Ytliga Aquanauts väcker frågor om kulturpolitikens mål

Utställningen Aquanauts har fått fina recensioner, men väcker många frågor hos Karolina Uggla. Och det är kanske inte riktigt de frågor som upphovspersonen Pompe Hedengren och hans team hade för avsikt att ställa.

Utställningen har med rätta fått fina recensioner tidigare, även här i Utställningskritik. Och jag kan hålla med om en hel del. Jag besökte utställningen i sin originalutformning på Verket i Avesta sommaren 2020. Därefter turnerade den vidare till Kulturhuset i Stockholm 16 december 2021–6 mars 2022 och Dunkers Kulturhus i Helsingborg 7 maj–6 november 2022 för att från 23 september 2023 fram till 14 januari 2024 visas på Östergötlands museum i Linköping. 

Det är ett vackert och suggestivt rum som möter betraktaren och man får ta del av fragment av ett skeende som verkar ha många ingredienser: vetenskapen, men också att inte bli trodd, att upptäcka något som inte låter sig inordnas i de vetenskapliga ramarna.  

Utställningen har också ingredienser som hör till en spännande äventyrshistoria: skrupelfria gruvbolagsägare, mystiska försvinnanden, kärlek utanför normen, storslagen natur och hembygdsromantik. Den första frågan, som jag inte kommer att kunna besvara är varför sekelskiftet 18/1900 verkar vara en så tacksam projektionsyta för idéer om vår samtid, inte minst i populärkulturen. 

Aquanauts undertitel är ”Expeditionen till Siljansringen 1897” och skildrar fynden från ett utforskande som företogs av de två fiktiva vetenskapskvinnorna Beata Gardelius, och Inga-Lisa Blomgren. Kvinnornas inbördes relation, antyds det, var något mer än vänner eller kollegor, och de ägnade sig åt vetenskapliga aktiviteter där vi får förmoda att kvinnor vid den tiden var mindre välkomna. De upptäckte under sin expedition varelser som de kallade för Homo aquatis – och dessa tycks kvinnorna sedan tycks ha försvunnit tillsammans med. Kvinnorna återfanns aldrig, utan lämnade bara efter sig ett antal koffertar med dokumentation och fynd, till det fiktiva ”Ontologiska museet”, som är utställningens inramning. För att få besökaren med sig in i berättelsen gäller det att få hen att köpa premisserna. Jag som sett utställningen tidigare är troligen lite mer svårflirtad än många andra besökare, för jag får efter ett tag lite svårt för att orka med framställningen av de fiktiva kvinnornas röster i tal och skrift med gammalstavning och allt. Men det behöver sägas att utställningen i övrigt är en gedigen produktion som måste ha tagit åtskilliga timmar i anspråk, och det hantverksmässiga, om det så gäller modellbygge, inredningsdesign och attribution, foto- och filmproduktion är klanderfritt utfört. 

Aquanauts har i Linköping inrymts i en större sal som klätts om till en slags klärobskyrt universum där gestalter och objekt träder fram ur dunklet. Huvudnumret är modeller av Homo aquatis i skala 1:1: mänskliga gestalter, men med hudbeklädnad av snäckskal eller andra material som ser ut att vara hämtade från en undervattensvärld. Precis som i en skräckfilm utgör modellerna av Homo aquatis kanske det minst suggestiva i utställningen. Det är ju när monstret uppenbarar sig och avtäcks som det oftast blir mindre skrämmande eller mystiskt, och här bjuder man på detta redan i utställningsflyern. Monstret, som i betydelsen märklig eller deformerad människa, avtäcks eller de-monstreras tidigt i utställningen. Men vandringen ner i utställningssalen ger ledtrådar i form av iscensatta lämningar och preparat vilka ska ha varit innehållet i de koffertar som inleder berättelsen. På väggarna hänger diverse generiska artefakter som ska föra tankarna till äldre tiders vetenskap i den för-digitala eran: utrivna sidor ur naturvetenskapliga atlaser: insekter, mineral, koraller, fotografier och andra preparat. En slags naturvetenskaplig estetik som vi blivit vana att se hos exempelvis konstnären Mark Dion. Hos Dion finns det dock oftast någonting som faktiskt undersökts och hans iscensättningar är oftast inte bara tom rekvisita. Dion var senast aktuell på Nobelprismuseet i utställningen Evigt Liv 2022 med verket Department of Memory, Storage and Conservation. 

Mockumentär, eller fiktiv dokumentär, är nog det närmaste genrebegreppet jag kan hitta till Aquanauts, även om det är en utställning med filminslag och inte en spelfilm. En mockumentär i filmvärlden är en film som utger sig för att vara en dokumentär, ofta med sedvanliga inslag som intervjuer, arkivmaterial och dramatiserade sekvenser, bara det att dessa är fiktiva och konstruerade. Begreppet används sällan inom utställnings- och konstvärlden, trots att det finns ett flertal verk och projekt som lånar sina förutsättningar från genren, men anpassat till andra berättarformer och medier. Kommunikationen kring Aquanauts, exempelvis på webben, har medvetet ett tilltal som kan få en besökare att undra om ”expeditionen” har ägt rum eller inte. 

Samtidigt är Aquanauts också en form av fantastik i utställningsform, som en blandning mellan dark academia, (en stilmässig trend på sociala medier från ca. 2019 inkluderande privatskoleestetik, Harry Potter, äldre bibliotek och skoluniformer) och den gotiska romanen som gärna tidsmässigt placerar sig i ett obestämbart 1800-tal, eller en viktoriansk era. Jag tänker exempelvis på romanen Ormen i Essex av den brittiska författaren Sarah Perry, vilken utspelar sig 1893. Den kom ut 2016 och blev en bästsäljare. En ganska tunn soppa där en karismatisk änka står i centrum: hon ägnar sig nära nog maniskt åt att med vetenskapens medel finna svar kring det mystiska sjöodjur som setts av lokalbefolkningen, och som tycks sprida förstämning och olycka till ett kustsamhälle i Essex. Där skapas också lite tidstypisk spänning med hjälp av detaljer om läkaryrket, rika londonbor, en vacker tuberkulossjuk kvinna, en trånande präst och en vidskeplig landsbygdsbefolkning. 

Att uppfinna fiktiva vetenskapspersoner, upptäckare, uppfinnare som på ett eller annat vis tycks ha avtäckt något oväntat och mystiskt är en genre som synts till tidigare i bildkonsten. 11/2–6/8 2023 återaktualiserades konstnären Sten Eklunds (1942–2009) Kullahusets hemlighet i Uppsala konstmuseums samlingsutställning En postum resa in i framtiden. 

Kullahusets hemlighet, eller den längre titeln Från professor J.M.G. Paléens efterlämnade skrifter 1. Anteckningar rörande Kullahuset från 1971 består av 53 akvarellerade kopparstick som presenteras som den fiktive vetenskapsmannen J.M.G. Paléens kvarlåtenskap. Kopparsticken tillsammans med tredimensionella modeller och text får i verket utgöra Paléens dokumentation av det som han kallar det mystiska Kullahus-området. Verket är iscensatt till att utspela sig i mitten av 1800-talet (1849). Konstnären valde detta år på grund av närheten till revolutionsåret 1848, där han tyckte sig se paralleller till den tid då han skapade verket, strax efter år 1968. På Uppsala konstmuseum fick verket sällskap av samtida verk som på olika sätt behandlade den klimatmässiga och ekologiska kris vi befinner oss i och hur den påverkar synen på vår historia och framtid. 

I konstens värld finns i övrigt många exempel på problematisering av naturvetenskapliga världsbilder, mångbottnad fiktion och experiment med berättartekniker. Jag tänker exempelvis på Ann-Sofi Sidéns filmverk QM – I think I call her QM, som faktiskt utgör en slags mockumentär, om kvinnogestalten Queen of Mud, som upptäcks och dokumenteras av en kvinnlig psykiater och verket ingår i Sidéns större projekt QM Museum.

Och känslan av att få inblick i okända världar i gränslandet mellan natur och kultur, ibland gömda under vatten, fick åtminstone jag en mycket starkare upplevelse av när jag besökte Tilda Lovells och Sara-Vide Ericssons utställning Något mörkt ställde sig vid våra sinnens fem trösklar utan att gå över dem på Bonniers konsthall i Stockholm tidigare hösten 2023.

Det kanske börjar framgå att jag har vissa problem med produktionen Aquanauts, förutom den välgjorda ytan. Därför börjar det bli dags att rikta strålkastaren mot värdinstitutionen, Östergötlands museum, som också utsågs till Årets museum 2023. Och för att vara tydlig: denna kritik hade kunnat gälla i princip vilket regionalt museum som helst, men nu råkade just Östergötlands museum vid något tillfälle ha ansett att det skulle vara en god idé att ta emot utställningen Aquanauts. I Avesta och Verket 2020 passade utställningen bättre: det fanns en lokal koppling till södra Dalarna och Bergslagen, det finns stora lokaler i det gamla järnverket och en tradition av att arbeta gränsöverskridande mellan konst, design, teater och musik. Institutionen Avesta Art uppmanar aktivt deltagande konstnärer och formgivare att föra en dialog med den gamla bruksmiljön. Men i Östergötlands museums vackra museibyggnad ställer jag mig alltmer frågande till vad besökaren ska ta med sig från utställningen. 

Misstanken som infinner sig är tyvärr det faktum att det är kostsamt att producera tillfälliga utställningar för ett enskilt regionalt museum. Och Aquanauts är en vandringsutställning som tidigare fått goda vitsord. Men det är mycket oklart vad den kan tillföra ett regionalt museum som har till uppgift att samla, vårda och förvalta samlingar och förmedla lokal och regional historia och kulturarv. En produktion som Aquanauts har egentligen många förutsättningar att vara god edutainment – alltså både underhållning och utbildning – förutom då att det är väldigt oklart vad man som publik ska lära sig. 

Någonstans är det den offentliga museipolitiken som bär skulden, och det gör mig bekymrad. Ingen vill tillbaka till en struktur där en central myndighet skickar ut goda och matnyttiga vandringsutställningar till landets olika regioner och kommuner. Samtidigt händer något i glappet som uppstår mellan konstant otillräckliga anslag och viljan att visa upp något publikfriande. I detta vacuum kan fristående aktörer presentera vinnande koncept med oklart innehåll men vacker yta och få museer att upplåta sina lokaler och resurser till att visa upp detta. Upphovspersonerna bakom Aquanauts har nu producerat en ny vandringsutställning, Häxor, som kommer att visas på Kalmar slott våren 2024 och som sedan ska turnera till andra platser. 

Vill man uppleva mer av naturvetenskap i utställningsform är Naturhistoriska riksmuseet, där en av de fiktiva vetenskapskvinnorna i Aquanauts påstods ha varit verksam, ett utmärkt val. Om det museet nu hade kunnat hålla öppet. Byggnaden i Frescati är så eftersatt i sitt underhåll att det panikstängdes hösten 2023 då puts föll ner från innertaket. Någon lösning på detta lär inte komma i brådrasket. Så sluts cirkeln om en avvecklad kulturpolitik här. Vad vi får hålla till godo med av naturvetenskap i utställningsform är ytlig fiktion istället för äkta vara.  

Karolina Uggla är fil.dr i konstvetenskap och lektor i Informationsdesign vid Mälardalens universitet.