Kultur+hälsa=sant

Länsmuseet i Gävle arbetar med olika hälsofrämjande aktiviteter för att motverka psykisk ohälsa. Deltagarna får ta del av museets utställningar för att sedan skapa och reflektera kring sig själva och sina liv. Redan att vara på ett museum upplevs ofta som positivt och inspirerande. Konstpedagog Ingela Jönsson beskriver hur fler kan må bättre med hjälp av konst och kultur. 

Många mår idag dåligt av stress, blir utmattade eller nedstämda. Hos unga har den psykiska ohälsan ökat markant de senaste åren. Här kan kultur vara till hjälp. Länsmuseet Gävleborg använder bland annat konst och kulturhistoria som utgångspunkt i hälsofrämjande aktiviteter för olika grupper. Att människor mår bra av kultur är numera väl känt och många kulturaktörer arbetar med kultur och hälsa på olika sätt. 

På museet har vi under flera år arbetat med olika grupper ur ett må-bra-perspektiv. Det kan handla om barn och unga med diagnoser inom autismspektrumet, unga med psykisk ohälsa och vuxna med utmattningssyndrom och/eller lättare depression.  Syftet med våra aktiviteter är bland annat att hjälpa människor tillbaka till ett mer aktivt liv och ett socialt sammanhang. Många sjukskrivna blir isolerade eller isolerar sig själva. Det blir lätt en ond cirkel som kan vara svår att bryta. Att delta i olika kulturaktiviteter tillsammans med andra i liknande situation kan vara en hjälp tillbaka till ett mer aktivt liv. ”Att komma igång med livet igen” som en deltagare uttryckte det.  Kanske hittar man både ett nytt intresse och nya vänner? Det fina med att vara på ett museum är att vi med hjälp av konsten och historien kan reflektera över svåra frågor utan att det blir för personligt. Genom att prata kring exempelvis ett konstverk kan man komma åt känslor och erfarenheter utan att behöva blotta sitt innersta. Vi pratar om ”någon annan” eller något annat, om det vi ser och upplever i konstverket eller hur konstnären kan ha tänkt… Just att få vara på ett museum är något som deltagare i projekten brukar uppleva positivt. ”Det bidrar till en stor del av trivseln. Möjligheten att röra sig i utställningarna och kunna hämta inspiration där när man kör fast.”

Hur gör vi?
Vi jobbar med grupper i processer, där deltagarna får ta del av museets utställningar (i visningar med olika teman) och sedan skapa och reflektera kring sig själva och sina liv. Ibland lever projekten vidare långt efteråt, till exempel i form av utställningar.  I egenskap av konstpedagog har jag lett flera skapande aktiviteter, där processen lett fram till utställningar som sedan turnerar i skolor och på bibliotek i länet.  För närvarande har vi två vandringsutställningar på turné i länet och en tredje är på gång. Det är en utställning skapad av en grupp romska ungdomar från Serbien, som berättar om hur det är att leva som ung rom i Sverige idag och om de fördomar de ofta möts av. Utställningen Extra Allt skapades 2013 av en autismklass i Gävle, där sju elever i åldern 9-14 år fick göra en egen utställning för att berätta om sina liv och hur de olika diagnoserna (adhd, autism, asperger) påverkar deras vardag. Den visades först på museet och har nu turnerat runt fem år. Ett annat exempel är vandringsutställningen Under Ytan från 2016, av unga med psykisk ohälsa. De berättar med egna ord i både text och bild om sina upplevelser. Det viktiga är att de unga själva får komma till tals. Det är inte museet som gör en utställning om barn med diagnoser eller psykisk ohälsa hos unga. Det är istället deras egna ord, deras egna berättelser som utställningarna bygger på. Under processens gång lotsas de via olika teman och övningar, men slutresultatet, hur de tolkar det vi visar/berättar är deras eget.

Några exempel:
Bilden av trädet är skapad av en ung tjej och ingår i utställningen Under Ytan. En annan bild beskriver hur det känns att inte få vara med i gänget. Den är målad av en kille med flera diagnoser, bland annat adhd. Det finns både negativa och positiva effekter av adhd berättade han. På min direkta fråga om varför alla bilder var negativa kom svaret snabbt: ”Det som är positivt fungerar ju ändå, det behöver man inte måla!”

Att träffa samma grupp under lång tid (minst en termin) gör att deltagarna slappnar av och känner sig bekväma med situationen, museet och varandra. Att känna sig trygg är ofta en förutsättning för att våga medverka i utställningarna. 

Länsmuseet driver inte bara egna projekt, vi samverkar också med andra på olika sätt. Ett exempel är Foaje X – Community art i Gävleborg, ett projekt med syfte att skapa en regional och nationell plattform för community art. Med hjälp av olika konstformer, som teater, skrivande med mera får människor själva berätta och gestalta sina historier, i ord, bild och på scen. Vi medverkade bland annat i projektet Avtryck, där ungdomar från tre platser i Sverige jobbade med teman som platsen, jaget och framtiden. Länsmuseets pedagog Ann Nilsén var engagerad i projektet med ungdomarna. Avtryck resulterade bland annat i en föreställning där unga stod på scenen och berättade modigt och utlämnande om sina liv. 

Ett annat projekt i Foajé X:s regi kallades Gränser och hölls på ett äldreboende. Syftet var att testa gränser- vad var möjligt att göra med pensionärerna på boendet? Hur långt vågade de äldre själva testa sina gränser? Pensionärerna fick testa allt från boxning, dans och måleri, till att möta människor de annars aldrig skulle mött. Ann Nilsén och Anna Larsdotter från länsmuseet deltog med föredrag för de äldre och själv höll jag ett par skaparworkshops med äldre och nyanlända flyktingar tillsammans. Det blev ett både roligt och oväntat möte. 

Vill du veta mer om Länsmuseets olika projekt finns de beskrivna i boken Kultur och hälsa – kan museer bidra till bättre hälsa, som finns att beställa från Länsmuseet Gävleborg. www.lansmuseetgavleborg.se