Rutten konst i Seoul 

Kan rutten konst vara ”tidlös”? Människan har länge skapat konst med ambitionen att den ska bestå i århundraden. Men utställningen Sak-da: The Poetics of Decomposition på Seouls National Museum of Modern & Contemporary Art ifrågasätter konceptet ”tidlöshet” och visar att man kan finna lika mycket konst i processen av förmultning. Här låter konstnärerna materialen utvecklas på egen hand, samtidigt som utställningen tillför ett urfolksperspektiv på förändring inom natur och kultur. Lotus Floberg har besökt. 

Jag frågar min koreansk-talande väninna hur hon skulle beskriva ordet Sak-da (삭았다). Det första hon kommer att tänka på är när någon ser gammal ut. Uttrycket används i folkmun för att tala om en person som ser matt ut i ansiktet, livlös. Ordet betyder i princip att utgångsdatumet har passerat. På de stora museerna världen över finns konst som kallas ”tidlös”. Konsten som visas i utställningen Sak-da: The Poetics of Decomposition, är allt annat än tidlös. Här har allt ett utgångsdatum. 

Som skandinav tar man stolthet i att vara naturromantiker, norrmännen går ”på tur”, finländarna badar bastu i skogen, svenskarna plockar blåbär och kantareller frenetiskt under säsong och danskarna röker på uteservering. Kanske är det anledningen till vår traditionella syn på natur, alltså att vi föredrar blommande syrener på sommaren hellre än gråa pinnar på hösten. Generellt dras väl alla kulturer främst till den sköna naturen över den som anses vara i förfall. Men vad är det som gör att något anses vara i förfall? Är inte förfallet bara en annan tidpunkt i livscykeln som har fått ett dåligt rykte? 

Absolut finns det en generell bild av Korea som ett väldigt utseendefixerat land, där förebyggande botox ses mer som norm än avvikande. Hur som helst, som svensk utbytesstudent här märker man ändå en skillnad i hur man behandlar åldrande. För det första så sätter sig inte en enda yngre person på bussätena ägnade de äldre, inte ens om bussen är fullpackad. Det handlar om en ingrodd respekt för gamla som vi inte alls har på samma sätt i Sverige. Dessutom bor man med sina äldre, ibland hela livet. Så absolut finns det ungdomliga skönhetsidealet här, men att bli gammal är nödvändigtvis inget dåligt. 

Utställningens första del består av ett rum med högt tak och vita väggar. Ganska vanligt kan man tänka sig, förutom att marken är täckt av ljusbrun jord. Visuellt är det inte så mycket mer som händer, förutom att en kvinna i grå väst traskar runt med ett stort redskap som vattnar jorden. Efter ett tag byter hon till en kratta, och krattar jorden varsamt. 

Asad Razas konstverk har tidigare visats på museer i New York, Sydney, London, Barcelona och Berlin med flera. Det igenkänningsbara temat är jord- och miljöforskning. Det som är speciellt med jorden i konstverket Prologue berättar den vattnande kvinnan för oss, är att den är syntetisk, det är alltså inte riktig jord. Det kallas för ”neosoil” och varje dag tillförs ett till restmaterial för att förnya jorden. –Today we added old papers from local bookstores, säger hon. Tanken med konstverket är att det ska utvecklas och få ett eget liv. Utställningens besökare erbjuds att själva med en spade plocka med sig jord som de sedan kan använda till plantering i hemmet. 

En trappa ner från jordrummet visas en monter med material som på olika sätt har brutits ner. Exempelvis torkade äggulor, ostronskal, lera, svavelkis eller ”kattguld” som det kallas ibland. Ögat dras främst till en hare som delats upp i tre bitar. Den här delen i utställningen känns mest oklar i förhållande till temat. Det är verkligen samtida konst. Konstverket har ingen text som hjälper besökaren med nycklar att tolka. 

Den del av utställningen som fascinerade min medbesökare mest var frukten som spelade musik. Han kom springande och drog mig till något som påminde om en operationssal från en sci-fi-film med ett äpple, en apelsin, en lime och en citron, uppkopplade till sladdar i en glasmonter. Jag skrev tidigare en artikel för Utställningskritik där jag nämnde att de yngre generationerna, framförallt Gen Z, behöver interaktiva element i utställningar för att inte tröttna direkt. Detta för att deras hjärna vant sig vid korta snabba intryck. Är det långsökt att säga att den här händelsen på något sätt bevisar min teori? 

Konstverket Decomposition av Yuko Mohri är fascinerande då det pekar på vardagliga objekt som förändras och skapar något nytt – en stark tematisk koppling till resten av utställningen. I samband med att frukten mognar och sedan sakta ruttnar förändras fuktnivån på insidan – det är så den kommunicerar med elektrolyterna. 

Trots att utställningen har ett rätt så makabert tema med ruttnande frukt på stenar, kadaver och bilder på förmultnande lik, finns det en glimt av ljus i tunneln. Inte bokstavligen då, eftersom den colombianska konstnären Delcy Morelos installation är något som liknar ett svart hål. Besökare varnas innan de kliver in i denna del av rummet då det kan upplevas som ångestframkallande. Min medbesökare är också med om detta, han vinglar omedelbart ut från hålet och påstår sig ha känt klaustrofobi. Om det var konstverket eller de ”complementary tequila shots” man fick med varje margarita som beställdes på klubben kvällen innan i Hongdae, är tveksamt. Över mig vällde en känsla av lugn och stillsamhet och jag stod där i flera minuter. 

Installationens syfte är att föra nytt ljus till tankar om ägande och landområden i förhållande till naturen. Stora delar av colombianska Anderna och Amazonas är områden som tillhör ursprungsfolk men som i generationer har exploaterats av andra aktörer. Detta har lett till långvariga konflikter, miljöförstöring och kränkningar av ursprungskultur. Konstnären Delcy Morelo vill istället peka på Moder Jord som levande och föränderlig, inte bara en död landmassa som används på makthavarnas strategiska spelbräde. 

Konceptet att ruttna eller förmultna som något positivt blir högrelevant i Sydkorea eftersom fermenteringsprocessen är en av de mest definierande kulturella processerna i landet. Säsongen för Kimjang (김장) infaller på hösten då hela landet samlar familj och vänner i hemmet för att göra stora mängder kimchi. Konstkollektivet Rice Brewing Sisters Club undersöker konceptet social fermentering. De blandar olika material som förändras både med och utan mänsklig påverkan. Det slutgiltiga målet är att undersöka hur material som används till konstverken kan fungera som egna ekosystem där installationen fortsätter utvecklas på egen hand. 

Tanken kring traditionell konst är att den ofta innehåller material som är där för att bestå i flera hundra år. Sak-da (삭았다) är motsatsen – men det betyder inte att det är något negativt, att “ruttna” är egentligen bara att byta format. Att något åldras och automatiskt blir “sämre” är en konnotation människan givit begreppet. 

Flera av konstnärerna själva tillhör olika ursprungsfolk och har därför en stark koppling till naturen. Att uppskatta Moder Jord som hon är – och att förändring är naturligt tillhör kulturen. Den systematiska exploateringen av ursprungsland som inte tagit hänsyn till vare sig människa eller natur ger den som upplevt det en större förståelse för hur majoritetssamhället behandlar sånt som inte anses relevant av majoriteten längre. Vi kastar lätt saker åt sidan så fort de inte anses passa inom ramen för normer. 

Så kan rutten konst bli tidlös konst? Om man ska lyssna på kreatörerna i den här utställningen är rutten konst mer tidlös än klassisk konst. Installationerna i Sak-da: The Poetics of Decomposition gör ett bra jobb att på ett nytänkande sätt ifrågasätta normativa tankar om natur och konst. 

Text och foto: Lotus Floberg