Tidsresan börjar i trapphuset

Stockholms stadsmuseum är en utmanande miljö för utställningsbyggare, och utställningen ”Det nya Stockholm” gör ett bra försök att gestalta stadens dramatiska förvandling vid förra sekelskiftet. Irène Karlbom Häll uppskattar överflödet i form av föremål, grafik och fotografi men önskar sig mer av överraskningar och dramatik.

Det är alltid en utmaning att bygga utställning i Stockholms stadsmuseum med sina trappor och korridorer och det är alltid intressant att se hur olika formgivare tar sig an det. Det börjar snyggt! I trapphuset som leder upp till utställningen Det nya Stockholm – sekelskiftet 1900 möts vi av två bilder; den ena föreställer två eleganta damer med ryggen mot kameran, den andra en avsomnad arbetare på sin kärra. Danerna verkar stå vid en utsiktsplats, mannen vid ett bygge. Samma gatstenar, samma stad, samma tid. Olika kön, olika klass. Man får välja hur man fortsätter uppför trappan, till höger eller vänster. Oavsett vad man väljer hamnar man ändå vid samma jugendplansch, som innehåller en översikt över 1880-talets viktigaste händelser i Stockholm. Teknikutveckling, social utveckling, kvinnokamp. På nästa våning en likadan affisch över 1890-talet, mer av samma utveckling. En halvtrappa till: 1900–1909 med spårvagnar, bio och storstrejk.

Därpå uppstår förvirring. Vart ska jag nu? Inga ledtrådar. Jag fortsätter upp, det är rätt val! Här hänger nästa plansch: 1910-tal: Världskrig, svält, Olympiska spel. Därpå ny förvirring. Var fortsätter man? Tar jag till vänster kommer jag till ett arbetarhem som redan fanns på museet men som på något sätt införlivats i utställningen. Ännu längre bort till vänster anar jag en jugendmiljö.

Allt tyder på att jag ska till vänster, men en skylt säger åt mig att ta höger. Då hamnar jag dock i 1950-talet. Jag väljer att vara olydig och går till vänster. Allt signalerar att det är rätt, slingriga gjutjärnslampor, ormbunkar, westerntypsnitt, mättad mörkgrön basfärg, marmorerade montrar – rummet skriker sekelskifte.

Detta är en ljuvlig tid att skildra! Ett överflöd av föremål i museernas samlingar kommer från denna tid, och en formgivare har alla orsaker hon behöver för att vräka på. Med översikten avklarad under vägen uppför trapporna kan den röda tråden bli människoödena. Inga pekpinnar om i vilken ordning saker ska beskådas, det är fritt fram att botanisera. Det finns gott om kostymer och saker som är nära människan. Kompletterat med tidningsklipp, affischer, grafisk form och typografi är det svårt att misslyckas med en sekelskiftesutställning.

Det finns mycket gott att säga om hantverket, om balansen i rummet som tar med det viktigaste från tiden utan att lägga ribban för högt vad gäller att förklara skeenden. Smart utnyttjande av trapphuset för att bygga en grund. Människorna i centrum, effektiva texter i presens som tar läsaren dit där det händer. Bra val av föremål.

Bilder inifrån utställningen. Foto: Johan Stigholt/Stadsmuseet.

Men något saknas. Ljud. Mer rörlig bild. Levande ljussättning, mer inlevelse i hur föremålen är placerade i sina montrar. Det hela är som en god vällagad köttbit med sås och potatis men var är vinbärsgelén och den inlagda gurkan? Lite kapris? En snaps? Överraskningar? Oväntade perspektiv? Det är välgjort men konventionellt. Och lite jämntjockt. I vissa montrar krigar föremål med bakgrundsbilder, de tar ut varandra. Föremålen står som i en auktionskammare, rakt upp och ned.

Det går att göra så mycket mer av montrar, med ljus, rörlig bild eller bara med föremålsplaceringen. Ett gäng hattar kan ha ett samtal med varandra, inte bara stå och vänta. Här blir det statiskt, sakerna står på rad, i bästa fall är något föremål lite snett placerat för att bryta rytmen. Det går att fantisera lite och locka fram föremålens inneboende magi. En damhatt ligger inklämd under en arbetshäst. Golven är tomma, stumma ytor som kunnat berätta mycket. En dramatisk tid med böjelse för det teatrala hade kunnat få en mer dramatisk ljussättning.

Ett undantag är Tryggelinrummet – inte bara för att vi får stifta bekantskap med en fotograf som verkar ha varit femtio år före sin tid, inte heller för de fina blyertsskisserna där man ser vardagen i sekelskiftets Stockholm genom hans ögon, utan även tack vare en långsamt glidande vinröd fotoprojektion som täcker en hel vägg! Plötsligt är vi i den mystiska tidsmaskin en utställning kan vara. Det är såna effekter som lyfter det hela, gör det till något mer, något som talar också till vår intuitiva sida. 

Med lite fler såna inspirerade grepp hade ”Det nya Stockholm” lyft en våning till i det smala höga hus som är Stadsmuseet i Stockholm.

Irène Karlbom Häll