Gustavianum för kungar, konstälskare, studenter och småbarn

Gustavianum är Uppsala universitets äldsta byggnad och hem för universitetets samlingar av konst, kulturföremål och vetenskapshistoria. Efter nästan fem års renovering har museet återöppnat med klimatanpassade utställningsmiljöer som ska göra det möjligt att både bevara och visa kulturarvet – för alla. Pia Cederholm tar del av en omsorgsfullt och kunnigt tillrättalagd utställningsupplevelse med många guldkorn.

När jag följer min normala museirutin brukar jag börja på det översta planet och arbeta mig nedåt. På Gustavianum i Uppsala lämpar sig inte den ordningen, av två skäl. Dels vill man gärna avsluta i den anatomiska teatern uppe på taket, som grande finale. Dels, och detta får jag höra av den museianställda som välkomnar mig vid den nya ingången på ”baksidan”, tenderar besökare att missa utställningen om den högst lokala vendeltiden, belägen längst ner, när de rusiga av intryck från högkulturer och guldåldrar återvänder till entréplanet. Alltså följer jag hennes råd och går direkt in till vänster, till Vikingatidens gryning, en utställning som också skiljer sig markant från det museet i övrigt bjuder på.

Innan det blev vikingatid var det vendeltid och under en tidsrymd av uppåt tusen år begravdes utvalda individer i Valsgärde utanför Uppsala. På 1900-talet grävde arkeologer ut dessa kammar- eller kistgravar, brandgravar och båtgravar, med de femton båtgravarna som mest spektakulära fynd. Av själva båtarna återstår inte mer än järnnitarna men de gåvor som följde den döda på färden till nästa liv är i många fall utsökta och dessutom rika på historisk information. Min beundran väcks också av det stränga urvalet: av de över 20 000 föremål som hittats i Valsgärde har man valt ut just dessa guldkorn. Det innebär att de kan exponeras luftigt och läckert, med korta texter till. Besökaren hinner titta ordentligt.

Utställningen om vendeltiden har bara två mindre rum till sitt förfogande så det har förstås varit nödvändigt att sålla hårt och samtidigt erbjuda tillräckligt mycket information för att begripliggöra denna avlägsna epok i historien. En diskret, stämningsskapande musikkuliss hjälper till, något som vore otänkbart i museets övriga och mer traditionella utställningar. Just här fungerar det dock, och jag rör mig andaktsfullt över de knarrande golvplankorna in i nästa rum som berättar om vendeltidens hallar.

På 500-talet skapade klimatförändringar i Europa missväxt med social oro som följd. Mäktiga män med säte i avlånga hallar samlade följen av krigare omkring sig, så småningom en grogrund för vikingarnas samhällsstruktur. Utställningen är här riktigt suggestiv, med hjälmar och vapen och ett bildspel där en punkigt svartsminkad prästfigur förrättar blodiga offer till hedniska gudar. Nog måste detta uppfattas som skrämmande av unga besökare? Just som jag tänker den tanken väller det in en skock barn i åldern när man ännu kan tillåta sig att rusa rakt fram till en monter och med ett klafsande ljud smäcka båda handflatorna i monterglaset för att sedan studera de urgamla svärden på riktigt nära håll. Men föremålen tål detta. Utställningen är byggd för att klara uppdraget att både skydda och visa, både bevara och berätta.

Vikingatidens gryning är den första av de fem nya basutställningarna på Gustavianum. Så där fullständigt nytt är det dock inte. I trygg förvissning om att mycket är sig likt och att det är så det ska vara när museet förvaltar ett så prominent kulturarv fortsätter jag upp till nästa våning. I det mindre rummet i utställningen om universitetets och vetenskapens historia möter vi den första bärbara datorn (blott 11 kg tung) såväl som en uppsättning ”depositionsverktyg” – tång, såg och hyvel – som användes för att hudflänga lärdomsstadens nya studenter på 1600-talet. Redan då väckte förnedringsritualen uppmärksamhet för sin våldsamhet och rektorn förbjöd snart hela förfarandet.

Den större salen med vetenskapshistoria rymmer även rader med sittplatser snyggt infogade mellan föremål som ett standardkilo från 1850-talet och en glödlampa från 1880-talet. Att renoveringsprojektet haft som mål att göra kulturarvet mer tillgängligt märks verkligen här. Det är så ljust och vackert att det är en fröjd att vandra bland dessa vetenskapens skatter i en närmast fysisk känsla av mänsklighetens framåtskridande. Här visas bakgrunden till de bekvämligheter som är så självklara i vår vardag men som inte skulle ha uppfunnits om inte forskare ägnat sin möda åt just detta. Och nu är vetenskapshistorien inte längre en uteslutande manlig sådan. Även kvinnor uppmärksammas, exempelvis den första kvinnliga professorn vid Uppsala universitet, Gerd Enequist (men tänk ändå att det dröjde till 1949!).

Uppsala universitets omfattande antika samlingar förevisas i utställningen Medelhavet och Nildalen. Redan på väg in i den väldiga salen får besökaren välja: gå till vänster mot Egypten eller till höger mot Grekland och Rom. Sambanden mellan dessa högkulturer blir uppenbara när de smälter samman längst in i salen. Så var det också en av Alexander den stores generaler, Ptolemaios I, som styrde över Egypten från 305 f.v.t. Det gemensamma Medelhavet förenade mer än splittrade och en livlig handel vävde samman städerna på alla sidor om vattnet.

Kommen så här långt i museet tänker besökaren att det knappast kan bli bättre. Vad kan väl mäta sig med mumifierade krokodiler, mumiemasker av guld, grekiska amforor och cypriotiska statyetter? Men då går man uppför trappan till den översta våningen och omsluts av konstsamlingen. Mot röda väggar i den ena salen och blå i den andra samsas målningar från 1500-talet och framåt. Det är en intensiv och tät hängning som med välavvägd balans driver besökaren att gapande beundra det ena underverket efter det andra. Jag vet att man kan bli starkt påverkad av konst, snudd på galen, inför Pieter Aertsens hyperrealistiska ”Slaktarboden” från 1551 såväl som inför Göteborgskoloristerna. Galen blir jag dock inte på Gustavianum, för i motsats till på Louvren i Paris eller Uffizierna i Florens är konstdosen mer hanterlig. Det är fantastiskt och jag kommer nära men jag mäktar med det; jag behåller förståndet.

I rummet som förbinder de två konstsalarna hänger just nu en tillfällig utställning, Ljuskänsligt. Som titeln antyder handlar det om gamla pastellteckningar och andra verk som är särskilt ömtåliga men ändå förtjänar att beundras. Lösningen blir att visa dem en kortare tid och sedan låta dem återvända till det skyddande mörkret. Ännu ett exempel alltså på nya Gustavianums filosofi, att vårda och visa utan att det ena går ut över det andra.

Längst in i den röda salen tronar det Augsburgska konstskåpet, en dinosaurie från den urtid när kulturella märkvärdigheter aldrig ställdes ut till allmän beskådan utan förbehölls en liten elit. Det här kuriosakabinettet som med sina tusen föremål egentligen mer liknar ett eget museum än en möbel fick Gustav II Adolf i gåva 1632. Med skåpet följde en man som kände alla hemligheterna och därför var den enda som kunde förevisa det (han hamnade på så vis i Sverige och blev därmed det yppersta exemplet på högkvalificerad arbetskraftsinvandring).

Kungen hann inte njuta av skåpet särskilt länge eftersom han dog vid Lützen senare samma år. Då lät Sveriges ambassadör i Augsburg, Bengt Bengtsson Oxenstierna, packa ner det och frakta hem det till Sverige, till Svartsjö slott där änkedrottningen Maria Eleonora tog hand om det tills dottern Kristina vuxit upp och bestämde att hon ville ha det på Uppsala slott. Från 1694 har det stått här i salen på Gustavianum, med undantag för åren 1887–1997 när skåpet var uppställt i universitetets huvudbyggnad, och här på Gustavianum lär det bli kvar så länge Uppsala står. (Dock har konstskåpet nu under renoveringen legat nerpackat i specialbyggda lådor, så uppenbarligen är det fortfarande möjligt att ta isär de sköra delarna.)

Som svalkande kontrast till överdådet fungerar den minsta av de fem basutställningarna, myntkabinettet. Det är ett litet rum med mynt i montrarna, rakt upp och ner. Märkvärdigast är en kopparplåt på nästan 12 kg från 1663 som har värdet ”8 daler silvermynt”. Hela utställningen går att se på mindre än tre minuter.

En hel del av de omfattande förändringarna på Gustavianum är osynliga för besökaren, som klimatanordningarna i källaren eller de skjutdörrar i glas som nästan omärkligt glider upp när man närmar sig. I den väldiga trapphallen har hantverkare utgått från den stil som rådde här på 1840-talet, med svart järnsmide och vitputsade väggar, och återskapat det estetiska uttrycket på ett sätt som tillfredsställer moderna säkerhetskrav. Besökaren förleds därmed att tro att det ”alltid” sett ut så här trots att Gustavianum byggts om flera gånger under århundradenas lopp. Lika lätt är det att tro att den anatomiska teatern på taket stått orörd sedan dissektionerna på 1660-talet trots att detta åttkantiga kupolrum på 1700- och 1800-talet fungerade som bibliotek. Kring sekelskiftet 1900 byggdes det om till en zoologisk utställning med landskapsmåleri av Bruno Liljefors bakom dioramorna. Den anatomiska teater som finns idag återskapades från Olof Rudbecks ritningar först på 1950-talet.

Så är det ju med utställningar: vi gör vårt bästa för att återskapa och iscensätta något som är förgånget. Det blir inte som det var utan det blir något annat, något nytt. För besökaren är det en ynnest att få kliva omkring i en sådan omsorgsfullt och kunnigt tillrättalagda värld för det finns inget bättre sätt att förstå det förflutna. Jag vill därför avsluta med att citera några stolta rader från universitetets webbplats, där den anatomiska teatern på Gustavianum beskrivs som ”… i sig ett första klassens museiföremål som under den klotkrönta kupolen i vindsvåningen erbjuder besökaren en storslagen avslutning på vandringen genom museet.”

Text och foto: Pia Cederholm

PC är doktorand i didaktik vid Uppsala universitet.