Unika Medeltidsmuseet hotas av stängning

Medeltidsmuseet öppnade 1986 och är ett av Stockholms och Sveriges mest besökta museer med nästan 200 000 besökare per år. Den 5 november i år ska museet stänga enligt besked från Riksdagsförvaltningen, vilket upprört många.

Tidigare ledamoten i Skönhetsrådet Fredrik von Feilitzen var starkt engagerad i debatten inför museets tillblivelse 1980. Han talade vid två opinionsmöten på Strömparterren intill Medeltidsmuseet den 1 och 27 september 2023 och gav en målande beskrivning av platsens och museets historia.

Fredrik von Feilitzen:

– Vi befinner oss på en av Sveriges finaste platser, omgivna av Slottet, Nationalmuseum och Operan, med Norrströms brusande vatten och Carl Milles Solsångare. 

Strömparterren var en av Stockholms mest populära förlustelseplatser från 1830-talet och fram till 1950-talet. Inne i valven under Norrbro låg ett av stans elegantaste schweizerier, med uteservering på hela Strömparterren och stor musikpaviljong. 

På 1930-talet skrev en författare: ”säkert är att få storstäder i världen kan uppvisa en så särpräglad liten plätt mitt i sitt centrum”. 

I dag är samma valv under Norrbro i stället entré till Medeltidsmuseet och man kan nog säga att det säkert är få storstäder i världen som mitt i sitt centrum kan uppvisa ett lika fascinerande, platsspecifikt museum. 

Det hela började med att Riksdagen i slutet av 1970-talet planerade en underbyggnad i flera våningar under Riksplan för att ge riksdagsmännen ett parkeringsgarage. Eftersom det är historisk mark krävdes en arkeologisk utgrävning, 

Man hade inga förväntningar på några märkvärdiga fynd och de ansvariga blev minst sagt överraskade över de omfattande ruiner som såg dagens ljus. Man hade räknat med att sommaren 1978 skulle räcka för utgrävningen, men man höll på i ett sträck fram till oktober 1980, alltså två och ett halvt år. 

Omkring 20 arkeologer med medhjälpare var kontinuerligt engagerade. Utgrävningen blev den då ojämförligt största som gjorts i Sverige och den resulterade i ett aldrig tidigare skådat intresse från allmänheten och medierna. De döpte raskt om Riksplan till Riksgropen. 

Man grävde fram ett stort antal murar från 1600-talet. Det gällde två adelspalats, det Flemingska och det Braheska palatset. Man frilade det kungliga hovstallet i två olika versioner, av Tessin d.ä. och Tessin d.y. och man fann en bit av en hemlig 1700-talsgång, som hade lett från Slottet till Hovstallet. 

Murar efter Mynthuset och Apoteket Morianen kom i dagen. Och man grävde fram två stensatta kanaler från början av 1600-talet. Båda hade blivit överbyggda med stenvalv på 1700-talet. 

Och inte minst: man fann två delar av Gustav Vasas stadsmur från omkring 1530, i gråsten och tegel upp till 2,5 meters höjd, och med en sammanlagd längd på 55 meter. 

Det framfördes tidigt krav på att Riksplan skulle sänkas och ruinerna bevaras som en ruinpark framför Riksdagshuset. Men efter att ruinerna skadats av vintervädret insåg de flesta att en ruinpark var orealistisk. 

Efter långa förhandlingar kunde Riksdagen, Stockholms stad och Riksantikvarieämbetet 1980 enas om att bevara de viktigaste ruinerna i ett underjordiskt museum, som skulle vara samordnat med Stockholms stadsmuseum. 

Det som skulle bevaras var i första hand stadsmuren, men också Helgeandshusets intilliggande, rikligt skelettförsedda kyrkogård från cirka år 1300. Den var avgränsad med en kallmur, dvs utan murbruk mellan de kluvna gråstenarna, och den visade sig vara uppförd som befästningsmur redan i mitten av 1200-talet, för bevakning av Mälarens utlopp. 

I museet finns ytterligare två bevarade strukturer. Dels 1700-talsgången och dels ett parti av den ena välvda 1600-talskanalen, som nu är en stämningsfylld ingång till själva museet. 

Man kan i dag möjligen tycka att man borde ha försökt bevara ännu fler byggnadsrester och mer av den ursprungliga terrängen vid ruinerna. 

Men den yta som Riksdagen avstod för museet är tyvärr mycket begränsad och museets ansvariga har gjort ett enastående arbete för att på den knappt tillmätta ytan skapa en upplevelserik historisk miljö, med plats också för tillfälliga utställningar, föreläsningar och barnverkstad. 

Museet invigdes 1986 och nu hade man utöver de fyra fornminnena byggt upp rekonstruktioner av medeltida hus i timmer och tegel. 

Man passerar genom en förminskad version av Norreport med nedfälld vindbrygga, och möter salubodar och sjöbodar – och kan stanna i begrundan framför en suggestivt uppbyggd galgbacke. 

I mitten ligger Stora huset med medeltidstegel från Helgeandsholmen i väggarna och med en krog och olika hantverkare. I övervåningen kommer man in i en sal för rådstugan och har utsikt över Helgeandshusets kyrkogård. En bit bort kan man i en ”bygghytta” lära sig hur ett tegelhus uppfördes och dekorerades på medeltiden. 

2010 återinvigdes museet efter ytterligare insatser. Nu hade man fullbordat ett kyrkorum med ett 1400-talskrucifix från Storkyrkan och en korsgång i tegel med utblick över en illusoriskt uppbyggd örtagård. Man kan som tidigare beundra Riddarholmsskeppet, Gustav Vasas imponerande krigsskepp från omkring 1520. 

Utöver allt det här finns välgjorda miniatyrmodeller – och människomodeller i naturlig storlek och i full aktion. Bland annat har en riddare i full rustning ridit rakt in i museet, tillsammans med sin väpnare. 

Med de fyra fornminnena på sina autentiska platser och de på vetenskaplig grund pedagogiskt uppbyggda miljöerna ger Medeltidsmuseet en ojämförligt åskådlig bild av Stockholms äldsta historia. 

Det är ingen tillfällighet att museet 1988 fick pris som European Museum of the Year. Och det är inte heller någon tillfällighet att museet hör till de tre av våra skolbarn mest uppskattade museerna i Sverige. 

Riksdagen tvingades backa från långt framskridna planer på ett stort garage under Riksplan. Nu måste Riksdagen backa från planerna på att förstöra ett av Sveriges mest fascinerande och mest uppskattade museer.