Häxprocesserna – Sveriges mörka historia

Under sommaren och hösten visas utställningen ”Häxor” på Kalmar Slott. Kerstin Parker har tagit del av en utställningsupplevelse där fakta och fiktion vävs samman till en exceptionell gestaltning av en av de mörkaste episoderna i Sveriges historia.

Häxor är en pedagogiskt och estetiskt väldisponerad utställning där besökaren får ta del av information om häxprocesserna i ett större, historiskt sammanhang såväl som följa flera namngivna personer. Det är ett skickligt pedagogiskt drag eftersom vi tar till oss, och kan relatera starkare till, historiska händelser om de är personliga. Vi får läsa om några av de ”kloka gummor” som blev beskyllda för svart magi. Vid den här tiden, under senare delen av 1600-talet, fanns det nästan inga läkare. Man gick i stället till en klok kvinna eller man som använde örter för att lindra smärta och olika besvär. Ibland användes så kallad vit magi i form av ritualer och besvärjelser. Ur detta växte misstankar fram om svart magi som bestraffades med döden. Det står skrivet i de medeltida lagarna, men det var ytterst få som dömdes för svart magi. I samband med stormaktstidens krig kom nyheter från kontinenten om massförföljelser av häxor. Det här sker under en tid då krigen tar många människoliv. Det är också svält och hög barnadödlighet. När det då sprids rykten om att det finns kvinnor, trollpackor, som har samröre med Satan och för bort barn till Blåkulla får människor panik. Barnen är det mest värdefulla man har och de uppmuntras nu att ange kvinnor som har övernaturliga krafter och djävulsmärket. Barnen får uppmärksamhet, de vuxna lyssnar och tar dem på allvar, något de förmodligen aldrig varit med om tidigare. Så barnen pekar ut kvinnor som sedan går ett fruktansvärt öde till mötes. Det är först när en ung kvinna erkänner att hon vittnat falskt som processerna upphör. Då har nästan 300 kvinnor avrättats.

Det är en sådan ofantlig tragedi och berättelserna om de enskilda personerna gör upplevelsen av denna nattsvarta del av vår historia så levande att det nästan blir outhärdligt. Det är som om man vill värja sig från dessa livsöden som etsar sig fast. 350 år senare är det nästan obegripligt att denna galenskap i kristendomens namn kunde fortgå, men utställningens höga pedagogiska nivå gör att det blir greppbart.

I Häxor finns många bilder och mediala inslag. Redan vid ingången anges tonen med Billie Eilishs sång ”What Was I Made For?”. Stora porträtt av framför allt kvinnor, unga, äldre, vackra; de flesta med allvarlig blick, passerar förbi på en stor vägg vid entrén och även i upplysta pelare där de är namngivna. Bilderna föreställer inte skådespelare utan är framställda med hjälp av generativ AI. Porträtten ser ut som gamla fotografier, men människorna som gestaltas levde 200 år före den moderna kameran uppfanns. Det är mycket skickligt gjort.

De personliga porträtten växlas med allmän information, konstnärliga tolkningar av samröret med Satan, rekvisita i form av magiska och medicinska föremål, en uppbyggd by med stugor och inspelade barnröster som vittnar om kvinnor som gjort onda eller övernaturliga saker samt filmatiseringar av en rättegång och en dokumenterad händelse då en ung kvinna påstods ha gått på vatten.

Häxor tar utställningsestetiken till en helt ny nivå. Producenterna – Pompe Hedengren och Erik Gullberg, som även har skapat utställningen Aquanauts – har tillsammans med Cecilia Düringer vävt samman fakta och fiktion till en exceptionell skildring av Sveriges mörka historia. Upplevelsen blir så verklig och drabbande att det känns som att befinna sig på plats och bli vittne till tragedin som staten aldrig tagit ansvar för.

Text och foto: Kerstin Parker

K. P. är frilansjournalist, författare och filosofie magister i historia