Ekonomiska museet reducerar ekonomi till pengar

Myntkabinettets samlingar präglar innehållet i Ekonomiska museets nya basutställning ”Pengar!”. Trots bra pedagogiska grepp och smakfull formgivning gör utställningens snäva ekonomibegrepp, och ett minst sagt tveksamt citat, att Rasmus Fleischers förtroende för museet får sig en törn.

För några år sedan bytte Kungl. Myntkabinettet namn till Ekonomiska museet. Efter flytt till nya lokaler i samma byggnad som Historiska museet kan det nygamla museet nu till slut presentera sin nya basutställning, helt enkelt titulerad ”Pengar!”.

Med detta fullbordar museet en förvandling som inleddes för snart fyrtio år sedan. Redan 1985 inledde Kungl. Myntkabinettet ett samarbete med dåvarande Sparbanken i syfte att etablera ett helt nytt museum. ”Världens första ekonomiska museum” påstod man att det skulle bli. Men redan på 1920-talet grundades i Wien ett ”socialt och ekonomiskt museum” (Gesellschafts- und Wirtschaftsmuseum) under ledning av vetenskapsfilosofen Otto Neurath. Tillsammans med grafiska formgivare utvecklade han en banbrytande metod för att visualisera de flöden av materiella resurser som utgör samhällets ekonomi.¹ Utgångspunkten för Neurath var alltså en bred förståelse av ”ekonomi” i termer av försörjning: pengar är då bara ett av flera sätt att organisera ekonomisk verksamhet.

En annan kandidat till titeln ”världens första ekonomiska museum” skulle faktiskt kunna vara Theatrum Œconomicum i Uppsala. Så kallade Sveriges första ekonomiprofessor Anders Berch (1711–1774) den stora samling av föremål han använde i sin undervisning. Inte heller där figurerade pengar, men däremot prover av träslag och textilier, liksom modeller av olika arbetsredskap.² Därmed hade Theatrum Œconomicum en inriktning som snarare påminner om vår tids tekniska museer. Men det återspeglar en dåtida förståelse av ”ekonomi” som lade fokus på produktion av nyttigheter, snarare än på handel och pengar.

Dessa historiska föregångare visar att det alls inte är självklart hur ett ”ekonomiskt museum” ska avgränsa sitt ämnesområde. Men det är heller inte förvånande att Ekonomiska museet väljer att sätta pengarna i centrum för sitt ekonomibegrepp. Sett till sina samlingar är det fortfarande ett i grunden numismatiskt museum – som därtill är ekonomiskt beroende av sin huvudsponsor: Swedbank.

”Ekonomi kan vara mer än du tror” är det första budskap som möter utställningens besökare. Vi hamnar i ett mörkt rum, tonsatt med filmisk pianomystik, där animerade resursflöden avtecknar sig mot bakgrund av en stjärnhimmel. Känslan som frammanas är att ekonomin, likt kosmos, är allas vårt gemensamma hem.

Ekonomibegreppet vidgas här alltså först till den grad att allt tycks vara ekonomi – bara för att i nästa rum åter implodera till att enbart handla om pengar. Men vad är då pengar? Frågorna hopar sig, som sig bör, när besökaren ställs inför tidiga mynt, utställda runt om i det ännu ganska dunkla rummet. De korta texterna ställer frågor. Är pengar demokratiskt? Är pengar en illusion? Är pengar en handelsvara? Det hade emellertid varit möjligt att gå ännu längre och ifrågasätta i vilken grad som de tidigaste mynten alls ska begripas som ”pengar” i modern mening.

Först på 1700-talet uppstod det moderna ekonomibegreppet, inklusive tanken på att ”ekonomin” är en storhet som kan växa. Tidigare förståelser om hushållning (œconomia) var någonting annat: en praktisk kunskap om hur man sköter ett hushåll. Œconomia har kunnat omfatta allt från vilken tid på året som åkrarna ska gödslas, till hur en slavägare bör behandla sina slavar, eller vad som kan vara lämpliga fritidssysslor för uttråkade adelsmän respektive adelskvinnor.

Den bredare förståelsen av ekonomi som hushållning – med tonvikt på produktion av materiella förnödenheter – präglar också forskningsämnet ekonomisk historia. Som ekonomihistoriker får jag också vissa betänkligheter mot hur utställningens inledande passage tycks suggerera ett slags evigt och naturgivet likhetstecken mellan ekonomi och pengar. Jag vill hävda att detta likhetstecken förminskar båda sidor av ekvationen. När en numismatisk samling av tidiga mynt ställs till beskådan på ett ekonomiskt museum, som här har skett, så blir följden lätt att man – bildligt talat – mörklägger myntets baksida.

Nationalekonomin postulerar att pengar uppkom närmast spontant, som en ömsesidig konvention, i syfte att effektivisera marknadsutbyten. Detta är en föreställning som i breda drag även bekräftas av Ekonomiska museet, men som har föga empiriskt stöd. Antikvetare har pekat på hur de tidigaste mynten snarast bör begripas som heliga föremål, präglade med djurhuvuden för att de kunde användas som symboliska offergåvor i stället för ett djuroffer. Att det antika Grekland på kort tid förvandlats till ett samhälle besatt av pengar, tycks också ha banat vägen för en helt ny form av abstrakt, filosofiskt tänkande.³

”Pengar förändrade allt”, konstaterar mycket riktigt Ekonomiska museet. Men detta kan faktiskt framstå som en underdrift, när det bara hänvisas till en ökning av handel och kulturella kontakter.

Ur ett mer antropologiskt perspektiv rymmer alltså pengar en mängd symboliska aspekter – och kan ta sig olika former. Redan för tusentals år sedan förekom bokföring av skulder i det gamla Mesopotamien. Detta kan faktiskt tolkas som att de immateriella kreditpengarna kom först, metallmynten långt senare.⁴ Sådana perspektiv försvinner lätt i en utställning om pengar som bygger på en numismatisk samling. Att mynten tas som given utgångspunkt, resulterar i en berättelse om hur pengarna i den moderna tiden blir allt mer immateriella, för att till slut bara existera som siffror i en bankdator.

Sista föremålet, längst in i utställningen, är mycket riktigt en symbol för kryptovaluta: en Bitcoinautomat (tänkt att installeras i Stockholm för ett tiotal år sedan, vilket dock stöp på om regler mot penningtvätt). Montertexten förklarar att kryptovalutor är ”betalningsmedel”, men hur ofta stämmer detta? Bitcoin används sällan till att köpa något, annat än knark på darknet. Desto större är dess betydelse som spekulativt investeringsobjekt, alltså som ett alternativ till aktier.

Även ett antal aktiebrev visas förvisso upp i en monter, jämte ett antal ransoneringskort från andra världskriget. Två typer av värdepapper som har sin givna plats på ett ekonomiskt museum. Men utställningen tar inte chansen att väcka en fråga som jag ser som given: är aktierna eller kupongerna att betrakta som pengar? Eller ska man förstå dem som alternativ till pengar? Samma frågor borde även ställas om Bitcoin, i stället för att okritiskt låta Bitcoinautomaten representera allra sista steget i pengarnas historia.

Om den historia man vill berätta nu handlar om betalningsmedel, finns det andra samtidsfenomen som hade varit mer relevanta. Jag tänker särskilt på olika former av kundpoäng, de som vi dagligen samlar i olika butiker och som lojala kunder kan byta mot varor. Är dessa kundpoäng att betrakta som pengar? Ett besläktat exempel som visas i utställningen är de polletter som gavs som del av lönen till arbetare i 1800-talets industrier: polletter som kunde bytas in mot en sup. Är polletterna en form av pengar? Om svaret är ja, ges ytterligare skäl att ifrågasätta den nationalekonomiska premissen om pengar som en ömsesidig konvention mellan fria marknadsaktörer.

Världens största mynt är ett givet inslag: en tjugo kilos kopparplåt som präglades i Avesta år 1644, vars värde skulle motsvara 10 daler silvermynt. Som besökare ges man möjlighet att pröva sin styrka genom att lyfta en replika. Varför koppar? För att Sverige, med Falu koppargruva i spetsen, vid denna tid stod för merparten av världens hela världens kopparproduktion.

Såvitt jag kan se är detta faktiskt enda stället där utställningen helt kort tar upp gruvdrift. En smula anmärkningsvärt, inte bara med tanke på gruvornas centrala betydelse för sekler av ekonomiskt välstånd i Sverige – utan också för att det är ur gruvor man hämtat själva råmaterialet till flertalet uppvisade mynt. Under rubriken ”medeltida mynttillverkning” får vi läsa om präglandet av mynt, men ingenting om varifrån själva metallen kom. Detta är bara ett exempel på hur ekonomisk historia, i Ekonomiska museets tappning, tenderar att bli en historia om handel, på bekostnad av själva produktionen.
Delvis förändras detta när vi når fram till Sveriges industrialisering. ”Från åker till ånga” lyder en talande rubrik, för dessförinnan har åkrar och jordbruket varit helt frånvarande i den historia som berättas. Frånvaron har ett skäl som enkelt kan räknas ut: det gamla jordbrukssamhället var inte i första hand en penningekonomi, utan man odlade för omedelbar konsumtion, för att betala arrende i natura eller idka byteshandel. Sådan verksamhet blir nu underförstått klassad som icke-ekonomisk av Ekonomiska museet.

Basutställningen rymmer dock ett inslag som överskrider denna snäva ekonomiförståelse. Ett antal skärmar lockar med datorspelet ”Money Matrix” som namnet till trots kastar välkommet ljus på vanliga människors ekonomiska livsvillkor. Här får man resa tillbaka till år 950, 1540, 1740 eller 1958 för att möta kvinnor och män från olika samhällsklasser, konstruerade men utgångspunkt i bouppteckningar och andra historiska källor. Vi får veta vad de arbetar med, vad de tjänar och vad de äger, både i form av pengar och i kära föremål. Vid varje tidpunkt finns det ett uppenbart fel insmuget, vilket det gäller att hitta. Simpelt som spel betraktat, men den kunskap som spelet förmedlar bidrar faktiskt till att sätta pengarnas historia i sitt sociala sammanhang. Synd bara att detta kommer gå vuxna besökare förbi.

Överlag är det en smakfullt formgiven utställning, rik på utställda föremål men utan att bli överbelamrad. Under varje monter står beskrivningarna i svart text på glänsande metall. Elegant i teorin, men i praktiken ytterst svårt att läsa; besökaren tvingas vrida på sig åt olika håll på jakt efter en vinkel där inga ljusreflexer följer bokstäverna. Denna fadäs har museet för avsikt att snarast åtgärda, meddelades i samband med pressvisningen. Man undrar stillsamt hur ett så grundläggande misstag kunnat ske i en utställning formgiven av byrån Ralph Appelbaum Associates, känd för sitt arbete med en rad världsberömda museer.

En trappa upp återfinns en andra permanent utställning: Ekonomilabbet. Syftet är att besökande skolklasser ska kunna samtala om konsumtion och sparande. Här visas inga föremål ur samlingarna, medan däremot Swedbanks logotyp är väl synlig. Man anar att sponsorn haft ett betydande inflytande över innehållet.

”Albert Einstein sägs ha sagt: ränta på ränta-effekten är världens åttonde underverk.” Så står att läsa högst på en av skyltarna i Ekonomilabbet. Samma påstående figurerar numera även i reklamtexter från snart sagt alla banker. Men det är hittepå. Citatet har cirkulerat under lång tid och tillskrevs länge olika kända bankirer. Först på 2000-talet började det hävdas att Albert Einstein – som nu blivit till populärkulturell symbol för djup kunskap – skulle vara citatets upphov. Aldrig med källhänvisning, utan bara som något han ”sägs ha sagt”. Att ett av statens historiska museer okritiskt sprider vidare en sådan hörsägen ger tyvärr förtroendet en liten törn.

En fråga som dröjer sig kvar är om Ekonomiska museet verkligen vill vara ett museum om ekonomi, i ordets fulla bredd. På sätt och vis hade det kanske varit mer korrekt om det forna Myntkabinettet hade döpts om till Monetära museet eller Finansiella museet.

Text: Rasmus Fleischer

Rasmus Fleischer är forskare i ekonomisk historia samt kulturskribent. Nyligen utkom hans senaste bok Varors värde (med Daniel Berg).

Noter

1. Frans Lundgren, ”Museum för ett rött samhälle”, Utställningsestetiskt Forum 2009:1. ↩︎
2. Carl Wennerlind, ”Theatrum Œconomicum: Anders Berch and the Dramatization of the Swedish Improvement Discourse”, i Robert Fredona & Sophus A. Reinert (red.), New Perspectives on the History of Political Economy (2018). ↩︎
3. Richard Seaford, Money and the early Greek mind. Homer, philosophy, tragedy (2004); jfr. Jacques Le Goff, Money and the Middle Ages (2012). ↩︎
4. David Graeber, Debt: the first 5000 years (2011). ↩︎