Att födas, att föda och att synas

Med utställningarna ”Födas och att föda” och ”Föda i norr” utmanar Kvinnohistoriskt museum i Umeå ett historiskt tabu: att göra den födande kvinnokroppen synlig. Maria Litosh har besökt.

How might we tell a story thought to be impossible?
One answer is through the potentiality of photography.
Ariella Aïsha Azoulay

Att föda barn är en av livets mest avgörande händelser. Ändå vet vi förvånansvärt lite om hur födandet har upplevts genom historien. De källor som finns – barnmorskors anteckningar, rättsdokument, dagböcker från kvinnor i högre samhällsskikt – säger sällan något om själva erfarenheten. Nästan inga bilder finns bevarade.

På Kvinnohistoriska bryts denna frånvaro abrupt. I fotoutställningen Födas och att föda lämnar förlossningen det slutna sjukhusrummet och träder in i museets offentliga blick. Kroppsvinklar otillgängliga även för den födande kvinnan möter betraktaren direkt från väggarna. Utställningen bygger på Emilia Bergmark-Jiménez projekt Svenska förlossningar, som började med ett reklamuppdrag att fotografera under en förlossning. Genom kameran dokumenterades senare ett fyrtiotal födslar. Materialet utvecklades därefter till den utställning som hade premiär på Fotografiska i Stockholm i september 2024. Bland besökarna fanns medarbetare från Kvinnohistoriskt museum i Umeå.

– När vi såg utställningen på plats i Stockholm blev vi starkt berörda. Vi såg att den skulle kunna få en särskild betydelse här, i vårt sammanhang, där kön, makt, historia och samhällsfrågor möts. Det känns fint att även besökare i norra delen av Sverige kan få ta del av utställningen, berättar projektledaren Tina Sandström.

Kvinnohistoriskt museum i Umeå arbetar med att sätta kvinnor i centrum och synliggöra kvinnors erfarenheter och livsvillkor. Ursprungligen fanns planer på att producera en egen utställning om den allmängiltiga och grundläggande erfarenhet som förlossningen är. Men tomrummet inom konst och visuellt material kring graviditet och födande blev ett konkret hinder för museet. Först när Emilia Bergmark-Jiménez arbete började spridas på sociala medier och Fotografiska gick ut med nyheten om utställningen, fick idén nytt liv.

Till Umeå kom utställningen med samma grundformgivning som på Fotografiska men genomgick samtidigt en nödvändig rumsanpassning. I dialog med Emilia Bergmark-Jiménez justerades placeringen av vissa verk.

Födas och att föda fångar blicken med berättelser frusna genom kamerans lins. Genom tre delar – Natten, Livmodern och Ljuset – leds betraktaren genom förlossningens kronologi. De tematiska spåren återkommer även i rummens färgsättning.

De svarta väggarna markerar förlossningens början, den fas som oftast inleds under natten, då melatonin samverkar med oxytocinet som sätter värkarna i rörelse.

Därefter följer den röda delen, Livmodern, där bilderna skildrar förlossningens mest smärtfyllda skede: barnets passage genom födelsekanalen. Rummet ligger inklämt i ett hörn av den annars luftiga utställningssalen och förstärker känslan av kroppslig trängsel och intensitet.

Från det röda livmoderhörnet leder den tänkta vägen vidare mot Ljuset – det vita rum som representerar ögonblicket efter födseln. Här tar bilderna av de nyfödda barnen och de starka känslor som följer störst plats i utställningen. I den vita delen har Kvinnohistoriska skapat en plats för vila och betraktelse. En lång bänk med mjuka amningskuddar, tryckta med bilder av nakna bröst, öppnar en lågmäld möjlighet för amning i rummet.

På väg ut ur museet – eller kanske redan på väg in – möts besökaren av den mindre utställningen Föda i norr – avstånd och närhet. Efter den stora salen fylld av monumentala fotografier framstår denna del nästan dokumentär i sin form: texter, arkivmaterial och ett fåtal bilder.

Utställningens undertitel, avstånd och närhet, fungerar som en träffande metafor, både geografiskt och historiskt. Trots de medicinska och tekniska förändringar som präglat förlossningsvården finns häpnadsväckande paralleller mellan då och nu. En av texterna berättar om en kvinna som tvingades föda tvillingar ute i snön under färden till vården. Det är svårt att inte läsa berättelsen mot samtiden, där långa avstånd till förlossningskliniker fortfarande gör att kvinnor riskerar att inte hinna fram i tid.

Samtidigt lyfter utställningen fram exempel på kunskaper som gått förlorade och nu åter aktualiseras. Det som länge varit självklart inom samiska förlossningstraditioner – närhet, delaktighet och familjens närvaro – beskrivs i utställningen som något vården i dag försöker återknyta till. Vi påminns också om att sådant som i dag beskrivs som moderna ideal inom förlossningsvården länge varit en självklar del av samisk tradition. I utställningstexterna berättas att samiska män historiskt närvarade vid förlossningar och att många ville fortsätta göra det även när kvinnor började föda på sjukhus under 1960–70-talet.

Till skillnad från Emilia Bergmark-Jiménez utställning saknar Föda i norr nästan helt visuellt material. I fotografiet Maria Björkman föder barn i Lycksele 1910 syns en kvinna liggande i sängen under ett täcke; utan bildtexten hade motivet knappast gått att identifiera som en förlossning. Samma återhållsamhet präglar Lennart Nilssons bildserie från tidskriften Se 1945 som dokumenterar en hemmaförlossning på Forsnäs gård i Arjeplog. Först ser vi kvinnan i sängen, därefter det nyfödda barnet i sitt första bad. Själva födandet förblir osynligt.

Det är inte en neutral lucka som glömts att fångas av en slump. Att tillskriva frånvaron en aktiv betydelse leder oss vidare till att se frånvaron som historiskt symptom. 

Här blir Ariella Aïsha Azoulays begrepp ”potential history” centralt.¹ För Azoulay handlar historiens potential inte om att skriva en alternativ historia vid sidan av den officiella – ”att göra det osynliga synligt” eller att ge röst åt ett tystat förflutet. Azoulays poäng är snarare att frigöra det förflutna från dess givenhet – att förstå historiens tystnader som producerade och därmed också möjliga att bryta. I hennes formulering ”untaken photographs” blir frånvaron av särskilda bilder inte tom, utan den pekar mot det som fortfarande riskerar att förbli odokumenterat om samma blickregimer fortsätter att verka. I detta ljus framträder Födas och att föda inte enbart som en dokumentation av förlossningar, utan som ett aktivt försök att bryta kontinuiteten av nya ”untaken photographs”.

Kvinnohistoriskt museum framstår i detta sammanhang som en aktiv aktör i arbetet med att bryta det Azoulay beskriver som arkivets tystnad kring kvinnlig erfarenhet. Det handlar inte bara om att bevara historia, utan om att ingripa i hur den blir till.

Samtidigt väcker Födas och att föda frågor om seendets gränser. ”We certainly do not have the right to see everything,” skriver Azoulay, men detta rätt kan inte heller definieras enbart av staten eller experter. Utställningen utmanar en sådan universalistisk etik för blicken och lämnar istället betraktaren att själv förhålla sig till de konkreta kroppsliga erfarenheter som fotografierna visar. 

Och just i detta uppstår en form av obehag. Blicken möter inte den pornografiserade, sensuella kvinnokroppen, utan ställs inför födandets blottade, blödande och skrikande nakenhet.

Text och foto: Maria Litosh

Maria Litosh är doktorand i museologi med inriktning mot genus vid Umeå universitet

1. Se Azoulay, Ariella Aïsha. 2019. Potential History : Unlearning Imperialism. Verso. ↩︎