På besök hos 50-talet

Tidsperioden 1955–1965 innebar en stor förändring både för människors livsstil och städernas planeringskoncept. Kortedala Museum, med museilägenheten Två Rum och Kök, är ett viktigt tidsdokument över den nya tidens moderna hem med dess karaktäristiska inredning, struktur och föremål. 

Det är mycket som skiljer sig åt i Två Rum och Kök jämfört med andra utställningar även om grundkriterierna för ett museum är desamma. Museilägenheten består av en samling av systematiskt ordnade föremål av, i första hand, etnologisk art. Från början var det en vanlig lägenhet i ett tidstypiskt fyravåningshus på Adventsvägen 1. När museet sedan skapades för 25 år sedan renoverades bostaden tillbaka till hur den såg ut 1955 då de första hyresgästerna flyttade in. Möbler och föremål har skänkts och köpts in. Det som framför allt är annorlunda med Kortedala Museum är att det består av en enda permanent utställning och av naturliga skäl finns det inga föremålstexter. Det kompenseras med de engagerade guiderna som på ett inspirerande och pedagogiskt sätt berättar om bostaden, stadsdelen, tidsepoken och föremål från lådor, hyllor och skåp. 

Museilägenheten, som är Sveriges första 50-talsmuseum, ligger i stadsdelen Kortedala i nordöstra Göteborg. Stadsdelen var, i likhet med Vällingby i Stockholm, en så kallad ABC-stadsdel. Det stod för Arbete, Bostad och Centrum och var ett begrepp inom den samtida stadsplaneringen med syftet att invånarna skulle kunna bo, arbeta och ha tillgång till butiker och samhällsservice inom korta avstånd. De kunniga guiderna på Kortedala Museum berättar att många som flyttade till stadsdelen gjorde det för att få bo i moderna lägenheter. De lämnade gamla, slitna och dragiga bostäder, i exempelvis Masthugget, och fick hem med centralvärme, elektrisk spis, kylskåp och eget badrum. I samband med museets 20-årsjubileum 2015 publicerades en skrift med information om bland annat bakgrunden till museet och där framkommer det vilket lyft det var för invånarna att komma till en modern folkhemsstadsdel som Kortedala. Det gällde speciellt för kvinnorna som för det mesta var hemmafruar. Nu blev vardagslivet avsevärt enklare. 

Bakgrunden till Kortedala Museum var etnologen Kerstin Gunnemarks forskningsarbete i stadsförnyelseprojektet ”Lokal utveckling i Kortedala” under åren 1985–1988. Då intervjuade hon kortedalabor, män och kvinnor i olika åldrar, och ledde även skrivarcirklarna ”Våra liv i Kortedala” som vände sig till kvinnor, som var husmödrar, och (numera vuxna) barn och ungdomar som hade vuxit upp under 50-talet. Därigenom fick hon många minnesberättelser från när Kortedala var under uppbyggnad. Kvinnorna från skrivarcirklarna bildade sedan en förening med syftet att förmedla berättelser om vardagslivet i stadsdelen under 50- och 60-talet. Det ledde vidare till en bok och en verksamhet för skolbarn då de delade med sig av sina minnen. Den positiva responsen inspirerade sedan kvinnorna till att ta initiativet till en museietablering. Först bildades en museiförening 1994. Bostadsbolaget Poseidon gav föreningen tvårumslägenheten på Adventsvägen 1 och året efter, 1995, invigdes Kortedala Museum. I år firar det 25 år och en ny skrift håller på att ta form. Inför 20-årsjubileet  beskrevs verksamheten som framgångsrik. Närmare 34 000 personer hade besökt museet trots att det bara har öppet på söndagar. Då tolkades succén som ett resultat av museets tematiska innehåll, det stora intresset för 1950-talet och besökarnas möten med guiderna. Fem år senare går det att förmoda att situationen är densamma. 

För besökaren känns det som att resa tillbaka i tiden och komma in i ett autentiskt hem. Det är inte knutet till en specifik familj utan är en representativ modell med en mamma, pappa och tre barn – ett spädbarn, en 6-7-åring och en tonårig flicka. Barnen har fått det enda sovrummet och tonåringens säng är hopfällbar och står gömd bakom ett draperi. På väggen ovanför hänger en plansch med en bild av Paul Anka. Guiderna berättar medryckande och visar exempel på leksaker i plåt och garderoben med moderiktiga kläder. I vardagsrummet står en soffa där föräldrarna sov. En av guiderna tar fram en motbok och ett årskort från Liseberg. Det är meningen att besökarna ska öppna lådor och titta på innehållet. Vi får sitta i möblerna, bläddra i böcker, ta ut skivor ur sina omslag och öppna kylskåpet och upptäcka en förpackning med raketost. Känslan påminner om att i smyg snoka runt i ett främmande hem. Samtidigt är det så välbekant, även för oss som vuxit upp långt senare. Museet har över 1700 föremål och i den nämnda skriften finns vissa av dem beskrivna. Men ”det handlar aldrig enbart om tingen i sig, utan om livet…” skriver Kerstin Gunnemark och Lars Persson. Det sammanfattar väl hur museet är uppbyggt och vad man har velat förmedla.

Det finns ingen betoning på möblernas och föremålens formgivare och det har varit en medveten målsättning för museets grundare. Avsikten har alltså inte varit att skapa en designutställning utan att gestalta ett tidstypiskt hem och visa hur unga barnfamiljer från arbetar- och lägre medelklass bodde under perioden 1955–1965. Det var ett genialt drag att inte namnge formgivarna eftersom det då hade varit lätt att fastna vid den samtida stilhistorien. Nu är det istället helheten med ett etnologiskt och kulturhistoriskt perspektiv som är i fokus. Det är som att stiga in i en tidsmaskin och anlända till 50-talet och plötsligt vara såväl en observatör som en del av ett hem och ett vardagsliv. Det är en gripande upplevelse. 

Kerstin Parker 

K.P är frilansjournalist, författare och filosofie magister i historia.