Meningen med museer

”En kunskapsfyr i kulturskymningen” – det var rubriken när Riksantikvarieämbetet bjöd in till ett samtal om upplevelser och folkbildning i dagens museer. Som avslutande programpunkt på den första dagen av Sveriges museers vårmöte satte det tonen för de kommande dagarnas samtal om museernas roll(er) i samhället. Många i publiken var efteråt intresserade av att ta del av Klas Grinells inledande anförande och vi är glada över att kunna publicera det i Utställningskritik.

”Kan museer fortsätta vara trovärdiga och respekterade institutioner när de förväntas fylla allt fler olika roller, som att vara platser för unga, gamla, museivana och nya besökare?” Det är en fråga till vårt panelsamtal här på Sveriges museers vårmöte.

Min motfråga är: Kan museer vara trovärdiga och värda respekt i samhället, om inte alla medborgare har samma möjligheter att nyttja museerna för sitt eget meningsskapande och för sin strävan efter välbefinnande?

Det framstår i debatten ibland som om det funnits en tid då museerna var trovärdiga och respekterade, och allt då var frid och fröjd. Så har det emellertid aldrig varit. Museer har alltid främst varit för de etablerade samhällsgrupperna. Museerna har alltid haft för lite resurser, för dålig koll på sina samlingar och för få besökare.

De klassiska museerna hade dessutom i uppdrag att gjuta en nation och att fostra medborgarna. Det var ingen vidare grogrund för trovärdiga och respektabla historieskrivningar. Museerna har inte haft mer kunskap tidigare. Det är en myt. Det finns inget gott normaltillstånd som nu är hotat. Som kunskapsinstitutioner borde museer ha bättre empiriska kunskaper om detta.

Det finns inte heller ett museum, utan många och väldigt olika museer, med olika ämnen, samlingar och styrelseformer. Det som gäller vissa gäller inte nödvändigtvis andra.

Men ändå: bara genom att vara relevanta för medborgarna kan museerna fylla sin samhällsroll. Bara genom att omfamna en demokratisk tilltro till medborgarnas eget mandat över sitt meningsskapande och sitt eget sökande efter välbefinnande kan museerna vara relevanta. Museerna bör likt folkbildningen lita till människors egen förmåga att söka mening och kunskap.

I det offentliga är vi alla likvärdiga medborgare. Genom att utbyta meningar och argument kan vi medborgare skapa en gemensam förståelse och föreställningsvärld. För att kunna nå en gemensam förståelse behöver vi delade kunskaper om den medborgerliga gemenskapen, vi behöver delade kunskaper om vad det är att vara människa. Museer är omistliga institutioner för att möjliggöra den slags delade kunskaper.

Kritik mot underhållning, kommersialism och folklighet är alltför ofta bara ett försvar för privilegiet att själv få bedöma värdet av sin egen expertis. Det är ett sätt att vägra att göra sina ämnen, samlingar och kunskaper relevanta för det breda samhället. Att, som den nya museologin, skifta fokus från bevarande och expertkunskaper, till samhällsrelevans och publikupplevelse är därför att förverkliga museernas uppdrag som demokratiska kunskapsinstitutioner.

En möjlig definition av kulturarv är ”spår från det förflutna som används för att skapa kollektiva identiteter”. Museerna och deras sakliga kunskaper behövs för att det kollektiva identitetsbygget ska bli öppet och verklighetsanknutet, snarare än protektionistiskt och exkluderande.

Museerna måste välkomna alla medborgare som sociala och meningssökande människor, och erbjuda dem kunskaper som gör det möjligt för just dem att bli en del av samhällsbygget och den delade kunskapen.

Museilagen poängterar i flera paragrafer att museer är just kunskapsinstitutioner, vilket ger museerna en särskild samhällsroll. Museernas uppgift är att ge möjligheter för alla medborgare att skapa mening och kunskap i relation till kulturarvet, historien, vetenskapen och konsten. Mening och välbefinnande är mer användbara begrepp för att tala om kunskapsuppdraget, än en konstlad motsättning mellan fin kunskap och ful underhållning. Museer ska väl arbeta med de ämnen där de har samlingar och tillräcklig expertis för att vara både meningsfulla och rent av underhållande nog att engagera medborgarna.

För att kunskap ska vara meningsfull behövs mer än expertis och fakta. Kunskapen kan betraktas som ett slags anrop som måste formuleras så att det kan väcka gensvar hos människor. Sociologen Hartmut Rosa kallar det för resonans. För att människor ska vara öppna för att anropas krävs välkomnande och tillit; för att resonans ska uppstå behövs en lagom dos osäkerhet och utmaning. Det kan och ska museer erbjuda!

Klas Grinell