Poetiskt och opretentiöst om flygvapnets historia

En modern museiutställning ska helst vara pedagogisk, tilltala alla sinnen och hitta det kroppsnära, sinnliga och humoristiska. Det kan bli en utmaning när utställningsföremålen är stora och lokalen är grå. Men det går! Irène Karlbom Häll ger Flygvapenmuseum högsta betyg för nyöppnade Flygfärdig – det svenska flygvapnet tar form.

Det börjar med en stor, tydlig och estetiskt tilltalande plan över lokalen och utställningens tema, de tematiska delarna utgörs av färgade amöbaformer på golvet, en välbehövlig kontrast till det fyrkantiga och grå som är oundvikligt i en lokal som denna. Varje amöbaform befolkas av ett antal flygplan, originalföremål och i något fall en modell i fullskala. De är genomtänkt utplacerade, verkar stå och vänta på något i en grupp eller ha ett samtal sinsemellan. Man hittar även mindre föremål i montrar runt om, och även föremål som verkar blivit lämnade under planen, liksom kvarglömda på en landningsbana av en disträ pilot, ett par herrskor, några matformer. Det är poetiskt, och det behövs i miljön. Förklaringen får man efterhand som man läser texterna. Ljussättningen är utsökt!

En annan utmaning för den här sortens teknikutställningar är att tillfredsställa båda grupperna besökare. Vilka då? Jag väljer att för enkelhetens skull dela in den oändligt heterogena kategorin besökare i två tydliga grupper: de insatta och kunniga flygentusiasterna och de medsläpade och okunniga som hoppas överleva dagen. Det är klokt att inte öda energi på att förklara allt för mycket av själva flygtekniken för den senare gruppen, utan fokusera på den mänskliga sidan av saken. Människoöden, kläder, kroppar. Associationer till aktuell historisk epok, sammanhanget helt enkelt.

Det har man också gjort, på flera sätt. Genom filmer, foton, föremål, animerade berättelser. Men också genom att ge småberättelserna i marginalen en oväntad form.
Bland annat finns ett antal ”golvlampor” med inifrånbelysta skärmar som går att snurra, på vilka man hittar mindre tecknade historier i den klassiska serieteckningsstil som kallas för ”klara linjen”. Genialiskt, opretentiöst och en bra kontrast till det jättelika runtomkring. Man får sig en sagostund i mikroformat, och det behövs.

Det finns också en grupp med animationer ”drömmar” som berättar några människors biografier, kända flygare av båda könen. Filmerna som man själv får välja att sätta igång med en knapp är märkliga, verkar vara filmade eller tecknade och sedan filtrerade på något sätt som gör dem lite psykedeliska, allt flyter omkring i någon slags van Goghpastisch. I en annan utställning hade jag kanske tyckt att det var lite manierat men återigen, i en flygplanshangar som av nödvändighet är ganska kal och teknisk, blir de en välkommen kontrast. Människorna blir extra organiska, föränderliga, och det är verkligen spännande livsberättelser som förmedlas.

På några ställen kommer frågetecken, som jag misstänker kan handla om skyltar som fattas eller är på ingång. En installation med vykort på ryska som hänger från taket och en soldathjälm på golvet gör mig nyfiken men jag hittar ingen förklaring. Även de dansande/improviserande männen på en stor filmduk hade varit intressant att få några ord till. En film var projicerad på en veckad duk, där såg man nästan ingenting. En annan film hade problem med ljudet (men gick att ta del av via textningen) men det är ju sånt som händer. Men det är petitesser. Det var den enda jag hittade vid mitt besök, allt annat fungerade bra.

Texterna då? Ja, de är skrivna enligt alla konstens regler för utställningstexter, de största och mest övergripande har också engelsk översättning, men det mesta är på svenska. En del är på hög nivå av lättlästhet, korta rader, som dikter. Andra är lite mer som vanliga texter med längre rader men även de lättlästa och väl anpassade till utställningsformatet. Det är de allra kortaste ”poesiliknande” texterna som ibland gör mig lite konfunderad, det är lätt att halka snett och tonen kan bli lite för lik barnböcker som ”Max kaka”. All information är inte jätteintressant och kan ha kommit dit för att göra skylttexterna ungefär lika långa. Men detta är detaljer i en för övrigt välgjord och medvetet utformad utställning. Den är harmonisk och balanserad och håller hela vägen. Vid andra vändan hittar man ännu mer, och det är så det ska vara.

Sen hittar jag Flyglabbet en trappa upp. Första intrycket: jätteskönt att science center-delen är separerad från det övriga. Sen: den är verkligen jättebra. Utställningen, som öppnade 2010 och fick en uppfräschning 2022, håller fortfarande, rubrikerna anknyter till det som nu är högsta mode på barnboksomslag, stora bokstäver i en perspektivisk text som verkar komma farande. De många stationerna funkar bra, vid mitt besök var det fullt med barnfamiljer som hade roligt. En trappa upp bli jag ännu gladare att hitta en hel vägg tecknad av Jan Lööf! Sen visar den sig dessutom vara en julkalender med luckor…

Kort sagt, högsta betyg till Flygvapenmuseum. Jag är övertygad om att de okunniga och medsläpade får sig en glad överraskning, och trots allt utgör de nog kanske 90 % av besökarna. Vad flygexperterna har att säga om det hela kommer de utan tvekan att själva meddela museet.

Text och foto: Irène Karlbom Häll