Hundra år av nordisk konst

Den privata norska konstsamlingen Tangen intar den privata konsthallen Artipelag på Värmdö, som det senaste exemplet på en tilltagande privatisering av konst och kultur. Besökaren får därigenom tillgång till den konstnärliga kanon som utvecklades i Europa och Norden under 1900-talet, och motivation att leta vidare efter nordiska spår i de internationella processerna.

Konsthallen Artipelag på Värmdö i Stockholm visar under perioden 12 mars fram till 1 oktober 2023 ett stort urval nordiska 1900-talsverk ur den privata norska konstsamlingen Tangen. Samlingen, som byggts upp av hedgefondförvaltaren Nicolai Tangen, är numera överförd till hans egna stiftelse AKO med avsikt att deponeras hos Sørlandets Kunstmuseum när museet flyttat till nya lokalen Kunstsilo i Kristiansand. Museichef Bo Nilsson har varit curator och stått för urval och iscensättning av det narrativa rummet.

Utställningen på Artipelag har fått titeln På armlängds avstånd. Begreppet har efter andra världskriget kommit att förknippas med kulturpolitik: en tillrådan till politiker att inte påverka det konstnärliga innehållet, utan istället hålla sig på behörigt avstånd. Utställningstiteln anspelar på att även om de nordiska konstnärerna höll en viss distans till 1900-talets europeiska modernistiska avantgarde så har många av dem ändå påverkats och verkat i flera av de för tiden vitala konstmetropolerna. Utställningens syfte är, som jag har uppfattat det, att belysa ett antal aspekter av detta inflytande, som är tydliga i de nordiska konstnärernas arbeten. Ur den omfattande Tangen-samlingen om drygt 5000 verk av nordiska konstnärer har således de utställningsansvariga valt ut 150 verk där ett betydande antal ansetts representera konstnärer som visar glimtar av modernismens källsprång i framför allt Paris och Berlin.

Utställningen är till vissa delar disponerad i kronologiska avsnitt. Direkt efter ingången till den stora gallerihallen visas ett antal 1950-talsverk av Öyvind Fahlström och Anna-Eva Bergman, båda verksamma i Paris under 1950-talet. Rubriken för detta avsnitt är Den informella konsten. Det lilla i det stora och det stora i det lilla. Verkstexterna är föredömligt placerade i tydlig men inte påträngande text på golvet under konstverken. Förklarande huvudtexter inför varje tidsavsnitt hjälper betraktaren att förstå referenser och förebilder för de nordiska konstnärerna. Detta blir huvudspåret i fortsättningen av utställningen när konstnärernas verk placeras in i tids- och rumsliga ramar. I det följande avsnittet, i den stora salen, får besökaren via huvudtexten veta att Gallerie Denise René i Paris var en central mötesplats för konstnärer intresserade av den abstrakta konstruktivismen under 1940- och 1950-talen. Här visas Olle Baertling och L-G Nordström tillsammans med danskarna Richard Mortensen och skulptören Robert Jacobsen. Dessa konstnärers konstruktivistiska form och färgspråk ledde intåget av konkretismen och det abstrakta bildspråket i Norden. Fem av Baertlings strikt tvådimensionella kompositioner dominerar detta avsnitt på den långsträckta väggen med utsikt ut mot Baggensfjärden.

I nästa avsnitt ägnas CoBrA-gruppens spännande men delvis flyktiga förnyelsearbete inom konsten. Gruppen bildades i Paris med konstnärer från flera länder; akronymen CoBrA är sammansatt av begynnelsebokstäverna i Copenhague, Bruxelles och Amsterdam. Verk av de danska huvudpersonerna i gruppen Asger Jorn och Carl-Henning Pedersen visas i utställningen tillsammans med flera andra målare och tre verk av den spännande danska skulptören Sonja Ferlov Mancoba, en av gruppens få kvinnliga medlemmar.

Utställningen fortsätter i de fyra mindre salarna, som arkitektoniskt är formade på ett välkomnande sätt belägna mot norr, vilket ger en vacker ljussättning för de utställda konstverken. De historiskt indelade avsnitten börjar med fyra konstnärskap som fått den gemensamma rubriken Social realism och präglats av mellankrigstidens och krigstidens oro. Reidar Aulie, Tove Janson, X-et Erixson och Peter Weiss delar detta rums utställningsyta med skilda referenser till avantgardets tematisering av social kritik och konstens nya funktion. Nästa utställningsrum rum ägnas en generös samling verk som visar exempel på en Nordisk surrealism, som i viktiga avseenden påverkades eller var involverad i den internationella rörelsen. Verk av åtta konstnärer, varav flera naturligtvis med anknytning till den välkända Halmstadgruppen, möter besökaren i detta innehållsrika rum. Det tredje av de mindre gallerirummen väcker säkert igenkännande blickar hos många besökare. Fyra kända nordiska avantgardekonstnärer som delvis utbildats i kubisten Fernand Légers Académie Moderne under 1920–1930-talen: Otto G. Carlsund, Franciska Clausen, Erik Olsen och Charlotte Wankel. De tre förstnämnda har ju förekommit flitigt på svenska utställningar. Den norska avantgardepionjären Charlotte Wankel, som här är representerad med två målningar, var en ny bekantskap för mig, och har till min kännedom inte visats tidigare i Sverige. Det fjärde estetiskt tilltalande rummet, med stora fönster mot skärgårdslandskapet, har titeln Paris och Berlin – metropoler för Nordens avantgarde. På 1910–1920-talen reste många nordiska konstnärer till Berlin för att möta expressionismen och till Paris för att möta andra sidor av modernismen och ansluta sig till Matisses modernistiska färgabstraktioner. Här visas verk av tio konstnärer med Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén, GAN, Einar Jolin och Per Krogh i spetsen. Svenska Nell Walden, som är representerad i det här tidsavsnittet med en liten glasmålning, sökte sig i likhet med GAN först till det tyska avantgardet i Berlin.

Efter denna omvänt historiska genomgång är det dags att återvända till det avdelade avsnittet i det stora gallerirummet. Under rubriken Norden, en del av den globala byn har utställningen samlat sex nordiska konstnärer vars påverkan av internationella strömningar kan förefalla mer oklar såväl i tid som rum. Men det är inte desto mindre ett antal högkvalitativa verk av L G Lundberg, Ola Billgren, Silja Rantanen, Per Kirkeby, Kjartan Slettemark och fotokonstnären Elina Brotherus. Hos Lundberg kan man hitta influenser från såväl popkonsten som den franska nyrealismen. I Ola Billgrens bildvärld finns både en viss surrealism och ibland en målerisk realism som fått god kritisk resonans bland annat vid ett par tillfällen på Venedigbiennalen. Silja Rantanens rumsliga undersökningar har visats på många håll, inte minst på Venedigbiennalen. Även Per Kirkebys abstrakt expressionistiska målningar har presenterats på biennalen i Venedig och därefter på många stora konstmuseer. Kjartan Slettemarks samhällskritiska konstaktioner och happenings mötte både kritik och intresse under hela hans konstnärskap. Elina Brotherus underbart vackra fotografiska projekt Seabound från 2018–2020 avslutar hela utställningen på ett kongenialt vis genom att återföra tematiken till ett gemensamt nordiskt helhetsperspektiv, som trots allt går att återfinna i de flesta av de visade verken.

Utställningens historiska översikt av 100 år av nordisk konst är naturligtvis varken fullständig eller skapad efter ett neutralt urval utan reflekterar såväl en samlares perspektiv som en curators problematiserande val. Likväl anser jag att det slutgiltiga resultatet är så pass representativt att det går att ställa frågan om huruvida de nordiska konstnärernas nationella särdrag och identitet försvunnit genom inflytande av modernismens olika riktningar. Min subjektiva upplevelse av utställningens funktion är att det trots det europeiska avantgardets påverkan i form och yta går att skönja de specifikt nordiska särdragen i färg och djup hos många av de utställda verken. Tydliga exempel är Halmstadgruppens nordiska romantik i surrealismens förklädnad eller Tove Janssons stillsamt nordiska interiörer, Ola Billgrens nordiska färgrealism och Per Kirkebys inspiration från nordiskt landskapsmåleri. Utställningen motiverar besökaren både till att leta vidare efter nordiska spår i de internationella processerna och samtidigt helt enkelt känna efter vilka känslor de enskilda verken förmedlar för en nutida betraktare.

Tangensamlingen är tveklöst ett exempel på den tilltagande privatiseringen av konst och kultur som skett under de senaste decennierna. Konstmarknadens transformering till en investeringsmarknad för kapitalstarka privatpersoner eller företag har kraftigt försvårat för allmänt finansierade förvärv av konst till museer eller till offentlig utsmyckning. När en samling (som i Tangenfallet) tillgängliggörs för allmänheten genom en donation till ett museiprojekt innebär det trots allt att många intresserade kan ta del av ett kulturarv som annars riskerar att försvinna i dolda magasin. Konst och kulturarv är nödvändiga delar i förståelsen för människors identitet och kulturella tillhörighet.

Utställningen ”På armlängds avstånd” på Artipelag visar aspekter av hur den nordiska visuella konsten förmedlade intryck från några av modernismens radikala politiska och estetiska projekt under 1900-talet. Besökaren får därigenom tillgång, men på armlängds avstånd, till den konstnärliga kanon som utvecklades i Europa och Norden under 1900-talet.

Lennart Palmqvist