Lustfyllt och känslostarkt i Nordbor

Nordiska museets föremålsskatt samverkar ljuvligt med scenografin i nya basutställningen ”Nordbor”. Irène Karlbom Häll rycks med av det visuella överdådet och de medvetna föremålsmonteringarna. Även om utställningen tappar fart och berättarglädje när det är dags för 1900-talet lyckas museet knyta ihop säcken på ett övertygande sätt och levererar en lekfull utställning som tilltalar flera sinnen.

Basutställningar som spänner över flera hundra år brukar ha två svaga punkter. Den tidiga historien (man vet för lite) och den närmaste historien (man vet för mycket).

Den första svaga punkten slipper man uppleva i Nordbor genom att utställningen börjar först med Gustav Vasa – eller snarare hans syster, Margareta Vasa, det mest anslående i första rummet där hon står med sin stora hatt. Det skrynkliga silverdraperiet bakom henne känns bekant. Just det, jag gick nyss förbi ett liknande stort skrynkligt draperi – här, i rummet utanför montern. I Nordbor talar innehållet i montrarna hela tiden med scenografin utanför och inuti dem. Även museiföremålen talar med varandra sinsemellan, något jag ska återkomma till. Det allra första föremålet är en samisk vagga – klart man börjar med en vagga, och just en samisk. Det sätter tonen.

Utställningen följer årstidsväxlingarna, börjar och slutar i vinter med ett regn av kristaller från taket. Vi påminns om den genom närvaron av gnistrande snöbollar i montrarna bland näverskor och korgar, vita och krispiga mot det bruna. Snöbollen, som först rullas av en ung man i en av filmerna, dyker till sist upp som historiskt objekt, en protest mot protestantismen. Det är ett associativt och lekfullt sätt att förhålla sig till det man ställer ut. Nordiska museet har verkligen resurser på föremålssidan och föremålen i större delen av Nordbor är ljuvligt arrangerade.

Några exempel: en handskrift har fått ett par små hängivna läsare. En vit Atlasfigur dignar under sitt jordklot strax intill en samisk trumma, är det bara jag som kommer att tänka på kolonialism och ”den vite mannens börda”? Trumman är ju en stark symbol för det förtrycket. Skulpturer och tavlor sneglar hela tiden på varandra, en och annan flirt pågår i montrarna. Det är snyggt och välgjort, föremålen blir aktörer snarare än specimen.

Snöbollarna övergår i silvriga bollar när vi närmar oss stormaktstiden, är de planeter, eller molekyler? De tar stor plats i montrarna och funkar som en påminnelse om att föremålen har placerats i ett syfte, de liksom vallas av sina följeslagare. Det är ett intressant grepp jag inte sett så fullt utvecklat i någon utställning tidigare. Även blommor är en sorts tema, samma sorts blommor som dyker upp överallt, en utställningsmakarens signatur.

En del färgkopplingar görs i nästan alla basutställningar. Stormaktstiden blir ofta mustigt rödbrun, oxblodsfärgad, så även här. Sedan brukar 1700-talet gå i pastell, men icke! En maffig smaragdgrön fjällstruktur inramar istället kineserierna, det blåvita porslinet och sidenkläderna. Först mot slutet av seklet blir det ljust. I en underbar monter med rokokoföremål har snöbollarna bytts ut mot bleka blomblad. Det rummet vill jag knappt lämna.

Det tryckta och fria ordet får ett eget duvblått rum med en interaktiv modul där man kan lägga till sina egna ord, handskrivna. Litteraturen får ta ovanligt stor plats jämte naturen, man möter många böcker och skrifter och många bilder av läsande personer. Böckerna är inte inte bara underlag för berättelserna utan även objekt i sin egen rätt.

När det närmar sig 1800-tal brukar museer dra på med maskiner, fabriker, fanor och krig. I Nordbor tas vi istället med ut på landet, klarrött snarare än falurött, och djuren är där, välmående kossor i gröna landskap. Våren går mot sommaren i utställningen och museet väljer att visa den härliga delen av livet. Nöd och misär känns avlägset. Industrin symboliseras av trästockar, ett gigantiskt plockepinn som för tankarna till flottning, tegelliknande väggar av träkloss – och så tillbaka in i skog och natur. Snöbollar och blomblad ersätts av mossa när vi tar oss en vända med religionerna, från judendomen i Sverige till frikyrkor och väckelserörelse – de sista förevisat på mossiga stenar som leviterar rakt uppåt i en spiral. Förrförra seklet avslutas i ett schweizeri där man också kan bläddra i den fiktiva dagstidningen Nordiskt Allehanda. Roligt, kreativt, lustfyllt.

Att utgå från personer och deras öden verkar ligga i tiden, och här görs det med hjälp av film. (Dockorna, däremot, är utställningen igenom helt neutrala klädhängare). Filmerna är välgjorda med riktiga skådespelare, och med en dramatisk twist. Musiken är precis så diskret att man glömmer att den finns, ändå påverkas man starkt.

När vi kliver in i 1900-talets början närmar vi oss svag punkt nummer två i basutställningar – försöken att skildra det som ligger allt för nära för de flesta av oss. Här dämpas den högstämda tonen och de vilda infallen. Föremålen är fina, från de många Strindbergstavlorna till de uppfordrande skrifterna om ideala hem och sunt leverne – men gestaltningen bromsar in och tappar fart. Kanske tog alla dessa moralkakor, all denna samhällsorganisation lite död på berättarglädjen?

Och de små följeslagarna i montrarna, var tog dom vägen? Och vilken färg symboliserar 1900 talet, ljusgrått? Det blir ett igenkännande av föremål, paket, varor, mode – men någonting fattas. Föremålen pratar inte med varandra i montrarna på samma sätt längre, det är som att man inte helt hittat greppet på tiden heller. Här liknar det en välgjord men konventionell designutställning.

Är det insamlandet från senare tider som varit torftigt, eller har jag helt enkelt genomlevt sista tredjedelen av historiens tristaste sekel? Det som i någon mån räddar denna del är filmerna. Men i två fall har man brutit räckan av välgjord spelfilm och ersatt med ljudspår där kända personer själva berättar, det är lite synd, det bryter en överenskommelse med besökarna. Montrarna i 1940-talspartiet är små och trånga. jag gissar att museet återanvänt något som redan fanns på plats. Kanske skulle man helt enkelt hoppat över 1900-talet och nöjt sig med 400 år? Inte ens dessa utställningskonstens virtuoser lyckas riktigt rå på den förbannelse som vilar över alla museer som ska berätta historien ändå in i vår tid.

Nutidsdelen som avslutar det hela är mer lyckad. Den bygger på ett känt koncept i utställningar idag: människor donerar ett föremål som betytt något för dem och berättar om sig och sitt val. Berättelserna är starka och gripande, vi är tillbaka i vintern och i de vita tygsjok som inleder utställningen – som på så sätt knyts ihop elegant.

Nordbor lever verkligen upp till kriterierna för en ”riktig” utställning. Den utnyttjar utställningsmediets unika möjligheter för att berätta saker, den leker, berör, anknyter till det som är nära människan och är lätt att ta till sig känslomässigt. Den tilltalar flera sinnen, erbjuder fördjupning på valfri nivå med än så länge prickfritt fungerande teknik – och, inte minst, den väljer.

Flera av inledningstalarna vid den pressvisning jag besökte påpekade att museet inte gör anspråk på någon fullständig bild av nordens historia de här femhundra åren. Men vem kan väl det? Det är som att museet tar sats inför en väntad stormflod av protester, för att de inte har med allt som brukar avhandlas. Det tycker jag dock bara är skönt! Nordbor är en ren fest och ett frosseri för ögat. Kanske tar det ytterligare femtio år innan någon lyckas skildra 1900-talet med säker hand, men då lär det ju i gengäld ha hunnit komma en stor bit 2000-tal – som lär att bli lika svår för en framtida generation museifolk att generalisera kring.

Irène Karlbom Häll