Befriande icke-unikt om Göteborg

Göteborgs stadsmuseum fångar både det alldagliga och det unika i en utställning om alla de saker och händelser som tillsammans utgör en stad. Peder Lindgren-Björfjäll reflekterar kring museers försök att skapa ordning och sammanhang i gestaltandet av den samtida historia där den direkta kunskapen sitter hos besökaren själv.

Ovanför för oss lyser trådarna och en stad är vad den är. Så kanske man kort skulle kunna beskriva utställningen Grejen med Göteborg på Göteborgs stadsmuseum – en utställning som berättar om de senaste 120 åren av Göteborgs historia. Denna något korthuggna och kanske något pseudopoetiska inledning förtjänar förstås ett förtydligande, och nedanstående text är ett försök till klargöranden.   

Jag vet inte exakt vad det är som gör en utställning på ett historiskt museum helt lyckad. Det finns såklart ingen manual för detta. Däremot har jag en någorlunda klar föreställning om vad den bör och skall kunna fånga. Detta gäller då speciellt ett förflutet som ligger oss nära i tid vilket ju Grejen med Göteborg berättar om. Svaret kan tyckas förvånande enkelt: den skall fånga historisk förändring och ge ett sammanhang till dessa förändringar. Den skall också – i den mån det går – samtidigt förmedla en flerdimensionell bild av en stads historia. Lika lätt som svaret kan tyckas vara lika svårt är det att fånga och förmedla detta. Moderna samhällen rusar framåt i snabb takt där föremål och idéer går ur tid på samtidigt som allt detta blir mer svårt att överblicka. Ur detta skapas ju behovet av historiska museer som får den allt annat än tacksamma uppgiften att tackla denna moderna (o)ordning. 

Ett förbehåll innan jag fortsätter. Mitt fokus är utställningens berättelsestruktur såsom jag ser den. Dess design och formspråk lämnar jag lite okommenterad; det var som sagt andra aspekter av utställningen som fångade min uppmärksamhet.  

Kanske jag var lite pessimistisk i det att museiutställningar ofta står inför uppgiften hantera en oordning som ordningen utanför museets väggar skapar. Trots allt finns ju instrument till hands såsom gallring, kronologi och klassificering. Instrument som dock lätt kan vändas emot en utställning då man lätt (och med fog) kan kritiseras för att utesluta och glömma. Denna svårighet nämns också i utställningens inledningstext som refererar till de föremål och berättelser som presenteras: ”Du kanske hade valt helt andra – det finns många svar på vad som är grejen med Göteborg.”

Så till de där lysande trådarna i utställningen. I Grejen med Göteborg är de olika montrarna med dess föremål ihopkopplade med röda trådar som löper genom utställningen. Trådarna vill visa att ”föremålen hänger ihop på olika sätt precis som stadens invånare.” Nog blir jag nästintill besatt av att följa trådarna som kopplar samman de olika montrarna. Och visst är det är en liten utmaning att i detalj följa dessa löpande trådar för att se vart de leder. Men detta spelar mindre roll då det är själva idén som gör utställningen spännande och kan sättas i relation till det jag tidigare nämnde om förändring, sammanhang och flerdimensionalitet. 

Hur hanterar då utställningen de ständigt återkommande frågeställningarna om urval och vad/vem som kommer till tals? Det första man möts av i utställningen är ett av de första exemplaren av en volvobil från 1920-talet. Här presenteras också SKF:s kullager och Lisebergskaninerna. På något sätt ter sig detta väldigt naturligt. Reservationen gällande föremålen i utställningen gällande urvalsproblematiken ”du kanske hade valt helt andra” kanske inte alltid är helt gångbar. För vad vore en berättelse om ett modernt Göteborg utan de ikoniska Lisebergskaninerna, ett världsberömt bilmärke och de snillrika kullagren? Visst kan man tolka detta som ett Göteborg som stolt visar upp sina besöksmål och berömda varumärken. Och inget fel med detta. Även denna version av Göteborg har sin historia och går i ärlighetens namn inte att utesluta utan att samtidigt begå något slags brott mot stadens självbild och historia. Det som är av värde är hur denna version av Göteborg sätts i relation och får en resonansbotten till allt annat som har hänt och händer i en stad. Från Volvobilen, SKF och Lisebergskaninerna löper trådarna i taket ut till andra berättelser som skapar en känsla av parallella historiska skeenden som ibland löper sida vid sida och ibland har sina beröringspunkter. 

Fördelen med denna form av uppbyggnad är därför att det inte blir samma kamp om utrymme i det som man väljer och berätta om. Allting existerar i sin egen rätt men är samtidigt sammankopplat med något annat. Volvobilar och Lisebergskaniner är grejen med Göteborg men man vet ju samtidigt att denna version av Göteborg bär på något mer. Från SKF och Gamlestadens fabriker berättas kort om framväxten av textilindustrin och hur fabrikerna tillhandhöll en viss välfärd för dess arbetare och arbeterskor i form av bostäder och barnomsorg. Från denna monter löper en tråd till en monter i en annan del av utställningen där en rutschkana från sjuttiotalet står i ensamhet. Rutschkanan är tidstypisk och användes på en öppen förskola som låg på lekplatsen Plikta i Slottsskogen. Genom att följa tråden kan man som besökare föreställa sig ett slags komprimerat sammanhang av teknologisk-industriell utveckling, människorna som verkat i dessa fabriker och som slutar i en orange rutschbana från sjuttiotalet. Genom dessa berättelser och föremål och med hjälp av en tråd i taket kan denna utvecklingsbana bli föreställningsbar. I en annan del av utställningen berättas om kravallerna under EU-toppmötet 2001. Här visas bland annat en polisväst, en gatsten och en manual till för demonstranter som upplyser om de rättigheter man har vid eventuellt gripande. Montern kopplas samman till en som berättar om brödupproret som utspelade sig i Göteborg den 5 maj 1917. I denna monter illustrerat av en polissabel och ransoneringskuponger. 84 år skiljer dessa enskilda händelser och de så kallade ”materiella lämningarna” är ju högst olika men nog går det att utan större ansträngning finna beröringspunkter bortom det konkreta. Invändningen kan vara att denna jämförande betraktelse är övertydlig. Likväl väljer jag att inte se det så. Detta av den enkla anledningen av att slippa behöva se på händelser likt dessa som en i raden av historiska enskildheter. Vill man ha detaljer i någon form kan man ju trots allt spana in kupongerna, sabeln och gatstenen. (Dock kan man fråga sig om händelserna 2001 om ytterligare åttio år kommer få lika tydliga konturer för en betraktare).

Grejen med Göteborg är alltså en utställning som lyckas med att fånga en stadshistoria som formas och händer på flera olika plan utan att det känns som ett pliktskyldigt uppräknande av företeelser som typiskt ”göteborgska”. Här finns inte utrymme för att ge en heltäckande beskrivning av vad som visas i utställningen. Men jag hoppas ändå att de enskilda exemplen illustrerar det lyckade med utställningen. Inom denna ram av parallella berättelser ryms då fanor från hamnarbetarförbundet upphängda i taket, Stena Lines betydelse för göteborgaren, spårvagnarna, Nationalteatern, Bingolotto, Göteborgsvitsarna och mycket mera. Lite mer avsides i utställningen ägnas en del åt diskoteksbranden på Backaplan i oktober 1998 då 63 ungdomar omkom. Att den är placerad på detta sätt har förstås att göra med känsligheten i detta då personliga ägodelar som ungdomarna bar med sig på olyckskvällen visas upp i montern. Men kanske går det att tolka denna avsides placering i kontrast till den strävan efter sammanhang och samband som präglar resten av utställningen. Diskoteksbranden är en händelse innesluten i sig själv, som påminner besökaren om den där förolämpande känslan av att någras normalitet och vardag kan pågå på samma gång som andra drabbas av bottenlös tragik.

Väljer man att lyfta blicken finns ytterligare aspekter av utställningen som är värda att lyfta fram. Den första aspekten har att göra med hur man egentligen skall relatera till vad som är göteborgskt. Den andra aspekten handlar om att besökaren i många fall bär med sig egna personliga minnen till det som visas i utställningen. Genom att ta upp dessa två aspekter är min förhoppning att visa på vad en utställning som denna faktiskt kan vända sig emot. Jag vill hävda att ”Grejen med Göteborg” fungerar som en välbehövlig motvikt till allt vad ”branding” och ”storytelling” innebär. Jag associerar båda dessa begrepp till försöken att mejsla ut en tydlig och unik identitet i syfte att paketera en ändamålsenlig produkt – oavsett vad denna än må vara. I detta sammanhang blir det då naturligt att tankarna går till hur städer och regioner strävar efter en identitet med ändamålet att ”sätta sig själv på kartan”. 

Men varför alltid sträva mot det unika? Jag skall försöka belysa detta genom två exempel från två sammanhängande montrar i utställningen. I en av dem visas en stans som assistans-samordnarfirman GIL använde sig av 2015 för att märka om 95 vanliga parkeringsplatser till handikapparkeringar. I montern bredvid visas en film om en av föregångarna till dagens Pride. Där finns också en t-shirt med olika pins som förmedlar budskapen om rätten till att utforma sitt kärleksliv efter eget bevåg. Det krävs ingen större eftertanke för att inse att fenomen som dessa inte är speciellt ”göteborgska”. Människor på andra ställen i världen (om än utifrån olika förutsättningar) för och har fört dagliga kamper om att ta plats. Nästintill komiskt hade det ju varit att profilera en unik göteborgsk version av rörelsehinder! Det är med viss lättnad man inser att grejen med Göteborg är att det i många fall inte finns någon speciell grej med Göteborg. Det är tillräckligt intressant att saker och ting har lokal anknytning – sen får det vara hur allmängiltigt som helst. 

Så till den andra aspekten; de minnen en besökare bär med sig in och ut från utställningen. Och minns man dem inte personligen har man förhoppningsvis människor i sin närhet som kan berätta. När jag besökte utställningen hamnade jag i ett spontant meningsutbyte med en kvinna i sjuttioårsåldern. Framför montrarna där Ullevi utgör navet började hon söka efter namnet på den brittiske trestegshopparen som slog världsrekordet i denna gren med ett par jättehopp under friidrotts-VM sommaren 1995. Hon kommer inte på namnet och jag fyller ivrigt i likt ett skolbarn som vet svaret på ett mattetal: ”Jonathan Edwards, han hette Jonathan Edwards!” Det visade sig att min nyfunna samtalspartner hade fått biljetter till dagspassen av sin bror som enbart ville gå på kvällarna då de viktiga finalpassen genomfördes. Tji fick han då det är trestegshopparen som för många blev det mest bestående minnet från dessa tävlingar. 

I denna del av utställningen berättas också om boxaren Ingemar Johanssons bedrifter på Ullevi. Jag frågade min medbesökare om hon mindes kvällen då Ingemar Johansson knockade Floyd Patterson och blev världsmästare. Visst gjorde hon det och berättade lite kort om detta. Hon var också med och vinkade av honom på Torslanda flygplats när han for till Amerika för fortsatt boxande. En kritisk betraktare kan förstås komma med invändningen att samtal likt dessa är högst naturliga för att inte säga triviala. Det är ju trots allt småprat. Men själv är jag av den bestämda uppfattningen att det inte enbart är ett banalt meningsutbyte. Jag gillar att höra om perifera berättelser från större händelser och skeenden som finns i det kollektiva medvetandet. Det spelar ingen roll om det finns tusentals till som kan komma med liknande berättelser. Det är snarast befriande icke-unikt. Dessutom finns det i samtal likt dessa en spontanitet och en avsaknad av både ändamålsenligt och sedelärande vilket gör att proffsig ”storytelling” känns lite fadd i jämförelse. 

Att försöka sig på att ge en rättvisande och heltäckande bild av en utställning är inte lätt. Jag nämnde i början att jag inte tänkt kritiskt granska den fysiska gestaltningen. De där trådarna i taket som jag upplever som bärande för utställningen hade säkerligen kunnat kritiseras som röriga av någon annan. Men under den konkreta fysiska utformningen ligger något annat som är mer svårt att greppa. Det handlar om att förmedla hur det förflutna känns. När tidsperspektivet är så pass snävt och ligger i hyfsad närtid uppstår den där känslan av att något är främmande och bekant på samma gång. För det var ju det här med att fånga förändringar som var så viktigt. Vi behöver varken snåriga begrepp eller framtvingade pedagogiska förenklingar för att förstå. Den direkta kunskapen sitter hos besökaren själv. Och minns man inte själv så finns alltid möjligheten till att lyssna på de som gör det. 

Även om vissa givna förutsättningar är för handen så måste ju ändå en utställning ta vara på denna mer eller mindre direkta kunskap. Detta har Göteborgs stadsmuseum lyckats med. Det finns ett tonläge av saklighet och lugn i de föremål och berättelser som löper genom utställningen. Ett tonläge som kanske bäst kan beskrivas genom ”det som hände, det hände”. Chalmerskortegen har genomförts år efter år, 1934 hängde en hakkorsflagga på en byggnad på Östra Hamngatan, det snöade en himla massa den 17 november 1995, det har druckits massa öl på Stenabåtar, Nationalteatern har stört sig på detta rederi, ett lapptäcke har överlevt ett sönderbombat Dresden och hamnat i Göteborg, spårvagnarna byter biljettsystem då och då och barnen har lämnat hemmen och leker på orangea plastrutschkanor. (Jag besöker utställningen med min sexåriga son. Han meddelar mig glatt att en exakt likadan rutschkana hade man på hans förskola). 

Att i stilla ro betrakta dessa parallella händelser och berättelser som numera tillhör ett förflutet är samtidigt en insikt i att saker och ting inte behöver vara så himla speciella för att kunna gripa tag i oss. Det räcker gott nog med kopplingen till en plats – som i detta fall råkar heta Göteborg. En stad är det den är för det har hänt grejer där.

Peder Lindgren-Björfjäll

P.L.-B. är MA i internationella museistudier