Dåtid möter samtid i storslagen vävkonst

I utställningen ”Låt hundra blommor blomma” på Röhsska museet visas textila verk av Elsa Pärs-Berglund i dialog med de samtida konstnärerna Shabnam Faraee och Josefin Gäfvert. Besökaren tas med på en odyssé genom Pärs-Berglunds konstnärliga utveckling och 1970-talets omvälvande politiska verklighet. Kerstin Parker har tagit del av utställningen som skildrar en dåtid som är skrämmande lik vår samtid.

Elsa Pärs-Berglund (1920–2005) kallades för den radikala väverskan på Hönö, vilket anspelar på hennes tidiga vävar med politiska motiv. Under de sista 20 åren av sitt liv arbetade hon främst med naturinspirerade damastvävar som var tekniskt mer krävande än 1970-talets gobelänger. I Låt hundra blommor blomma visas verk från hela Pärs-Berglund konstnärliga bana, men det är vävarna med de politiskt brännande frågorna som står i fokus. Titeln kommer från Mao Zedongs kampanj 1956–57 som uppmanade till ett fritt åsiktsutbyte och kritik av det kinesiska kommunistpartiet. Knappt ett år senare förföljdes de som hade yttrat sig och upp emot en halv miljon människor sattes i arbetsläger. I Pärs-Berglunds väv med samma namn finns inga bilder eller symboler, bara titeln och uppräknade siffror som slutar vid 99. Det skiljer sig från hennes övriga verk och väcker frågor kring hur mycket man vid 1970-talets mitt kände till om Kulturrevolutionens ödesdigra konsekvenser.

I en filmad intervju (Vävens budskap från 1977) berättar Pärs-Berglund ödmjukt om sitt arbete och tankarna bakom en del av verken. Där förklarar hon att hon inte är utbildad textilare och inte använder några sofistikerade tekniker. Under en period fick hennes konstnärliga arbete stå tillbaka då hon försörjde familjen som illustratör och kartritare. Det gav henne emellertid en frihet i valet av motiv och hon kunde därmed skildra politiska skeenden, maktfullkomliga ledare, sociala orättvisor och miljöbrott. Även kyrkans makt kritiseras såsom i verket Talarna från 1977 där en kyrklig predikant och en politisk agitator står sida vid sida, upphöjda, och talar till tysta och ansiktslösa folkmassor. Likheten dem emellan är slående. I ett annat verk, Måltid, lyfts dubbelmoralen inom kristenheten fram då ett välmående par ber bordsbön vid ett dukat middagsbord. De uttalar ”Gud välsigne maten” samtidigt som en tv i bakgrunden visar en mager, tiggande människa.

I verk efter verk spelas scener upp från 1970-talets politiska verklighet. Det är demonstrationståg, reflektioner kring socialismens och kommunismens idealiserade personkult, ett slags collage över politiska och personliga händelser, maktmissbruk och anonyma, lidande folkmassor. I Pelarhelgon står byster av Hitler, Mussolini, Franco, Papadopoulos (Greklands president under militärjuntan) och Nixon på fem pelare med flaggor och blodstänk. Flera vävar visar symboliska fåglar såsom en skadad fredsduva bland svarta korpar och ett utdrag ur en spansk frihetssång med tuppar. Hotfulla och olycksbådande fåglar cirkulerar också över en fullastad båt med flyktingar på ett stormigt hav. Som betraktare hugger det till i hjärtat när jag inser att de redan fanns då, på 1970-talet, människorna som trängs ihop i nästan otjänliga båtar. Det enda de har kvar är hoppet om ett bättre liv.

I en väv som visar ett första maj-tåg går ledande socialdemokrater nakna i täten med svartklädda arbetare bakom. Den heter Kejsarens nya kläder; Olof Palme med en guldkrona skymtas bland de avklädda.

Det var inte bara politiken som Pärs-Berglund tog upp i sina verk utan även miljön. Både bland 1970-talets gobelänger och 1990-talats damastvävar uttrycker hon sitt miljöengagemang. Ett exempel är Kalhygge från 1977 där en älgtjur ser ut över det som en gång var en skog. Ett propellerplan flyger ovanför och släpper ut vita slöjor av bekämpningsmedel.

Att få ta del av Pärs-Berglunds verk är en överväldigande upplevelse. Det är som att kastas tillbaka i tiden och samtidigt stå öga mot öga med vår samtid. Det är samma, eller åtminstone liknande, retorik, konflikter, upprustning, extrema politiska strömningar och motsättningar, orättvisor och maktmissbruk. Samma kalla krig. Olyckskorpar kretsar åter över mörka vatten och förgiftade skogar. Människor flyr, svälter, utnyttjas och dödas. I utställningsmaterialet säger intendent Olivia Berkowicz att hon i utställningen ser verk som uppmanar till hopp och samhällsengagemang. Men som besökare är det svårt att känna hopp när världen idag är så påfallande lik den för 50 år sedan. Det storslagna med Låt hundra blommor blomma handlar om just det, att den visar hur dåtiden upprepar sig, att det vi trodde var avslutat inte är det och en outtalad vädjan om att vi aldrig får sluta stå upp emot farliga krafter och våra egna rädslor.

I utställningen medverkar också de samtida konstnärerna Shabnam Faraee och Josefin Gäfvert. Faraee deltar med en persisk matta som är knuten av konsthantverkaren Morteza Golestani och skapad enligt iranska, kurdiska och afghanska hantverkstraditioner. Mattan, med titeln Sju sorters blommor, är en hyllning till det svenska landskapets biologiska mångfald. I en film får vi se när Faraee reser till iranska Kurdistan där hon först köper och låter färga garn, sedan återvänder med den färdiga mattan för att den ska slutbehandlas. Det är mycket spännande att få följa hela processen som är både traditionell och nyskapande. Likt Pärs-Berglund präglas Faraees verk av ett engagemang för mänskliga rättigheter och solidaritet. Båda fascineras också av hur mönster och tekniker har rört sig mellan olika kulturer och delar av världen.

Det är svårare att se kopplingen mellan Pärs-Berglund och Josefin Gäfvert. Gäfverts verk är nästan uteslutande abstrakta. I sitt arbete undersöker hon vävning som ett unikt konstnärligt språk. Hon experimenterar med att väva intuitivt och beskriver vävningen som en inre kamp. Hennes verk är intressanta och väcker nyfikenhet. De abstrakta uttrycken kommer dock inte riktigt till sin rätt tillsammans med Pärs-Berglunds ytterst konkreta och dokumentära vävar. Men i sin helhet är Låt hundra blommor blomma en bred och varierad exposition av vävkonsten med dess traditionella arbetsprocess och till synes oändliga möjligheter till uttryck, form och gestaltning.

Kerstin Parker

K P är frilansjournalist, författare och filosofie magister i historia.