Var god tag plats på Järnvägsmuseet! 

Återöppnade Järnvägsmuseet i Gävle bjuder på stora maskiner och lekfullt lärande. Thérèse Toudert gläds åt en utställning som är njutbar i flera olika tempon för olika generationer samtidigt. 

Järnvägsmuseets entré, med de omgivande tågen, signalerar genast att det är fråga om ett roligt och lekfullt museum. Mina flickor rusar in och vidare in i utställningen som inryms i ett gammalt lokstall, fast där blir de något brydda. I dämpad belysning lyssnar vi till en festlig tillställning, ser siluetter av människor i stora fönster. Det är fest och vi tillhör inte de inbjudna. Lite märkligt att i utställningens första rum sätta tonen på detta vis. Kanske en perrong, ett ”nu börjar vi resan-”tema hade fungerat bättre, särskilt för barnen. En av tågresandets många styrkor är den inkluderande faktorn. Nu står vi i stället utanför. 

Luguber är ett adjektiv som kommer till mig när vi befinner oss där i dunklet. Flickorna har aldrig hört det ordet förut och fler nya ord ska dyka upp i utställningen, men då är det inte jag som bjuder på dem. Även mitt ordförråd berikas och när yngsta dottern roar sig med att plocka bort skydd upptill på tågsäten, så kan jag numera be henne att sätta tillbaka antimakasserna. 

I den dunkla utställningshallen beundrar vi gemensamt Prins August. Han är ett ånglok på omkring 30 ton, bland de första som togs i trafik när den svenska järnvägen invigdes. På skärm kan man ta del av lokets biografi och genom hela utställningen finns skärmar utplacerade för detaljerad information om vissa fordon, som tillverkare och verksamma år. Prins August pensionerades 1906, då 50 år fyllda, men kom att bevaras och sedan renoveras till fullt körbart skick. Idag är prinsen världens äldsta driftklara lok i sitt originalutförande.

Prins August må vara enorm, men större lok väntar oss i utställningen. Flickorna, ivriga att dra vidare, springer genom hallarna som följer på varandra och just denna gång springer jag inte ikapp. Till viss del beror det på att det som ställs ut inte är av karaktären glasskulpturer för 40 miljoner dollar, utan fordon som överlevt det mesta och därför kan konfronteras med mina X2000-barn. Själv är jag dressinmamman som tar sig tid att inspektera utmed färden och jag gläds åt att utställningen är njutbar i flera olika tempon för olika generationer samtidigt. 

Just vid vårt besök har vi också turen att vara nästan ensamma i utställningens rymliga rum. Det uppstår en väldig kontrastverkan till en utställning som Skogen på Tekniska museet i Stockholm, som varken jag eller flickorna förmådde ta till oss. Det var för mycket folk, för stimmigt, och förvånande nog ingav Skogen något av en leklandskänsla all tjusighet till trots. På Järnvägsmuseet finns det goda förutsättningar för både lek och lärande och även här får vi faktiskt lära oss om skogen. 

I utställningens andra hall är det övergripande temat ”I industrialismens gryning” och utbyggnaden av järnvägen står i centrum. En stor skärm visar hur järnvägsnätet successivt bredde ut sig i det avlånga landet Sverige. Behovet av effektiva godstransporter drev på utvecklingen. Utställningens formgivning plockar upp huvudnumren bland godsen, malmen och det råa virket, och här finns mycket av snyggt snickeri och metall. Skyltar är uppsatta med bultar i färgställningar som varierar mellan hallarna. 

”Järnvägens folk” är temat för den tredje hallen. Med järnvägen förändrades landskapet. Banvaktsstugor och tågstationer tillkom utmed spåren och vid järnvägens knytpunkter uppstod nya samhällen. Kring sekelskiftet 1900 och några decennier framåt var SJ Sveriges största arbetsgivare. Yrken som varken flickorna eller jag hört talas om tidigare presenteras; nivellör är ett exempel och lokputsare ett annat. Det hade lätt kunnat bli stor mansdominans i det berättade, till följd av att yrken kopplade till järnvägen varit så mansdominerade, men här lyfts även många kvinnor fram, till exempel agitatorn och folkbildaren Kata Dahlström som uppmanade rallarna att organisera sig.

Ännu en storhet i utställningshallen är ånglokens drottning, F1200, med en vikt på 142 ton. Hon byggdes 1914 för att dra de så kallade kontinentaltågen och den första oktober 1918 var hon med om den allvarligaste tågolyckan i svensk historia. Ett jordskred inträffade på banvallen i Getå utanför Norrköping och 42 personer omkom. När SJ inledde sin satsning på eldrift såldes drottningloket till Danmark där elektrifieringen dröjde. Det var kostsamt med elektricitet.

Den fjärde hallens tema är ”Resenärerna”. Den svenska vattenkraften möjliggjorde en storskalig elektrifiering av det statliga järnvägsnätet och vid slutet av 1930-talet hade Sverige det största järnvägsnätet med kontaktledningar i Europa. Järnvägen användes alltmer för personresor, särskilt efter att rätten till två veckors betald semester per år infördes 1938, och tågen blev allt bekvämare. Denna del av utställningen är den del som både jag och tolvåringen uppskattar mest. Här befinner vi oss i en miljö full av vackra och intressanta föremål som får oss att längta efter långresor med tåg och att äta gott. Det går att känna doften av mat i utställningen, men vi erbjuds även att sniffa på mindre förnämliga lukter. 

”Att gå genom vagnarna är det bästa”, utbrister tolvåringen och restaurangvagnen har återställts i originalskick. Det är ett imponerande arbete utfört av Järnvägsmuseet som genom att ta hand om, renovera och köra järnvägsfordon för vidare kunskaper och yrkestraditioner. Även ljussättningen i utställningen imponerar. Tack vare den får alla fordon framträda på smickrande sätt, även om deras historia kanske inte är så upplyftande alla gånger.

Temat för den femte hallen är ”Järnvägen under världskrig”. Av förklarliga skäl är den mer dämpad i sitt uttryck, till och med lite dyster. Under Andra världskriget transporterades tyska soldater och krigsmateriel på den svenska järnvägen. I utställningen får vi veta att den tyska staten betalade miljardbelopp för detta under den tre år långa uppgörelsen med den svenska samlingsregeringen. Bilder från de så kallade tysktågen projiceras på väggen.

Berättelsen om de finska krigsbarnen framträder också, 70 000 finska barn evakuerades från Finland under vinterkriget. Det är en drabbande historia som tolvåringen kan ta till sig. Fyraåringen gav dock knappt en minut av sin tid till den här delen av utställningen, trots att det fanns en del lekfulla saker att ägna sig åt, som att växla spår och göra reaktionstest. Hon hittade istället lokhytten till ett Rc-lok i utställningens sista hall med det övergripande temat ”Samtiden och framtiden”.

Formmässigt och innehållsmässigt är det den tråkigaste hallen av de alla, men tack vare Rc-loket blev det fyraåringens favoritplats i utställningen. Att få köra tåg var en absolut höjdpunkt för henne. Tolvåringen däremot är inte lika förtjust i lokförarrollen, men tycker om att befinna sig som resenär i utställningshallens X2000-tåg. När det berättas om mer abstrakta ämnen som avreglering, omorganisationer, klimat och 15-minutersstaden är tillflykten till de fysiska objekten uppskattad, särskilt att vistas inuti dem.

Ett utrop som liknar ett stationsupprop berättar att museet stänger, men när det blir dags att lämna utställningen vill varken fyraåringen eller tolvåringen gå. Vadå tur och retur? Vi var där i timmar och det fanns inte ens tid till att utforska lekrummet – men vem behöver ett sådant när hela utställningen inbjuder till lekfullt lärande? 

Thérèse Toudert