Kompromissen Humboldt Forum lyckas inte berätta kolonialismens historia

Det påkostade museikomplexet Humboldt Forum är inrymt i Berlins återuppförda slott. Särskilt de etnografiska utställningarna lider av den kompromiss som hela slottsbygget innebär. Man kan nästan ta på utställningsmakarnas ångest inför sin uppgift att hantera frågor kring kolonialism och restitution, menar Hanna Sjöberg.

Mitt i stan, vid Unter den Linden, har Berlins gamla slott återuppstått. Det ser åtminstone så ut. Slottet förstördes under andra världskrigets bombningar. I början av femtiotalet sprängde DDR-regimen ruinerna och byggde tjugofem år senare ”Palast der Republik”. Byggnaden inhyste DDR:s parlament, ”Volkskammer”, men var också ett kulturhus med teatersalar och dansbana. Efter häftiga debatter beslöt det tyska parlamentet 2003 att riva även detta palats. Istället skulle det wilhelminska slottet byggas upp på nytt. Återigen debatt, nu om vad byggnaden skulle användas till. Man enades om att grunda Humboldt Forum, ett universalmuseum med många uppgifter.

Den nya slottsbyggnaden stod färdig 2021. Allt enligt planer av den italienska arkitekten Franco Stella. Byggnaden har det gamla slottets dimensioner; 35 meter högt, 184 meter långt och 117 meter brett. Fasaden, finansierad med privata medel, är rekonstruerad i nordtysk barock. Den enda bevarade originalportalen pryder grannhuset ”Staatsratsgebäude”. Det uppfördes i början av sextiotalet och var den första nya regeringsbyggnaden i Berlins centrum efter andra världskriget. Portalen är den s.k. Liebknechtportalen. Från denna proklamerade Karl Liebknecht den 9 november 1918 den tyska republiken och kejsar Wilhelm II fick abdikera.

På sin hemsida skriver Humboldt Forum att det rekonstruerade slottet är ett hus med fyra aktörer i ett gemensamt framtidsinriktat projekt. Dessa är stiftelsen Humboldt Forum, Berlins stadsmuseum (som visar den stora utställningen ”Berlin Global”), Humboldtuniversietet (med utställningslokalen ”Humboldt-laboratoriet”) och Stiftung Preußischer Kulturbesitz. Den sistnämnda driver bland annat de statliga museerna i Berlin, som har flyttat hit sina asiatiska och etnografiska samlingar från museet i stadsdelen Dahlem. Genom flytten till Berlins centrum ville man föra in de etnografiska samlingarna i en dialog med det europeiska kulturarv som finns att se i de närliggande museerna på Museumsinsel, av Unesco klassat som världskulturarv. Universalmuseet Humboldt Forum har alltså tagit på sig en väldig uppgift. Någonstans har jag läst att man visar tjugotusen objekt. Hur många utställningskoncept man använt sig av förblir oklart.

Jag föreslår att man börjar sitt besök på Humboldt Forum i slottskällaren. Över nedgången hänger en installation av ålderstigna men kraftiga pålar som påminner om att Berlin är byggt på träskmark; trots det har man under sekler envisats med att bygga den ena jättebyggnaden efter den andra. På Museumsinsel sjunker det stora Pergamonmuseet från sent artonhundratal ner i dyn och måste pålas på nytt. Pergamonmuseet kommer att hållas stängt till år 2037!

Berlins slott var stabiliserat med meterbreda murverk. Ett sådant passerar man när man leds genom källarvalvsruinerna i ”Schlosskeller”. Ruinerna och valven är från olika tider. De visar spår av det som skett just här på platsen sedan tidig medeltid fram till DDR:s och murens fall. Utställningen berättar enkelt och rätt roligt om platsens mångsidiga historia. Här finns spår från ett medeltida kloster men också från en östberlinsk parkeringsplats för Trabbibilar. Att ha sett utställningen här nere är också en hjälp att ha med sig när man försöker förstå installationerna i Humboldt Forums övre avdelningar. Här och var dyker nämligen oförmodade hänvisningar till platsens historia upp under rubriken ”Geschichte des Ortes”. De kan vara svåra att följa eftersom det handlar om en så heterogen historieberättelse. De splittrar också besökarens fokus, särskilt i de etnografiska utställningsrummen.

Kanske har utställningsmakarna följt Alexander von Humboldts föresats. I ett brev från 1834 skrev han: ”Jag har den fantastiska idén att presentera hela den materiella världen, allt vi idag vet om himlavalvets fenomen och det jordiska livet, från de dimmiga stjärnorna till mossornas geografi på granitklipporna, allt i ett verk.” Humboldt Forum ska verka i bröderna Wilhelm och Alexanders pedagogiska forskaranda. En utställning på ingångsplanet är vidgad åt dem.

För den här artikeln väljer jag att titta på de etnografiska och asiatiska utställningarna. För att komma till dem tar man rulltrappa upp till andra och tredje våningen. Vid varje ingång – det finns fyra – möts man av skrymmande installationer med stora bildskärmar. Jag kan inte se vad de har för funktion, vare sig estetiskt eller informativt. De döljer också delvis de tidslinjer för respektive samling som är uppritade på väggarna bakom. Schemat har rubriken ”Institutioner i förändring”. Vad betyder det?

Redan i de första utställningstexterna drabbas jag av utställningsmakarnas ångest inför sin uppgift. Jag citerar ur en text som jag tolkar som programförklaring. ”Under senare år har etnologiska samlingar i europeiska museer blivit hårt kritiserade. Detta vill Humboldt Forum bemöta. ’Ansichtssache(n). Ein Auftakt.’ (Tycke och smaksak(er). Ett avstamp) undersöker grundläggande synsätt som har bidragit till kolonialismen eller blivit präglade av den – och som ofta finns kvar än idag. På detta sätt blir kolonialismen synlig som något pågående i samhället i stort. […] Installationen ägnar sig särskilt åt kolonisationens spår i de före detta tyska kolonialområdena Kamerun, Namibia och Oceanien. Fotografier, skolböcker, skulpturer och intervjuer blir utgångspunkten för att reflektera blickarna mellan kolonisatörer och de före detta koloniserade samhällena. Betecknande för dessa synsätt är uppdelningen mellan ett ’vi’ och ’den andre’”.

För att förstå kolonialismen och se avtryck av den i dagens samhälle behöver jag fakta om kolonialismens historia. Det saknas i utställningarna. Det finns så mycket som hade kunnat berättas; om de nordtyska handelskompanierna som på olika sätt förde handel på Östafrika eller Söderhavet. Handelsmännen krävde och fick i slutet av 1800-talet stöd för sin ”handel” av tysk militär, av så kallade skyddstrupper. Den tyska staten kom ganska sent in som kolonial aktör men när den väl agerade var den brutal. I Bremen och Hamburg finns många monument och statyer av dessa skyddstruppers överbefälhavare; i utställningarna om Oceanien eller Östafrika hade man kunnat sikta in sig på några av dem.

Historikern Götz Aly beskriver i boken Das Prachtboot det hamburgska handelskompaniet Heinrich Rudolph Wahlens agerande i öriket Hermitöarna norr om Nya Guinea. Mellan 1884 och 1918 var det en del av den tyska kolonin Deutsch-Neuguinea. Wahlen skaffade sig rätt till att förfoga över öarna och fisket. Skogarna höggs ner och kokospalmer planterades. Öborna deporterades och tvingades till arbete på plantager på andra öar, vid minsta motstånd genomfördes militära straffexpeditioner. Plantageekonomin och de av européerna medförda sjukdomarna som mässling eller syfilis utrotade under den knappt fyrtioåriga tyska kolonialtiden en hel kultur. Det mest betydande minnesobjektet från denna söderhavskultur tog man med sig till Tyskland. Det är den stora båten från ön Luf, som sedan 1904 finns i de etnografiska Oceanien-samlingarna. En 18 meter lång och smäcker utriggarbåt, byggd för havssegling över stora avstånd. Det är den enda bevarade båten av detta slag. På ön Luf finns ingen liknande kvar.

I det etnografiska museets tidigare lokaler i Dahlem i Västberlin visades båten från Luf som en höjdpunkt, ett verk av en framstående sjöfartskultur. Den presenterades så att man också kunde se den på håll vilket jag minns som mycket imponerande. 2016 monterades båten ned, packades i en specialgjord låda och lyftes i maj 2018 med kran ner genom det ännu ofärdiga taket till sin nuvarande plats i Humboldt Forum. Här ser man ner i Luf-båten från ett galleri och kan närma sig den via en trappa ner till salen där Oceanien-båtarna visas. Fri syn på håll har man inte längre. I Humboldt Forum är båten som nedsänkt i en sarkofag. Utställningstexterna nämner inte handelshuset Heinrich Rudolph Wahlen.

Runt 80 % av den stora Oceanien-samlingen härrör från tyska kolonialtiden. De tyska handelsmännen, sjömännen och soldaterna köpte girigt masker, krukor och andra föremål av lokalbefolkningarna som ju ofta var föremålens upphovsmän. Stolt skriver handelsmännen i sina minnen att de har gjort en god affär och fått föremålen för en spottstyver. De köpte alltså upp de sista kulturobjekten av kulturer som de som höll på att utrota. Jag undrar hur de tänkte. Hur var tidens referensramar? Varför var man så angelägen om att samla på sig dessa kulturobjekt; vari låg fascinationen för de främmande föremålen?

I de etnografiska och asiatiska samlingarna i Berlin finns mer än en halv miljon föremål. Mycket är stöldgods och kommer förhoppningsvis restitueras – men kanske kan en del få visas i museer i Europa som lån? Det är ju gängse i museivärlden att den som äger konstobjektet låter det visas någon annanstans än hemma hos sig. Så handskas man nu i Humboldt Forum med bronserna från Benin.

Häleri är en sammanfattande benämning på olika slag av hantering av egendom som någon annan person kommit åt genom ett brott. Därför är häleri en användbar beteckning på hur Berlins Kungliga Etnografiska museum (Königliches Museum für Völkerkunde) kom över stora delar av sin konstsamling från Benin. Brittiska armén angrep 1897 konungariket Benin och plundrade det kungliga slottet. Stöldgodset skeppades till England för försäljning. Kurator Felix von Luschan såg till att många av verken köptes in till Berlin. På så sätt kunde Völkerkunde-museet utvidga sin afrikanska samling. För britterna var auktionen ett sätt att täcka kostnaderna för fälttåget.

I augusti 2022 återlämnades mer än tusen föremål från tyska museer till Nigeria. I ”Benin Dialogue Group” har nigerianska partners och deltagande europeiska museer diskuterat framtiden för Beninföremålen i museernas samlingar. Detta har legat till grund för överföringen av äganderätten från Stiftung Preußischer Kulturbesitz till staten Nigeria för de fler än 500 bronsskulpturerna i stiftelsens samling. Man har kommit överens om att en tredjedel av dessa föremål ska lånas ut till tyska museer. I Humboldt Forum ställs nu de lånade konstverken ut under en inledande period på tio år.

I avtalet med den nigerianska staten ingår också att Tyskland skall ge ekonomiskt stöd på 4 miljoner euro till byggandet av ett museum i Benin City och till utbildning av dess personal. Den tyska regeringen vill bidra till att skapa en museiinfrastruktur i ursprungslandet för den återlämnade konsten, något man anser saknas. Till återlämningsceremonin i Abuja i december 2022 hade utrikesminister Anna-Lena Baerbock och kulturminister Claudia Roth med sig 20 konstverk som överlämnades till och togs emot av Nigerias kulturminister. Tre månader senare beslöt Nigerias president Muhammadu Buharis att överlämna konstverken från staten Nigeria till Oba, kungen av det tidigare kungariket Benin, alltså till en privatperson. Detta utlöste blandade reaktioner i det tyska parlamentet.

”Benin Dialogue Group” intar en central plats i Humboldt Forums Beninutställning. I det första rummet visas en tjugo minuter lång videoinstallation uppdelad på tio stora bildskärmar där varje bildskärm är tillägnad en person. Jag utgår från att alla är eller har varit deltagare i ”Benin Dialogue Group”; varför skulle annars chefen för Stiftung Preußischer Kulturbesitz få fylla upp en bildskärm med ett rätt ointressant uttalande. Videoinstallationen – som hade kunnat visas på en skärm – tar upp en hel vägg i en sal som i övrigt endast visar en bronsskulptur, ett drottninghuvud från Benin.

I nästa Beninsal ser man i en monter något intressant; att Benins kungahus redan 1938 vände sig till Tyskland för att återfå två tronstolar ur sin stulna konstsamling. Det hade varit spännande med mer konkret information om hur den tyska naziregimen agerade. Året innan hade den stora vandringsutställningen Entartete Kunst börjat skickas runt i Tyskland. Flera av de bannlysta konstverken visade att konstnärerna hade påverkats och inspirerats av konst från Afrika eller Oceanien.

En utställningstext berättar att genom undersökningar av blyisotoper av beninbronserna har man sett att metallerna ofta kom från Europa, från Rhenlandet och ibland även från Sverige. Råmaterialet i bronserna är mässing från så kallade manillor, de mässingsringar som européerna använde som betalningsmedel i Afrika. Om detta tidiga utbyte och intrikata handel hade jag gärna sett som gestaltad berättelse, kanske kartor över hur handeln hade förts. En handel som också innefattade slavhandel.

Mellan de här salarna passerar man två stora montrar – den ena är tom, den andra har rubriken ”Berlinbronser”. Ett lustigt infall kan man tycka. I montern visas objekt gjorda av gymnasieelever i Berlin. Helt legitimt att elever leker med orden och formerna men absolut ovärdigt att visa här som vore de av samma kvalitet som ursprungsföremålen. De äkta bronshuvudena är trist och fantasilöst uppställda på en tribun av vitmålad spånplatta. Belysningen är platt. Här har skulpturerna har helt fråntagits sin magi. På ett otydligt fotografi, snarast en dålig blåkopia, kan man, om man är uppmärksam, ana hur bronsskulpturerna hade anordnats i sin ursprungskultur. Så liknöjt handskas man i Humboldt Forum med de inlånade konstverken från Benin.  

Enligt en utställningstext heter ”att minnas” på Edo-språket ”att gjuta motiv i brons”. Bakom en monter kan man klicka på en skärm och se en film om bronsgjutning idag i Nigeria. Jag utgår från att det är objekt som säljs till turister. Men det är spännande att få en inblick i själva gjutningsproceduren. Bara synd att filmen visas på en så undanskymd plats.

I utställningstexten som jag citerat ur ovan står att som konsekvens av den aktuella debatten om restitution vill man rikta fokus på utställningarnas betraktelseperspektiv. Humboldt Forum har  många rum och många samlingar från hela världen. Det tar ofta lite tid innan jag förstår varifrån föremålen kommer; är jag i Kamerun eller Kanada? Det saknas tydliga rubriker. Som besökare får jag tampas med de olika betraktelseperspektiven. Föremålen är utställda på olika sätt, ibland intryckta i montrar, ibland i mer livfullt gestaltade rum.  De konstnärliga kommentarerna, alltså verk av inbjudna konstnärer som t.ex. Victor Ehikhamenor från Nigeria eller Kimsooja från Sydkorea/New York förlorar sin skärpa eftersom man inte rumsligt förstår vad det är de kommenterar. Ibland är det inte heller klart om det är ett etnografiskt verk eller ett nutida konstverk. Detta kan ju vara utställningsmakarnas intention men resultatet blir förvirrande och godtyckligt. Betraktelseperspektivet dyker också upp som eget tema. I salar gestaltade med text, projektioner och tomma hyllor berättas om svårigheten, ja omöjligheten att ställa ut andra kulturer. Men är det verkligen så att man inte kan eller ska ta del av en annan kultur?

När jag skriver det här tänker jag att det finns ett tabu som utställningsmakarna försöker undvika. Det är frågan varför alla dessa föremål en gång i tiden så fascinerade samlarna. En annorlunda, främmande skönhet som man kanske inte förstod, ett hantverk som man inte kunde tro vara möjligt – Lufbåten som var gjord för seglatser över oceaner är hopsatt utan en enda spik eller metallbit. Det fascinerar även idag, mig i alla fall. Det är därför jag besöker etnografiska utställningar. ”De insamlade föremålen användes för att konstruera en fiktiv bild av ’Afrika’ – som ’efterblivet’, isolerat, oföränderligt och homogent. Denna kolonial-rasistiska idé präglar än idag den europeiska bilden av den afrikanska kontinenten.” skriver man i en utställningstext. Den ständiga påminda men samtidigt osäkra postkoloniala blicken reducerar föremålen. Det blir som om det är själva de främmande föremålen som ska skämmas för den brutala kolonialhistorien.

Hur hade det varit om den europeiska kolonialismens historia hade berättats parallellt i de etnografiska utställningarna? I ett museum för utomeuropeisk etnologi och europeisk kolonialism där besökaren konfronteras med klara historiska fakta istället för rädslan för ”en uppdelning mellan ett ’vi’ och ’den andre’”. De etnografiska utställningarna och egentligen hela huset lider av den kompromiss som hela slottsbygget är. De wilhelminska slottsrummen var inte gjorda för ett museum, utställningarna måste istället anpassa sig till salongskopiorna. Jag tänker; det har gått för fort. Man har inte fått eller inte gett sig tid för ett genomarbetat utställningskoncept.

Text och foto: Hanna Sjöberg