Ett museum om Förintelsen för vår tid

Utställningen Sju liv på Sveriges museum om Förintelsen är välgjord, genomtänkt och fin, skriver Sofie Bergkvist, men samtidigt är det något som skaver när Förintelsen förpackas och blir till historia. Läs hennes reflektion över hur ett museum om Förintelsen behöver bli relevant idag när antisemitismen åter sköljer över världen.

Jag besöker Sveriges museum om Förintelsen i september 2023, tre veckor innan världen bevittnade den värsta pogromen mot judar sedan andra världskriget. Museet är inrymt i tillfälliga lokaler intill Bonniers konsthall på Torsgatan i Stockholm. En anonym ingång leder till en smal trappa med diskreta skyltar som visar vägen till museet. När jag går uppför trapporna är jag helt inställd på att besöka ett museum som berättar om något som hände i historien, något som vi lämnat bakom oss, och kan förpacka i utställningsform och lära av. När jag nu skriver denna text en månad efter Hamas massaker i Israel, med en explosionsartad ökning av antisemitiska hatbrott världen över, funderar jag över hur ett museum om Förintelsen kan bli relevant idag och vara en kraft mot samtida antisemitism.

Att den första utställningen på Sveriges museum om Förintelsen handlar om sju personer som överlevde Förintelsen är på sätt och vis givet. De är de sista ögonvittnena som kan berätta, och det är deras historia, föremål och perspektiv som är viktiga att bevara. Innan jag besöker utställningen är jag ändå lite orolig för hur museet ska förvalta deras berättelser. Det har gjorts många utställningar med livsöden, med citat och fotografier, och det är en svår konst att få berättelserna att komma till liv i utställningsform. Väl inne i utställningen stillas min oro ganska snart. De sju överlevandenas liv skildras som en del av helheten i utställningen och driver berättelsen framåt.

Berättelsen följer en kronologi. Besökaren träffar Walter, Eva, Lilo, Hanna, Kiwa, Czesław och Alice under de år då nazisternas förföljelser och folkmord pågick. Det är texter som skapar handlingen i utställningen, och jag ägnar dem en del uppmärksamhet. Texterna är konsekvent genomförda där olika typer av text fyller olika funktioner. På stora skyltar kan vi läsa de överlevandes berättelser från olika tider. Det finns mindre skyltar med kortare texter om olika fenomen som förklaras, till exempel Novemberpogromen, folkmordet på romer, dödsmarscher och så vidare. Dessa förklarande texter knyter an till de överlevandes berättelser. En tidslinje i utställningen gör nedslag i Sveriges agerande och förhållningssätt under krigets gång med hjälp av tidningsklipp och texter. Föremålen i utställningen är insamlade från de överlevande och får en funktion av att stärka och levandegöra berättelserna.

Ett element i utställningen som först är störande, är ljuden. Det är musik från tiden, som då och då avbryts av en röst som deklamerar ett nytt påbud som skulle gälla för judar i Tyskland och de av Nazityskland ockuperade områdena. Rösten som läser påbuden stör min läsning, tycker jag. Jag blir avbruten i ett flöde. Sen slår det mig. Det är kanske det som är meningen. Livet får inte bara pågå, det avbryts ständigt av nya påbud och av nya händelser som stör och förstör människor liv. Det är en utmärkt gestaltning som får mig att ana hur snaran långsamt dras åt för de människor som levde och dog under förtrycket.

Som utställning är Sju liv välgjord, genomtänkt och fin. Formen är harmonisk och balanserad. Innehåll och gestaltning väcker känslor. Ändå är det något som stör. Jag har inte kunnat sätta fingret på det tidigare, men nu när judehatet återigen blossat upp runt om oss har jag kanske svaret. Det är något som skaver med valet att låta Förintelsen och de överlevandes berättelser bli till en välförpackad historia från förr. Antisemitismen har djupa rötter långt tillbaka i historien och gamla föreställningar om judar tenderar att få nytt liv och återanvändas igen och igen. Förintelsen må vara en unik händelse i historien, men antisemitism och förföljelser av judar är det tyvärr inte. När Sveriges museum om Förintelsen nu utvecklas framåt, så småningom får en ny lokal och börjar formera sin plats i Sverige, hoppas jag att museet får ett uppdrag som tydligare visar hur historien pågår och hur de idéer som ledde till Förintelsen finns kvar i vår tid.