Hantverk med verkshöjd i blickfånget

Föremålen talar när Skansen och Stockholms hantverksförening synar samtida konsthantverk i en ny utställning. Men allra högst talar det gamla tegeltornet där det hela visas, skriver Mårten Janson om utställningen Bred blick på hantverk. 

”Visst är det en fantastisk plats”, ropar utställningens curator, trendspanaren Stefan ”Trendstefan” Nilsson.
”JAAA!”, ropar alla de med kaffe och kaka förplägade vernissagegästerna.

Platsen är utkikstornet Bredablick, som stått på sin klippa vid Stockholms inlopp sedan långt innan det kom att omges av friluftsmuseet Skansen. Just nu visas här utställningen Bred blick på hantverk, ett samarbete mellan Skansen och Stockholms hantverksförening, som tycks vilja spinna vidare på den framgångsrika utställningen Kraftverk på Sven-Harrys Konstmuseum, vilken stängde så sent som i vintras.

En ”bred blick” utlovas alltså. Lever utställningen upp till det? Mja, det beror på hur man tittar. Tonvikten ligger på det samtida uttrycket. Det rör sig om unika föremål av det slag där allt slags nyttjande i praktiken är otänkbart även om det vore teoretiskt möjligt (vilket det med få undantag inte är). ”Objekt” i det där svårdefinierade gränslandet mellan konst och konsthantverk. Glasyr som rinner som vispgrädde över keramiken, furustrimlor flätade till en enorm korg, utsökt hamrade föremål i lövtunn metall och så min personliga favorit, finsnickaren Finn Ahlgrens skåp, brutalt ihopskruvat av gamla köksluckor i plastlaminat räddade ur en rivningscontainer med en benställning av grenar där barken sitter kvar. 

Själva skapandeprocessen, som gestaltades så skickligt på Sven-Harrys, är här frånvarande. Inga skitiga hantverkarhänder i närbild. Däremot får man begapa resultaten utan störande monterglas och vill man veta något om dess tillblivelse kan man fråga upphovspersonerna – för liksom på Kraftverk kommer dessa att finnas på plats i utställningen under den korta tid den visas. En självklar styrka. Inte minst givet att själva utställningsestetiken egentligen är obefintlig. Föremål på enkla podier. Skyltar i plywood med plottad text. Belysningen består i stort sett av det dagsljus som hittar in genom de höga, spröjsade rutorna. Utan möjlighet till mänskliga möten lär upplevelsen bli ganska statisk.

Texterna är föredömligt korta. Men sedan ska de ju förmedla något också. Här blir det faktiskt lite torftigt. Tematexterna söker sig inte längre än till det självklara: ”Många hus byggs fortfarande i trä …”.  Och ”Trendstefans” kommentarer i verkstexterna får undertecknad att besvärat skruva på sig mellan varven: ”Begåvad kombination av finsnickeri och fula material”. Har du inget mer djupsinnigt att säga kan du faktiskt överlåta reflekterandet åt betraktaren, Stefan! 

Ett tips är för övrigt att inte placera obelysta skyltar i fönsternischer – vi som befinner oss på livets högplatå får kisa nåt så förbålt för att urskilja bokstäverna. 

I bästa fall blir upplevelsen som en konsthantverksutställning på Nationalmuseum, i värsta fall som en pressträff på Möbelmässan. Lite ytligt, vilket skulle stört mig mer om det inte varit så tydligt att det är just ytan som ska tala här. Eller, objekten i alla fall. Och det gör de, efter bästa förmåga. Men det kan inte hjälpas att själva byggnaden gör sig tämligen påmind. Vindlande trappor, skönt knöggliga skurgolv och flagnade puts: Det är en byggnadshistorisk skatt som besökaren bereds tillträde till – vanligtvis är Bredablick stängt för allmänheten. Utsikten från det översta rummet lämnar jag därhän – men förrförra seklet kostade det en spänn att njuta av den och det hade det varit värt. 

Att miljön lämnar en del att önska för den med någon form av normbrytande funktionshinder har kanske redan framkommit. Likväl: för den som tar sig uppför trappor eller hiss bjussar Skansen på rum som tar andan ur en. Det är storslaget – och nu hoppas vi att tornet ska få hålla öppet för fler besökare. Kom igen nu, Skansen!

Mårten Janson

Rättelse: Bredablick och utställningen är tillgänglig med hiss, inte endast trappor.

Läs även: