Armémuseums Korsvägar leder fel

Utställningen ”Korsvägar: Sverige – Ukraina genom 1000 år” på Armémuseum är i hetluften efter en stökig tillkomstprocess. Men hur är den färdiga utställningen? Aron Ambrosiani möts av målmedvetet valda, glest presenterade episoder ur Sveriges och Ukrainas historia. Och en uppsättning PR-fotografier från Försvarsmakten.

Den inledande utställningstexten bådar gott – i sitt avslutande stycke betonar den att kulturarv inte är neutralt utan påverkas av ”kampen om vem som skriver historien.” Helt rätt! Att resonera kring hur idéer om det svenska och det ukrainska skiftat i takt med militära och politiska förvecklingar hade kunnat vara grunden till en spännande utställning om historiebruk, imperiebyggande, nationalism och kolonialism.

Den kritiska ansatsen återkommer dock inte inne i själva utställningen. I stället blir det en serie nedslag i historiska skeenden: 1000-talets giftermål mellan Ingegerd Olofsdotter och Kievrikets/Kyjivrikets furste Jaroslav, diplomatiska kontakter och militära förvecklingar under den svenska stormaktstiden cirka 1650–1720, migration till och från Gammalsvenskby under mellankrigstiden och slutligen den ryska invasionen av Ukraina 2022 till idag. Urvalet är tydligt fokuserat på de perioder som på ett eller annat sätt visar på politiskt eller militärt samarbete mellan Sverige och olika statsbildningar eller folkgrupper (Kievrus/Kyjivrus, kosacker, krimtatarer, Ukrainska SSR respektive den självständiga staten Ukraina) i nuvarande Ukraina.

Utställningen är ett samarbetsprojekt mellan Armémuseum/Statens försvarshistoriska museer, Riksarkivet och Nationalmuseet för Ukrainas historia under andra världskriget, även kallat Krigsmuseet. Alla samarbetsparter (och ett stort antal andra ukrainska museer, kyrkor och bibliotek) har bidragit med föremål och arkivmaterial.

Innehållsmässigt är det 16- och 1700-talsdelen som står starkast. Armémuseums egna samling kosackfanor tar plats i en av de stora valvmontrarna. Fanorna erövrades i samband med belägringen av Warszawa 1656 under Karl X Gustavs polska krig. De är de största föremålen i utställningen, fint monterade och ljussatta, och bär dessutom på en egen historia om samarbetet mellan svenska och ukrainska forskare. Armémuseum fick under 1990-talet hjälp att identifiera kosackfanorna av historikern Yurii Savchuk, numera chef för Krigsmuseet. Några av fanorna visades i Ukraina 2005 och 2008.

Utöver montern med fanorna är det glesare med innehåll. I en såpass omskriven utställning som denna är det förstås svårt att hålla isär process och innehåll, men nog märks det att detta är resultatet av en kort utställningsproduktion. Valven i Armémuseums tillfälliga utställningsdel, som i den tidigare utställningen Segerns pris fylldes med innehåll och storskalig scenografi, har till stor del täckts med grå plywoodskivor. Föremålsmontrar är kompletterade med textskyltar på svenska och engelska. Via QR-kod finns ukrainska översättningar. Utställningens reproduktioner av historiska kartor presenteras med förklarande kommentarer.

Riksarkivet bidrar med det latinska exemplaret av Pylyp Orlyks konstitution. Bakom texten står Pylyp Orlyk, även kallad Filip Orlik. Han föddes i Kosuta i dåvarande Storfurstendömet Litauen, numera på den belarusiska sidan av gränsen mot Litauen. Orlik var en av kosackledaren Ivan Mazepas främsta rådgivare. Mazepa och hans zaporizjzjakosacker stred mot Polen-Litauen. Förenklat beskrivet allierade de sig först med Tsarryssland och därefter med Sverige. Efter den svenska förlusten i Poltava retirerade Karl XII och de överlevande trupperna till Bender i nuvarande Moldavien. Den svenskallierade Mazepa avled i Bender 1710 och i samband med Orlyks tillträde som kosackledare (hetman) författades ett avtal om maktdelning mellan hetmanen och ett kosackparlament. I och med Karl XII:s och Sveriges försvagade inflytande efter Poltava och kalabaliken i Bender följde Orlyk med i svensk exil. Det gjorde att hans konstitution inte fick särskilt stor betydelse men det nutida symbolvärdet är desto starkare. Det latinska exemplaret visades i Sofiakatedralen i Kyiv 2021 och omnämns i ett flertal minnesmonument runtom i Ukraina.

Jag vandrar vidare genom utställningen. Efter montern med konstitutionen följer en utställningsdel om Karl XII:s och de allierade kosackernas resa till Sverige 1715. Rubriken ”Källor och analys” väcker mitt intresse – här kanske de kritiska reflektionerna kring historiebruk och kulturarvets roll i krig och konflikter tar plats? Nej, det visar sig vara en naturvetenskaplig analys av Pylyp Orlyks konstitution som konstaterar att ja, dokumentet kommer med stor sannolikhet från Karl XII:s läger i Bender. Intressant, absolut, men kanske inte den källkritik som var viktigast att ta upp just i detta sammanhang.

Så här långt igenom utställningen är jag inte imponerad, men heller inte alltför upprörd. Alla som jobbat i museisektorn har nog någon gång hamnat i den här situationen, att en vandringsutställning (eller någon annan form av samarbete med extern part) inte riktigt blev vad man hoppades på. Texterna behövde skickas på tryck utan att den sista välgörande korrvändan med helhetsperspektivet i fokus hanns med, innehållet fyllde inte riktigt upp den tilldelade lokalen och de samarbetande parternas bild av utställningens syfte gled isär längs vägen. Alla utställningar innebär ett urval i ett digert material, och Sveriges mångfacetterade diplomatiska relationer till Tsarryssland (som helt ignoreras här) tar stor plats i resten av museet och var i fokus för den tidigare nämnda tillfälliga utställningen Segerns pris som visades i samma lokaler åren 2018–2022.

Men utställningen är inte slut här.

Utställningens avslutande del är den som sticker mest i ögonen. Med en diskret skylt övergår Armémuseums utställning i något som mest liknar dagstidningarnas ”sponsrade innehåll”. Försvarsmakten står som avsändare för en fotoutställning om det svenska stödet till Ukrainas försvarskrig mot Ryssland. Bilder från utbildningen av ukrainska soldater i Sverige varvas med idolporträtt av överbefälhavare Micael Bydén som signerar ukrainska flaggor.

Här är det inte armlängds avstånd som gäller, utan museet har helt enkelt överlåtit utrymme till Försvarsmaktens kommunikationsavdelning. Vart tog den kritiska distansen och, som det står i museilagen, museets ”bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll” vägen?

Jag hörde mig för med Armémuseum och fick följande svar från SFHMs kommunikationschef Sara Krüger:

Armémuseum hyr ut en del av lokalen till Försvarsmaktens tillfälliga bildutställning med anknytning till utställningen ”Korsvägar” och till nutiden, på en yta som annars skulle ha varit ett tomrum. Vi har varit och är tydliga med att innehållet på den aktuella ytan är producerat av Försvarsmakten och att det inte är Armémuseum som är avsändare. Således har Armémuseum inte varit involverade i urvalet av bilder. Vi har varit informerade om den tillfälliga bildutställningens koncept om ögonblicksbilder. Inom kort kommer Försvarsmakten att skapa ett nytt innehåll utifrån den vandringsutställning som SFHM gjort tillsammans med Försvarsmakten samt Säkerhets- och försvarsföretagen (SOFF). Den utställningen heter ”Tänk om – tillsammans i krig och fred”. I den processen är SFHM involverade.

Och det är egentligen två frågor i frågeställningen. Dels den om kritisk distans och den förklaras genom svaret om upplägget här ovan. Dels den som åsyftar femte paragrafen museilagen där ordalydelsen är: Museihuvudmännen ska säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll. Tredje paragrafen stipulerar: Med museihuvudmän avses i denna lag staten, kommunerna och regionerna. Så följdfrågan blir: på vilket sätt har museihuvudmännen agerat fel?

Mitt svar: varken i instruktion eller regleringsbrev uppmanas SFHM och Armémuseum att upplåta utrymme till Försvarsmaktens egen kommunikation. Det valet, och den brist i kritisk distans det innebär, är museets eget. Jag har svårt att se hur det överensstämmer med museilagens formulering att museet ska ha bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.

---

Armémuseum ska ha beröm för ambitionen att ta sig an samtida konflikter och placera dem i ett historiskt sammanhang med hjälp av föremålssamlingen. Det behöver museer göra för att vara angelägna även för bredare grupper än de närmast intresserade – och mycket riktigt ligger museets besökssiffror tjugo procent högre än motsvarande period förra året. Samtidigt måste detta göras med institutionell integritet i ett hanterbart tempo, tryggt förankrat i den egna ämneskunskapen och med ett vetenskapligt förhållningssätt. Korsvägar är trots sitt angelägna innehåll tyvärr ett exempel på att det den här gången har brustit i flera av dessa led.

Aron Ambrosiani

Läs även debattinlägget Från Folk och Försvar till Korsvägar: svensk försvarspolitik i museiutställningar av Johan Hegardt.