt som Richard Sennett menar att vi till stora delar förlorat. I The Fall of Public Man (1977) beskriver Sennett hur de moderna städerna har urholkat vår förmåga att värdera, och även finna tid för, att vara tillsammans med främlingar.

Museet som ett socialt rum är något som Livets museum i Lund är ett utmärkt exempel på. Beläget i en ovanjordkulvert från 1912 är det 3 meter brett och 130 meter långt. Här strövas det inte omkring i stora salar, utan här vimlar det av barn och vuxna som kommer varandra nära. Dels på grund av den rumsliga begränsningen, men också tack vare de interaktiva inslagen som berättar om kroppen och hur den fungerar.

Det medicinhistoriska inslaget får stå tillbaka till förmån för kroppsliga undersökningar, mätning och testning, men är likafullt närvarande. Världens första kliniskt användbara konstgjorda njure, som utvecklades av Nils Alwall i Lund, är ett huvudnummer i utställningen, precis som Tage Malmströms sugklocka fick vara i Göteborg.

Någon närvaroeffekt är det väl egentligen inte tal om här. Ibland är det som om unika ting placerade på podier närmast kvävs under sina glashuvar. De tappar sin livfullhet och det har påståtts att föremål dör när de hamnar på museum. Jag är inte av den åsikten, men kan förstå att det många gånger uppfattas så.
Föremål med koppling till medicinsk vetenskap ligger ofta illa till i detta sammanhang, de kan lätt uppfattas som döda när de inte längre förväntas generera någon ny kunskap, vilket de faktiskt i hög grad kan fortsätta göra just som museiföremål, bara de får de rätta förutsättningarna, en kontext att verka i.

En på Livets museum finstämd avvägning mellan berättande och närvaro är presentationen av en liten skjorta som Henny Jeppsson bar när hon var fyra månader gammal. Skjortan har små fläckar. Det är spår av smittkoppor, en dödlig sjukdom som hon lyckades överleva. På väggen ovan skjortan visas ett fotografi av Henny och hennes smittkoppstäckta kropp. En enkel text förklarar.

Till följd av vaccination är smittkopporna i dag utrotade. Det ger ett slags hopp om mänskligheten, men alla strävanden efter förbättrad folkhälsa har inte varit av godo. I den tillfälliga utställningen Det är långsamt att vara här – om Vipeholms sjukhus framträder livet på den ökända sinnesslöanstalten, där kariesexperiment utfördes på de intagna under 1940-talet. Sett till den inte särskilt stora utställningsytan är den rik på information och jag uppskattar att man även tar ut svängarna scenografiskt.

Jag blir alldeles tagen av ett dagrum från Vipeholm rekonstruerat i utställningen där en röd skyddsklänning snurrar runt och runt i maklig takt och kan betraktas genom en form av fönster med porträtt av intagna. Att känna tiden gå och samtidigt med blicken möta deras ansikten medveten om att de förnedrades, snarare än vårdades, gör så oerhört ont i hjärtat.

---

När Chris Dercon, som nytillträdd museichef vid Grand Palais i Paris 2019, tillfrågades hur publiken skulle lockas så svarade han att det är det imaginära museet som ska få dem att komma. Med det imaginära museet föreställde han sig nya sätt att presentera verken, mer teatraliska, med starka budskap.

På Medicinhistoriska museet i Uppsala har tiden länge stått stilla i utställningarna, som tillkommit under 1980- och 90-talen. Här visas apparatur och instrument i tusental. Det är ett myller som en journalist en gång beskrev som charmerande otidsenligt. Den otidsenligheten vill vi gärna behålla, men vi behöver definitivt bli tillgängligare. Frågan är bara på vilket sätt. Premiera närvaro eller berättande? Eller kanske ingetdera?

Sedan årsskiftet är Anna Stenkula chef för Medicinhistoriska museet i Uppsala. Hon har sin bakgrund som utställningsproducent på Nobelprismuseet och står bakom en utställning som den om Marie Curie 2011 (recenserad i Utställningskritik). Utan att säga för mycket vill jag påstå att teatraliteten i den lovar gott för framtiden.

Thérèse Toudert