Uppsala slott öppnar portarna med nytt museum

Ifall inte dimman ligger tät när man närmar sig Uppsala måste man häpna över det väldiga, rödrosa slottet däruppe på Kasåsen. Det är verkligen en anslående byggnad med en minst lika märkvärdig historia, både invändigt och utvändigt. Pia Cederholm har besökt det nyöppnade museet Uppsala slottshistoriska.

Uppsala har sedan 17 maj 2025 ett helt nytt museum, beläget i slottet. Men exakt var? Konstmuseet i ena ändan av den imposanta byggnadskroppen hittar jag till. Där visas ofta ambitiösa utställningar med samtidskonst. Det är fri entré, med undantag för specialutställningar. Just nu tar man en entréavgift bara för Corpus Cosmos högst upp, ”en dialog kring kroppsliga erfarenheter i gränslandet mellan tro och vetande”. Det låter spännande men jag är ju på jakt efter det nya museet, så i stället för att betala frågar jag var Slottshistoriska ligger. En kvinna ur personalen erbjuder sig att visa mig genom fönstret men då måste vi gå genom hela Corpus Cosmos till ett fönster där hon kan peka ut rätt dörr. Där, på andra sidan borggården, i riktning mot domkyrkotornen. Aha!

Två utställningar ryms i det nya museet: den permanenta Slottsliv och den tillfälliga Minnen från slottet. Den sistnämnda är av mer lokalt intresse medan Slottsliv tydligt vänder sig till en bredare publik som även kan omfatta turister på sitt allra första besök i Uppsala. Men innan jag går in i utställningarna väljer jag med omsorg ett skåp i garderoben. De är nämligen numrerade med viktiga årtal i slottets historia, från 1549 när Gustav Vasa fattade beslutet om byggnadsplanerna till 2023 när landshövdingeparet Stefan och Cecilia Attefall flyttade in. Jag väljer 1675 då Karl XI kröntes och rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie tappade både peruken och riksäpplet för att hans häst stegrade sig under processionen till domkyrkan. 

Uppsala slott har bland mycket annat varit skådeplats för kröningar och kungabegravningar. Mot slutet av 1500-talet befäste Vasasönerna sitt maktcentrum i Uppsala med hjälp av påkostade ceremonier där helstekta oxar och vinsprutande fontäner ingick. Däremot har slottet inte behövt tjäna som det svårintagliga befästningsverk det först byggdes som. I enlighet med den senaste försvarsteknologin från kontinenten gjordes bastionerna trekantiga och spetsiga för att upprorsmän och andra potentiella fiender inte skulle kunna söka skydd i någon död vinkel. Vasasönerna kunde sedan de säkrat kungamakten inom familjen bygga om borgen till ett renässanspalats.

Dispositionen för Slottsliv är mer eller mindre given: vi vandrar genom ett århundrade i taget, från 1500-talet och framåt. Vid ingången möts besökaren av en interaktiv kulturarvskarta där man ska söka sig fram bland personer och händelser genom att trycka på en stor, i bordet infälld skärm. Jag undrar hur många som just här stannar upp för att fördjupa sig i dylika detaljer. Skulle inte den skärmen ha en bättre placering mot utställningens slut? Själv skyndar jag ivrigt vidare, in i själva utställningen. 

Första stoppet är en tecknad introduktionsfilm som under tystnad visar hur slottet uppförs, hur drottning Kristina abdikerar, hur slottet står i lågor och sedan förfaller så att råttorna flyttar in medan snön faller … och andra höjdpunkter från den exposé som väntar inne i utställningen. Så djärvt med stumfilm, tänker jag, medan jag försöker lista ut handlingen. Men så kommer en anställd och slår på ljudet och strax blir det mer begripligt när en berättarröst lugnt förklarar vad jag ser. Slottsliv är på många sätt en utställning som lever av det muntliga berättandet. Besökaren får höra skådespelare gestalta historiska öden och experter redogöra för olika aspekter av slottets och stadens historia. Det kräver dock att man stannar till en god stund framför varje teveskärm och greppar den enda hörluren, alternativt läser den engelska textremsan. Vissa stationer har ingen skärm utan bara en ljuddramatisering av någon historisk händelse, som Ulrika Eleonoras kröning 1719. Om man tar sig den tiden blir effekten nästan som en levande guidning, ett muntligt här och nu. 

Även om utställningen också rymmer många föremål, kartor, modeller, Gustav Vasas bibel, Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna och informationsrika textskyltar vilar den till stor del på sådant muntligt berättande och på interaktivitet. Givetvis prövar jag slottsvaktens tunga 1500-talshjälm, en så kallad stormhuva. Skylten intill uppmanar mig att reflektera över hur länge jag skulle ”orka stå med hjälm och hillebard en varm sommardag”. Men för att spela ”gissa slottsdamen” behöver man vara två på varsin sida om den röda skärmen. Det gäller att beskriva en av nio adelskvinnor medan motståndaren försöker klura ut om det är Katarina Stenbock, Karin Månsdotter, Cecilia Vasa, Gunilla Bielke eller någon av de andra vars kjolar en gång svepte över slottets golv. 

På ”silvertronen” i 1600-talsrummet får besökaren lyssna till en röst som läser drottning Kristinas aforismer, först på svenska och sedan samma på engelska. En bullrig gymnasieklass är på besök samma dag och jag försöker hålla mig ur vägen. Samtidigt är jag nyfiken på hur ungdomarna uppfattar utställningen. Silvertronen är det enda interaktiva inslag som jag ser dem ta sig an, inte kanske så mycket för Kristinas aforismer som för de kungliga attribut som finns att styra ut sig i. Med mantlar och kronor tränger de under en sekund ihop sig ett helt gäng på tronen och arrangerar en selfie. Jag blinkar till och de är borta. Det är möjligt att någon av dem lyder uppmaningen att hjälpa till att stoppa slottsbranden 1702 som i nästa rum rasar som ett ljusspel mot väggen: ”Ta en trasa och försök dämpa lågorna genom att slå på elden. Ju fler som hjälper till desto bättre!” Jag förstår att det är en aktivitet med potential att engagera men inte heller jag griper efter en trasa. 

Det är tveksamt om ungdomarna tar sig tid att stanna till och tålmodigt läsa om alla de människor, rika eller fattiga, landshövdingar eller dömda brottslingar, vars öden återges på tvåspråkiga textskyltar. Men nog borde väl dagens ungdom kunna intresseras av historien om de två kvinnorna som år 1800 dömdes för att ha gift sig med varandra? De sattes i slottets fängelse för sitt brott ”gäckeri med äktenskapet” trots att bruden envist hävdade att hon före bröllopet inte känt till att maken Anders Magnus egentligen hette Anna Maria. Även Dalpelles öde borde kunna angå besökaren. Han blev 1849 den siste fången att avrättas offentligt i Uppsala, inför 3 000 åskådare. Kontrasten är slående till 1800-talets kulturella salonger och landshövdingefamiljernas societetsliv som samtidigt utspelade sig på våningarna ovanför fängelsecellerna. 

Det är svårt att måla någon entydig bild av den här platsen, vilket gör det till ett utmärkt utställningsstoff. Tänk bara att här växte Dag Hammarskjöld upp och pressade som ung växter i sitt herbarium (han skrev till och med en bok med titeln Slottsbacken). På slottets västra sida fanns då sedan länge den pampiga slottsträdgården, anlagd på 1600-talet av Olof Rudbeck den äldre (vars anatomiska teater kan beskådas på Museum Gustavianum inte långt härifrån – läs recensionen i Utställningskritik). I början av 1900-talet flyttade Landsarkivet, senare Riksarkivet Uppsala, in i det som tidigare varit slottskyrkan och som idag är konstmuseum. Parallellt med arkivverksamhet och administration och ett omfattande studentliv kom slottet och dess omgivningar under 1900-talet att bli en arena för demonstrationer. Den 24 april 1917 stod 4 000 svenskar här på borggården och krävde fred, mat och demokrati. Sveriges statsminister under de första krigsåren, Dag Hammarskjölds far Hjalmar, kallad ”Hungerskjöld”, hade då tvingats avgå och återvänt till landshövdingeämbetet på Uppsala slott. 

Ur ett rikt material har Uppsala slottshistoriska sålunda valt ut glimtar av fest och protest, våld och vardag, fångceller och salonger, förtryck och folkrörelser. Av olika anledningar har just Uppsala slott varit brännpunkt för historiska skeenden vars svallvågor når in i vår tid. Utställningstexterna lyfter också fram hur vanligt folk idag har tillgång till slottet på ett sätt som forna dagars soldater, pigor och fångvaktare inte kunde drömma om. På det slott vars utsida förblir en så omisskännlig del av Uppsalas siluett har många människor fortfarande sin arbetsplats medan vi andra är välkomna på utställningar, konserter och takvandringar. Som det står på en skylt i utställningen: ”Portarna har aldrig varit så öppna för allmänheten som de är nu.” 

Text och foto: Pia Cederholm

PC är doktorand i didaktik vid Uppsala universitet.