Nationalmuseums utställning om trädgården är en alltför ensidig skildring av trädgården som begrepp och fenomen. Det anser Malvin Karlsson som tar avstamp i utställningens inledningstext.
Ibland går jag rakt in i en utställning, låter mig uppslukas av utställningens gestaltning och tar mig omgående till något som lockar med sin form, färg, ljud, eller ljus. Jag upphäver då medvetet den föreslagna ordningen för hur besökaren förväntas röra sig i rummen. Introduktionstexten kanske jag läser mitt under besöket eller på vägen ut.
Andra gånger gör jag som det rekommenderas, introduktionstexten blir första anhalten. Så var fallet när jag besökte Nationalmuseums utställning Trädgården: Konst och natur under sex sekel.
Den korta texten fastnade i mig, skapade associationer, väckte förväntningar på den kommande upplevelsen likväl som kritiska frågor. Faktum är att jag stod med texten för ögonen ganska länge, flera gånger gjorde läsningen halt för de tankar som uppstod. I textens andra stycke och sista stycke står:
”I en tid präglad av ett oroligt världsläge spelar trädgården en allt större roll både för odling och som tillflykt för drömmar. Trädgården är lika mycket en fysisk plats som en del av vår föreställningsvärld. Det är dit vi längtar under den kalla årstiden och det är den vi tänker på när vi blickar tillbaka på livet. Den egna trädgårdstäppan och dess själsligt läkande kraft ger framtidshopp i en tidsålder där omvärlden känns allt mer hotfull.”
Första gången stannade läsningen upp vid formuleringen om det oroliga världsläget. Rysslands aggressiva och folkrättsvidriga invasion av Ukraina dök direkt upp på näthinnan. Det följdes raskt av ett minne av ett fotografi som föreställer en odling i Berlin tidigt under andra världskriget och under det första världskriget togs stadsmark i anspråk för odling, kål och potatisodlingar fanns på flera platser i Stockholm.
Jag tänkte även på om klimathotet ryms i det Nationalmuseum betecknar som det oroliga världsläget? Lyckas mänskligheten inte bromsa uppvärmningen finns det många uppmålade scenarior, krig och konflikter i klimatkatastrofens spår är ett av dem. Ännu mer av orostider. Sedan utgör uppvärmningen också ett hot mot många trädgårdar i sig. I vissa länder kan trädgårdar komma att ödeläggas på grund av värme och brist på vatten. Invasiva arters expansion till följd av uppvärmningen kommer också påverka mänsklighetens trädgårdar.
Min tillflykt till trädgården blev, stående framför texten, dystopisk. Samtidigt förväntansfull, detta är spännande frågor för en utställning om trädgården.
Jag vände ryggen till introduktionstexten och blickade över utställningens första rum där ett narrativ utifrån den hebreiska bibliska mytologin om Edens lustgård breder ut sig. Målningar från medeltiden och framåt samsas med verk från 1900-talet som Agnes Sutthofs stora vävnad Paradiset, Uno Åhrens möbel titulerad Paradiset och än en gång visas tygmönster signerade Josef Frank. Centralt i rummet finns keramiska konstverk på paradistema av Emma Helle. I samma rum befinner vi oss också i Arkadien, fantasilandskapet som tillflykt och längtan bort från civilisationen. Ett tema som Nationalmuseum senast utforskade i en utställning 2020.
Varför Paradiset som den första trädgården? Varför inte egyptiska eller babyloniska trädgårdar eller Gilgamesh-eposets prosa om träd och fruktträdgårdar?
Inledningstexten fortsätter att gäcka mig när jag går vidare i utställningsrummen. Texten andas i mitt tycke ett romantiserande förhållandet till trädgården och verkar utgå ifrån att alla har en egen trädgårdstäppa. Statistiska centralbyrån har ett torrare förhållande till trädgården och hur vi bor och klär den i kategorier och siffror. 49 procent av de svenska hushållen bor i flerbostadshus, i bästa fall med någon form grönska på gården. En del av de som bor i flerbostadshus äger ett fritidshus men det finns många svenskar som inte har en egen trädgårdstäppa. Visst är det så att många som inte är lyckliga ägare till egen täppa drömmer om det. En sådan plätt kan vara någon av de 50 000 kolonilotter som finns i Sverige. Kolonilotter som fenomen uppstår under en tidsepok som Nationalmuseums konstsamling också täcker men finns inte med i utställningen.
Rimligtvis tror inte heller Nationalmuseum att alla har en egen täppa, men har ändå valt ett perspektiv i inledningstexten som exkluderar människor och deras livsvillkor.
En rubrik i utställningen lyder Människorna i trädgården. Jag konstaterar att konstnärer eller deras respektive ofta är människorna i trädgården, men också hovdamer och Marie Antoinette. När jag tittade på en bild där barockträdgårdens fantastiskt klippta träd och häckar framställs började jag fundera på de människor som arbetade i trädgårdarna. Hur många var de, hur var arbetsvillkoren, var bodde de? Även om de människorna inte finns representerade i Nationalmuseums samling är det ett perspektiv som borde funnits med i utställningen på något sätt. Varför problematiseras inte samlingen och det urval vi får se?
Nationalmuseums syn på trädgården lämnar aldrig riktigt slotten eller de riktigt stora pampiga villorna. Det är överhetens trädgårdar, staden med dess gröna oaser eller brist på sådana finns inte med. Staden anas i en av Gideon Börjes och Sven X:et Erixsons målningar men mycket mer är det inte. Parkerna, kolonilotterna, nyttoodlingen som tog plats i parker och boulevarder under oroliga tider, Wilhelm E Klemming och Centralbadet i Stockholm med dess tillhörande gröna oas får inte plats. Inte heller egnahemsrörelsen eller landets första Folkets Park i Malmö som invigdes 1893. För att ta några exempel.
Och vad händer med villaträdgårdarna? De hade en gång en nyttoaspekt, både för människors försörjning och för den biologiska mångfalden. Den kortklippta gräsmatteöken som dominerat många villaträdgårdar i många decennier ersätts nu, eller kompletteras, med stora trädäck och stenbeläggningar. Något som i framför allt i storstadsområden blir ett hot mot den biologiska mångfalden. Är det verkligen så att det har börjat odlas mer i villaträdgårdar på grund av det oroliga världsläge som Nationalmuseet hävdar i introduktionstexten?
Att Nationalmuseum låter sina samlingar vara utgångspunkten för utställningar är helt rimligt. Men det får konsekvenser, samlingarna har sina begränsningar. Jag har pekat på några. Nationalmuseum har genom något inlån och genom att bjuda in Emma Helle och Peter Frie för att bidra med sina kommentarer kring trädgården försökt att vidga det från samlingens begränsningar. Men utställningen hade behövt fler inlån, kanske fler kommentarer av nutida kommentarer eller ett annat urval av samtidskonstnärer.
”Trädgården är lika mycket en fysisk plats som en del av vår föreställningsvärld.” formulerar Nationalmuseum det i inledningstexten. Föreställningsvärlden uppstår inte ur tomma intet. En utställning om trädgården med Nationalmuseum som avsändare påverkar människors föreställningar om trädgårdar – och med det följer extra ansvar för innehållet.
Malvin Karlsson
Malvin Karlsson är utställningsformgivare, har en fil. kand. i konstvetenskap och en konstnärlig praktik med bas i typografi, fotografi och ljud/musik.
Om utställningen
Debatt
