Minimalism, materialitet, misstag

”Vad angår meningar är jag förtvivlad”. Så heter Marabouparken konsthalls nyligen invigda utställning med poeten och konstnären Cia Rinne. Alexander Svedberg gläds åt en ambitiöst genomförd utställning som vågar lita till och utmana betraktaren.

Cia Rinnes omfångsrika produktion inbegriper allt från text, performance- och ljudverk till installationer, video, musik, teckningar, fotografi. Det är ingen liten föresats att överföra detta i huvudsak språkbaserade arbete till rummets inramning. Från min utsiktsplats nära trappan som leder vidare ner i salen är det svårt att få en tydlig bild av utställningen. ”Stram” ligger nära till hands. Blek och tyst. De enda ljud som hörs kommer från ett par högtalare som står uppställda under en skärm till höger i utställningsrummet, där två inspelade performanceverk loopar.

Nere på golvet är intrycket fortsatt akromatiskt, men den vy som först kändes klinisk blir betydligt varmare bland rummets träinstallationer och ljuskällor. Glödlampor hänger från svarta ledningar ovanför och framför verk. En bänk står mellan två träpiedestaler på vilka skivspelare har placerats. Besökare med gott om tid kan lyssna på inspelningar av Rinnes läsningar – med en samlad speltid strax över 44 minuter – och härifrån betrakta flera av salens verk.

Vanliga problem när textverk ska översättas till utställningens kontext har med redigering att göra, att i överföringen inte ta hänsyn till de särskilda krav som kommer med en annan sorts yta. Anklagelser om överflöd är inget som man vid första anblick kan rikta mot utställningen (hellre: j’accuse le minimalisme), men i rummet verkar ändå ett slags överflöd. Låt mig återkomma till det.

Till vänster om bänken hänger en av två serier med Rinnes skrivmaskinsverk: notes for soloists (2012). Glödlampor svävar framför inramade A3-ark. Fragment löper över väggen i fonetiska och semantiska associationer, rim och ordlekar som bildar sekvenser där både väntade och oväntade samband uppstår. De skiftar mellan engelska, svenska, tyska och franska. En dikt refererar till satsen om oändliga apor, eller apan vid skrivmaskinen: poème dactylographié. Det passar ju bra.

”The sentence would prefer to be an image”, urskiljer jag bland de ljud som strömmar ur högtalarna från andra sidan salen. I formuleringen ryms de friktioner som Rinne ofta tar fasta på i språk- och bildarbetet. Meningarna kan å ena sidan uppfattas som bärare av mening, å andra sidan som nya försök att arrangera text för att uppmärksamma dess grafiska karaktär. Intresset för relationer och friktioner mellan språkets visuella och somatiska aspekter för tankarna till den kanadensiska text-, bild- och ljudpoeten bpNichol (1944–1988) – i synnerhet hans livslånga arbete med alfabetet. Salens många ord och meningar återges tryckta i svart mot vit bakgrund medan typsnitt och textnivå, bokstavsformer och inramning, skiftar. Ett undantag står framför de inramade skrivmaskinsverken: I have made my point (Vito Acconci), från 2017, ett känsligt ljussatt verk där vit punktskrift och svarta bokstäver möts i en lek med ordet »point«. Helhetsintrycket är än så länge ett slags chiffer, som vibrerar på gränsen mellan mening och det meningslösa.

Ett genuint misstag fortsätter att rulla ut tankens röda tråd. I ett skrivmaskinsverk misstar jag to oth för Thot, eller Theuth, den egyptiska gud som Platon associerar med bokstäverna i dialogen Faidros. Jag har goda skäl att tro att Rinne skulle välkomna misstaget, inte minst då Platon spelar en betydande roll i flera av hennes verk. Själv har jag läst två av Rinnes böcker: operalibrettot Trial & Eros. A Symposium samt det poesihäfte som utställningen hämtar sitt namn från (i översättning av John Swedenmark). Den förra anspelar genom sin titel på Platons dialog Gästabudet (Symposion) och att lära genom misstag (trial and error). I Platons dialog står Eros i centrum, vilket Rinne inspireras av då hon låter hjärtats personifiering (Coeurper sona, av »Coeur persona«) ta Eros i försvar. Själva arbetet med kärlekens väsen är inte riktigt lika framträdande i Marabouparkens utställning. Rinnes relation till Platon är emellertid viktig, eftersom hennes konstnärliga praktik bygger på aktiveringar av flera uråldriga käbbel: filosofin mot poesin, bilden mot texten …

Om de traditioner Rinne förhåller sig till kan förstås som den etablerade tankens byggklossar tycks hennes avsikt vara att välta dem. Konstnärskapet blir en sorts intervention i invanda tankemönster, att jämföra med Platons syn på relationen mellan utbildning och lek i dialogen Lagarna, bok 7 (797a–d). Leken framhålls här som ett sätt att fostra barn in i det samhälleliga regelverket, och alla försök att introducera lekar som är ”föränderliga, förnyas och hela tiden genomgår nya omvandlingar” riskerar att destabilisera. Det är intressant att tänka sig Rinnes praktik så här, som ett motstånd mot lag- och regelmässighet, eftersom rummet då vibrerar i samklang med språk, ljud och visuella markörer och bildar en skickligt genomförd representationsform.

På samma vägg som notes for soloists hänger Seeking Comfort. Variations on Munari (2020), fyra fotografier där Rinne sitter i en fåtölj och formar sig som bokstäverna U R C U. Bilderna hämtar inspiration från den italienske konstnären Bruno Munari, som dessutom var djupt involverad i frågor som rör inlärningprocesser genom lek och kroppslig iscensättningspraktik. Utställningens kanske mest subtila verk sätter punkt för den första väggen: abécéd’air (2024), trettio glasrör som rymmer smala pappersremsor där innehållet genomgående ges ändelsen -air: vocabulair, språkbarriair, ren o skair. Genom repetition, vändningar och ordlekar aktiverar och utmanar Rinne idén om leken som något som både kan upprätthålla status quo eller utmana den.

På långväggen rakt framför bänken hänger Wasting my Grammar (2021–2024), en sorts avskalade
sentenser tryckta i versal text:

En hylla med små burkar löper längs nästa vägg. Liberthés (2018–2024) – teburkar där etiketterna bär begrepp som éternithé, brutalithé, absurdithé samt franskans berömda slagord liberthé, égalithé och fraternithé. Samtliga med den lekfulla ändelsen -thé. Ute på golvet, tvärsöver från arken med punktskrift, står glastäckta visningsbänkar. Här finns böcker och andra trycksaker, samt ett oktagonformat föremål som associerar bland annat platonism, materialism och judisk-kristen religion med deras respektive tankegods. Nagelfarandet av traditioner syns inte bara i salens urval utan också i Rinnes verk Ska vi blinde os selv og forlade Theben, med undertiteln »De dualistiska ontologier og mødet mellem Athen og Jerusalem«, som jag under skrivandet av denna text läser i Andreas Vermehren Holms danska översättning.

Huruvida man som besökare är öppen för att tränga längre in i Rinnes värld vill jag härleda till två begrepp: uppmärksamhet och koncentration. När ständigt accelererande intryck omstöper vår förmåga till djup koncentration leder slaget om uppmärksamhet till att man med hjälp av, ibland väl didaktiska, texter vill ”tillgängliggöra” konsten. Visst är det förståeligt, men genom att inte komplettera enskilda verk med mer text understryker utställningens kuratorer att det rör sig om språkverk som både utmanar och bjuder in betraktare – så länge man koncentrerar sig. Det är just här överflödet finns, men det omges av möjlighet till många olika ingångar. Jag funderar på ord som passar bra med thé- och air-ändelser, letar mönster och blir förtjust när Rinne bryter mot sina egna »regler«. För den som gärna vill ha en ciceron finns en eftergift i form av utställningens katalog, som berättar tillräckligt men lämnar en hel del osagt.

Salens mindre utrymme skiljs från det större med vad som på ett ungefär är en halv vägg. Längst ner i detta rum sitter en ensam lysande neonskylt: Le néant (”Intet”, 2024) Vid ingången har man placerat en till träbänk, framför den skärm där videodokumentationen av verken sentences (2022) och l’usage du mot (2017) visas. I den förra befinner sig Rinne i ett rum med en ensam glödlampa. Hon formar sin kropp till bokstäver, glider över golv och väggar samtidigt som inlästa utsagor om diverse meningar åtföljs av ett ekande sentences. Meningar som läses upp har hängts på bortre delen av den vägg som vetter mot en mindre sidogång, i liknande inramning som den tidigare Wasting my Grammar. Den andra filmen är betydligt längre än den första, och tillsammans stannar de på strax under tio minuter. Rinne sitter vid ett skrivbord i ett vitt rum. Utsagor på olika språk avlöser varandra medan hon anammar olika former, stegar på alla fyra, rullar runt, torrsimmar, ligger på rygg, dubbleras, placerar ut trafikkoner och använder en av dem som megafon. Läsningar sker på franska, tyska, engelska och hämtar innehåll från publicerade verk samt thé-burkarna. Här nödgas jag komma med en teknisk invändning: volymen är så pass skiftande att det stundtals blir svårare att uppfatta vad som sägs. Eller är det min koncentration som brister?

På den öppna väggen hänger den andra serien med skrivmaskinspoesi, som delar titel med ett av Rinnes videoverk: l’usage du mot (2017). Här verkar hon ta fasta på just misstaget som kreativ tillgång. Den som har skrivit på skrivmaskin vet vilken färdighet som krävs för att undvika felsteg samt att tangenter lätt faller av eller slutar fungera. Textverken finner också inspiration i auto-correct-funktionen:

joseph beuys auto-correctly
turns into joseph buys
so here we go, meet beuys
the shopper:

joseph buys rose.
joseph buys fat chair.
joseph buys dead hare.
joseph buys felt suit.
joseph buys felt angle.
joseph buys fat corner.
joseph buys 7000 oaks.
joseph buys sonne statt reagan.
joseph buys pregnant woman with swan.
joseph buys hearts of the revolutionaries.
joseph buys the reader.
joseph buys, we go this way.

Skrivmaskinsverken ställer frågor och ger ibland svarsalternativ, vilket fortsätter när jag vänder mig om och börjar studera de sidor ur Rinnes anteckningsböcker som utgör verket zaroum (2012). Sidorna ligger i glastäckta trämontrar och utgör kulmen i vad jag uppfattar som utställningens utformning: en genomgående lek med olika uttrycksformers materialitet. Utställningens beståndsdelar utgör ett förytterligande av Rinnes prövande, konstnärliga metod – något som möjligen understryks av de många hängande glödlamporna, det vill säga idén. I den mindre gång där textverket l’usage du mot har hängts sitter även den lilla fotoserien Score for Doorbells (2023), ett roligt verk som emellertid känns något malplacerat. En trappa upp visar man två verk som associerar Rinnes tillvägagångssätt med klimat och ekologi: videoverket Sorry Future (2022) samt textilverket Flora et labora (2022). Det senare tar, likt den nedre salens verk, fasta på ordlekens möjligheter.

Det är verkligt befriande med en utställning som vågar lita till och utmana betraktaren. Marabouparken har lyckats skapa en utställning som, om än inte alltid sömlöst, leder besökare på en odyssé i Cia Rinnes ömsom genomtänkta ömsom infallsrika metod och process. Mot slutet av mitt besök stegar en man och en ung pojke in i salen. De rör sig snabbt. Pojken drar sitt ena finger över glasskivor, pekar på färgglada inslag och stannar till slut vid théburkarna. Han plockar ner en burk och försöker skruva av locket, men misslyckas och ställer snabbt upp den igen. De går upp för trappan och lämnar salen. På etiketten läser jag Imprévisibilithé. Oförutsägbarhet. Gott så.

Alexander Svedberg

A.S. är essäist, kritiker och antikhistoriker samt redaktör för tidskriften 20TAL.