Enkelt och genialt om digital stress i arbetslivet

I ett mindre utställningsrum på våning sju på Arbetets museum i Norrköping står en enkel men genialisk utställning med det lika genialiska namnet ”Jävla k*kdator.” Museet har trots en gissningsvis begränsad budget lyckats göra en samtidsdokumentation om något så pass abstrakt som digital stress i arbetslivet till en utställning som sätter sig som en smocka, full med aha-upplevelser och skratt men också fördjupning.

Med nyckelföremål som postit-lappar, sladdhärvor, kaffefläckade bordsytor, mobilskärmar i jätteformat och ett kusligt effektivt ljudspår från en loopande film i fonden använder man utställningsmediets bästa tricks för att visa och diskutera något som inte är helt lätt att gestalta i den fysiska världen. Skyltar, elsladdar och ett ljudspår med välbekanta ”felljud” från datorn får samtliga muskler i axlar och nacke att knyta ihop sig. Boxboll och boxhandskar finns på plats i mitten för den besökare som får sina tekniktrauman aktiverade.

Daniel Nilsson, som tidigare fått pris för serien Hemmakontor gjord under pandemin, bidrar med ett antal iscensatta foton. En stark fotograf med en fulsnyggestetik i ETC-stil, väl värd sina priser, men just dessa bilder känns som ett ganska oinspirerat beställningsjobb. De blir på något sätt bortspelade av själva rummets övriga installationer. Rummet som domineras av ett antal arbetsplatser i en prydlig fyrkant, lite som ett klassrum med en filmduk på lärarplats. Kanske funkar fotona bättre när de får vara för sig, som i den utställning som turnerat runt.

Men det är inte bara upplevelse och mängder av citat. Materialet har sorterats och vänts och vridits på, och sammanfattas i slagkraftiga rubriker som ”svart bälte i tålamod” och ”chefen ser dig”. Det stannar inte vid de tekniska problemen i sig. De som faktiskt bemästrar dem och behärskar de digitala verktygen får istället ett annat problem: lata dumma kollegor som frågar dom de tror kan istället för att själva försöka och försöka lära sig. Där kände i alla fall jag mig väldigt träffad! 

Men – vid nästa arbetsplats får jag syndernas förlåtelse. ”manualparty – men du är inte bjuden”. Japp. Det är så det ofta känns när man öppnar en ”tutorial”. Instruktionerna som jag borde använda istället för att besvära mina kolleger är alltsom ofta skrivna av folk som själva kan, och de verkar sällan ha testats på de som behöver dem bäst.

Både texter, urval och utformning har skett med lätt hand och med humor och mild ironi. Tonen påminner om utställningar i Storbritannien, det finns ett förtroende för besökaren, att hon eller han kan ta jargongen.

Jag funderar på om det ska bli en vandringsutställning men det har den tydligen redan varit, i mer begränsat utförande. Men den här formen är ju så bra!

Irène Karlbom Häll