Tonsäkert om framtidens människa i The Cell

I Tekniska museets nya centrala filial ”The Cell” bjuds besökarna in till en bred diskussion om människan och tekniken i framtiden. I den nya runda byggnaden i Hagastaden, i anslutning till Karolinska Institutet och ögonsjukhuset, klingar namnet The Cell helt rätt. Här bedrivs en verksamhet som väcker existentiella frågor och föder nya tankar, som likt celler delas vidare, människor emellan.

Inom forskningsfältet Life Science behandlas de stora frågor som uppstår när gränsen mellan människan och dess verktyg suddas ut. I pressmaterialet läser jag att ”Life science handlar om det allra mest livsavgörande inom vetenskap och teknik. Utvecklingen går snabbt – tekniken flyttar in i människokroppen, och det vi ser som mänskligt flyttar ut. Det påverkar vår vardag, vårt samhälle och hela vår framtida existens.”

Tekniska museet har med Karolinska Institutet som kunskapspartner skapat en ny arena att kommunicera forskning till en bred publik. Verksamheten på The Cell öppnade den 20 april och är redan i gång med ”utställningar, scenframträdanden, pedagogiska skolprogram, samtal och möten”. Så hur uppmanar Tekniska museet och KI till samtal om framtiden på The Cell? Jo genom att synliggöra forskningen. Och hur förmedlar man denna forskning på ett engagerande vis? Genom konstnärlig gestaltning. Det är klockrent.

På bottenplan i direkt anslutning till gatan visas utställningen Borderlands, där den australiensiska konstnären Helen Pynor skapat flera rumsinstallationer vars teman rör sig i gränslandet mellan liv och död.

När jag träder in i utställningen möts jag av en projektion av en halvnaken man i naturlig storlek som ligger på en vit madrass på golvet vid mina fötter. Han blir bryskt hanterad av osynliga krafter, som vänder honom hit och dit på madrassen, och synar honom i munnen på ett obehagligt vis. Pynor berättar att det är hennes gestaltning av en skottskadad mans nära döden-upplevelse när han drabbats av hjärtstillestånd och återupplivas på sjukhuset. Han berättade för henne att han såg sin kropp ovanifrån slängas hit och dit utan att känna något själv, innan hjärtstartaren – för övrigt en teknik med över 60 år på nacken – smällde till och kickade tillbaka hans medvetande till kroppen.

Konstnärens bakgrund inom vetenskaplig forskning märks tydligt i hennes konstnärliga praktik där hon rör sig bekvämt inom det medicinska forskningsfältet och använder vetenskapliga metoder i sina undersökningar. Samtidigt har hon konstnärens förmåga att zooma ut och observera lite utifrån, ställa nya frågor, och förmedla sina betraktelser med hjälp av en större palett än vetenskapens traditionella textbaserade rapporter.

I det stora rummet visas filmer från Pynors performanceverk The Body is a Big Place, där en del av verket utfördes på ett galleri där besökarna fick möta två levande hjärtan i rummet. Upphängda i en vackert ljussatt stålställning hölls de vid liv som inför en transplantation. Det är en andaktsfull stämning i det intima gallerirummet som är fullt av folk, gamla och unga, och när kameran sveper över människorna som omger de båda pumpande organen ser man förundran i deras ögon. Det blir en stark påtaglig gestaltning i rummet som kommunicerar med hjälp av flera sinnen; det visuella intrycket förstärks av ljudet av blodet som cirkulerar i det livsuppehållande systemet, rinner och droppar i sina behållare, mot bakgrund av de båda organens hjärtslag, vars volym skruvats upp i rummet. Två slaktgrisars hjärtan hade donerats för installationen och det visade sig att trots att djuren var lika utifrån, så orkade det ena hjärtat slå dubbelt så lång tid som det andra. Det slog i 20 timmar.

I en maffig videoinstallation, som även fungerar som The Cells skyltfönster ut mot gatan under dygnets mörka timmar, gestaltar konstnären den känsla av vakuum som uppstår för människor i väntan på en organtransplantation. Många är de individer som vittnar om existentiella frågor och fenomen som uppkommer i samband med att en annan människas organ får plats i kroppen.

I ett annat verk undersöker hon DNA från vår utandningsluft och upptäcker att den bara till 93 % består av vår egna DNA; resterande 7 % är andra människors, djurs och andra mikroorganismers DNA. Denna upptäckt gestaltas stilsäkert genom tre komponenter som redovisar undersökningen och använder konstnärens palett att kommunicera med flera sinnen. Besökaren lockas in i rummet av det suggestiva ljuden från strupsång, av en kör som med karakteristisk djupa röster sjunger de latinska namnen på innehållet i de resterande 7 procenten av utandningsluften. Jag hör mig urskilja Streptokockulus… DNA-koderna och dess magiska kvartstonsång gestaltas delikat i ett antal rörliga små videoverk med något som liknar rykande kodning. På motstående vägg får besökaren genom en heltäckande videoprojektion följa det intima experimentet där konstnären själv byter utandningsluft med den medverkande forskaren genom en sirligt formad kondensator i glas, som också finns på plats fysiskt monterad i rummet.

Det råder ingen tvivel om att teamet bakom The Cell valt sin öppningskonstnär med omsorg. Jag får höra att man satt samman ett temaråd av forskare från konsten och vetenskapen, som diskuterar fram temat på årsbasis.

Jag imponeras av hur verksamheten verkar ta sitt pedagogiska uppdrag på allvar. Det blir tydligt i inredningen ritad av den i designkretsar ikoniska stockholmsgruppen UglyCute, känd för sin radikala och uppfinningsrika approach till material. Sedan slutet av 1990-talet har medlemmarna i UglyCute skapat förhöjda fantastiska rum, ofta i enkla material – de är experter på att ta vara på materialets unika förutsättningar och låta det spela huvudrollen i inredningsarkitekturen. På The Cell har de jobbat konsekvent med en färg hela vägen från entren, ända in i det pedagogiska laboratoriet, som är beläget på andra våningen med den finaste utsikten över parken som tar form utanför. Den lilla parken utgör en förlängning av Hagaparken, som en grön tunga i en tät stadsplan av stål och glas. Färgen är inte vilken som helst utan man får intrycket att det är ALLA färger på en gång, fast i en färg. Den kallas iriserande färg och beskrivs bäst som färgen på tordyvelns mage, mörkt skimrande med en grundton av blått och purpur. Beroende på ur vilken vinkel en yta betraktas så uppstår en gradient av färger i ett spektrum. Detta färgkoncept blir särskilt effektfullt på rätvinkliga konstruktioner såsom möbler, där de horisontella och vertikala planen antar olika färgspektra beroende på hur besökaren rör sig i rummet. Alla möbler som skapats för The Cell består av återvunna strukturer från Återbruket och Materialmagasinet som återupplivats med den iriserande färgen som spraymålats över allt lösöre för en sammanhängande stil.

På bottenplanet resulterar det i ett något splittrat visuellt intryck där verksamhetens grafiska identitet också är med och konkurrerar om uppmärksamheten. På övervåningen däremot skiner den i sin fulla glans, där besökare kan gruppera sig vid en slags sittmöbler i form av öar kring glasvitriner innehållande föremål ifrån Karolinska Institutets samling av medicinhistoriska föremål som förändrat förutsättningarna för mänskligt liv. Här kan en besökande skolklass delas upp i mindre gruppdiskussioner och den ligger i direkt anslutning till det väldesignade laboratoriet. Den magiska färgen återfinns på laboratoriemöblerna och drömmare tillåts njuta av utsikten. Laboratoriet blir en plats som inbjuder till att låta tankarna sväva iväg, genom Hagaparken ut i Brunnsviken, och våga ställa de stora frågorna om människan och tekniken och framtiden.

Några dagar senare återbesöker jag verksamheten under kulturnatten och det är fullt ös på The Cell. Vad mycket folk! Över 700 besökare på en kväll får jag höra efteråt. På nedervåningen minglar konstnären med besökare i alla åldrar och med regelbundna mellanrum under kvällen förklarar hon upprinnelsen och genomförandet av ett verk i taget. Det är tillgängligt, snyggt och inkluderande.

Jag tjuvlyssnar på samtal i rummen och en kille funderar högt om hans totalförlamade vän känner sig som den skottskadade mannen i Pynors videoinstallation och hur han i så fall skulle kunna kommunicera det till omvärlden.

I labbet är det fullt med unga, familjer och andra nyfikna som lockats in av temat självlysande djur och bioluminiscenter i bakterier. Mikroskopen är igång och fenomenet förklaras av kunnig personal på plats i labbrockar, det är barnvänligt och kreativt utan att bli infantilt för en mer erfaren publik.

Nu får jag möjlighet att se UglyCutes konversationsmöbler i aktion och jag överhör en spontan föreläsning av en mor som raskt redogör för dotterns tillblivelse med hjälp av den modell i naturlig storlek av fostrets utveckling i livmodern som utställningsmöbeln omgärdar. Föremålet är inlånat från KIs medicinhistoriska samlingar. Tonårsdottern sitter lite på sniskan i det skulpturala bygget och ser faktiskt ut att lyssna.

Texterna är tankeväckande och tillför perspektiv till de medicinhistoriska föremålen i utställningen som har valts utifrån sin aktualitet i den pågående offentliga debatten. Intill den vackra modellen av fosterstadier nämns till exempel utvecklingen i USA där abortmotståndare får mer och mer inflytande över den vård som tillhandahålls. Ett av föremålen som visas är en liten oansenlig förpackning läkemedel som det bara krävs ett halvt piller av för att omforma ett helt liv: Neurosedyn. Det visas i ett ödesmättat tomt skåp med en sakligt beskrivande text.

Inom begreppet Life Science ryms krångliga frågeställningar och etiska ställningstaganden, som förändras över tiden. Jag betraktar den quiltade fångjackan från Vipeholmsanstalten, vars ärmar går att knyta ihop för begränsad rörelsefrihet, som bars av de intagna som dagligen tvingades tugga klistrig kola för att bevisa forskarnas tes om sammanhanget mellan sötsaker och karies. Ett horribelt experiment från en tid då människor som avvek från normen kunde användas som försöksdjur. The Cell ryggar inte för debatten i spåren av oetiska experiment och direkta misstag inom vården. Tidigare övergrepp har fört med sig att vi idag har ett betydligt bättre kontrollsystem som ska förhindra att något liknande sker igen, men vilka nya dilemman kommer vi att ställas inför när tekniken flyttar in i människan? Genom att ställa frågorna och lära av historien kan vi ligga steget före och begränsa skadan.

Det råder en positiv utforskande stämning i rummen, en bra utgångspunkt för samtal om framtiden. Kanske beror det på att gestaltningarna på The Cell inte har en agenda som matar besökarna aktivt med innehåll, utan snarare hintar om intressanta uppslag i förbifarten, om man tittar nära. Man låter föremålen tala för sig själva på ett självsäkert vis, och litar på besökarens förmåga att tänka vidare själv. Tonen är viktig för att lyckas inbjuda till samtal och den håller man i perfekt läge genom utställningsrummen. Som besökare upplever jag inte att jag måste sålla i informationen, inget känns påtvingat eller onödigt, det blir bara extra tänkvärt när jag tar mig tid att läsa de korta texterna i anslutning till vitrinerna med medicinhistoriska föremål. Jag föreställer mig att många tankefrön och livliga diskussioner kommer födas här, och ser med spänning fram emot att följa verksamheten framöver.

Text: Maja Kinnemark
Foto: Markus Elblaus