Richard Vakil

Konstnären Richard Vakil har anlitats av UEForum för att skapa årets Guldpris, som 2020 tilldelats Nordiska museets barnutställning ”Tidsvalvet”. Utställningskritiks chefredaktör Susanne Fessé möter Vakil i en intervju som kretsar kring texten, minnet och vikten av att sätta barnet i centrum.

Richard Vakil arbetar med akvarellen som huvudteknik, vilket varvas med akryl. Motiven har en stark relation till Bohuslän och miljöer vid havet. Skrivandet är en viktig del i Vakils praktik, och texterna handlar ofta om mänskliga relationer, kärleken, livet, närheten och de stora frågorna. Bilderna får stå för det vilsamma, rogivande i naturen. Målningarna, som ofta skapas ur minnen från det förgångna, kan ses som gestaltningar av människans ensamhet och utsatthet.

Susanne Fessé: Du har skapat årets guldpris, som gick till Nordiska museets barnutställning ”Tidsvalvet.” Vill du berätta lite om verket?

Richard Vakil: Bilden som helhet skapade jag bara för någon dag sedan, men ändå inte; huvuddelen av verket, som föreställer min morfar och mig ute i Gåsöskären sommaren 1967, målades för säkert tjugo år sedan. Det är en bild som jag inte riktigt har velat släppa ifrån mig, inte förrän nu. Nu har den fått en större betydelse än att bara vara ett konstverk, som skulle ha kunnat hamna varsomhelst. Jag är två och ett halvt år gammal där jag sitter och kisar in kameran och livet känns bekymmersfritt och glädjefyllt. Men bilden måste inte nödvändigtvis föreställa just mig och morfar, utan kan stå för nånting helt allmängiltigt, som trygghet och närhet människor och generationer emellan. Jag och min morfar hade ett alldeles speciellt band till varandra, men som bröts alldeles för tidigt. Just därför har jag inte velat släppa den. Men nu, och med tanke på sammanhanget, känns det fint och helt naturligt att göra den till allmän egendom, även om den nu, på ett eller annat sätt, har blivit ”riktad” som ett pris.

Du har tidigare skapat akvareller till tre Nobelpris. Hur tänker du kring uppdrag att skapa just pris eller diplom?

Egentligen tänker jag ingenting alls. Eller borde åtminstone inte göra det. När jag skulle måla till 2017 års fysikpris, som handlade om gravitationsvågor, tänkte jag alldeles för mycket och helt uppåt väggarna. Jag frågade mig själv vad de ville ha och varför. Naturligtvis helt omöjligt för mig att svara på. Efter en vecka var jag beredd att ge upp allting och låta någon annan göra det. Men så plötsligt ställde jag istället frågan till mig själv: Vad skulle du själv vilja ha, Richard? Det där med att inte tänka någonting är både sant och inte. När det kommer till själva målandet ska det vara som ballerinans inövade och fjäderlätta steg över scenen: att man helt enkelt bara gör det utan tanke eller alternativ, även om det naturligtvis har kommit av en föregående idé, övning och tanke på hur det på ett ungefär ska bli eller se ut. Men själva utförandet är en ryggmärgsprodukt, där flowet styr och ingenting annat. 

Verket är en akvarell föreställande ett barn som sitter invid en vuxen i en båt. Men där finns även inslag av text. Vill du berätta lite om varför du arbetar med både text och bild i samma verk? 


Texterna, som ganska ofta förekommer i mina bilder, är allt som oftast reflektioner av nånting som jag snappat upp på radio, i möte med någon annan eller något som jag läst på nätet eller i någon tidning. Dessutom är jag förtjust i det grafiska som en text medför. Förutom att måla tycker jag om att skriva. Sen kan jag också tycka att det är rätt juste att man kan se på bilden på både nära och långt håll. Om man nu kan tyda mina kråkfötter som spatserat fram över bilden.

Vi publicerar nedan en text du skrivit till verket. Vill du utveckla kopplingen till den?


Texten (som finns nedan) handlar om mig som barn, men det måste inte nödvändigtvis vara just jag utan kan handla om vilket barn som helst därute, och som kan finna tröst i det. Egentligen gäller det lika mycket för barn som vuxna. Att försöka förstå sig på hur andra tänker och känner är nära nog en omöjlighet och detsamma kan det vara för en själv, men alla har vi rätt till våra tankar och funderingar, hur märkliga de än kan tyckas vara och just det tycker jag att texten handlar om. Att tänka ska vara själslig frihet utan skuld.

Text av Richard Vakil

Jag ringde min dagmamma för något år sedan. 
Vi hade inte hört av varandra på säkert 25 till 30 år. Hon hade tre barn, alla pojkar och yngst var Kaj, som var ett år äldre än jag. Kaj blev mer eller mindre som en bror till mig och vi åkte vid tillfällen iväg upp till deras lantställe uppe i Bohuslän. Egentligen var detta, av någon märklig anledning, inte tillåtet. Så vi fuskade, bröt mot regler och normer bara för att ha det kul, som barn ska ha. Jag var ett pratigt barn och det har aldrig riktigt gått ur mig, men i skolan var det tvärtom; tyst och utanför och dagdrömmande. Kände mig inte hemma och trygg. Men hos min dagmammas familj var det annorlunda. En kväll när Kaj och jag hade gått och lagt oss ute i lillstugan, som stod på tomten uppe i Bohuslän, Resö, så hade jag sagt till Kaj ”När vi dör hoppas jag att vi blir begravda ihop, så kan vi ligga och prata hur länge vi vill.” Sa, jag verkligen så? frågade jag henne. Ja, sa hon med ett skratt, det gjorde du. Kanske redan vid sju-, åttaårsåldern kunde jag tänka på döden och att den en gång skulle komma och jag tyckte det var konstigt att man en gång skulle dö och bara ligga där i backen resten av sitt liv. Och vem vet, kanske ligger Kaj och jag där och pratar med varandra i framtiden.