Hej! En utställning om kommunikation och det skrivna ordet
Postmuseum, Stockholm, ny basutställning 120114
Producent: Hedvig Bruzæus
Formgivare: Anna Edsjö, Malvin Karlsson, Unna Design
Det är kommunikationen som gör oss till människor och som upprättar alla våra relationer. För ett kulturhistoriskt museum finns det därför knappast ett större – eller svårare – ämne. När Postmuseum i Gamla stan nu gör ett ambitiöst försök tar de avstamp i skrivkonstens betydelse för människan. Men någonstans på vägen förlorar besökaren målet ur sikte. För vad är kommunikationens syfte?
Femåringen kastar sig spontant och rakt in i den nya basutställningen Hej! En utställning om kommunikation och det skrivna ordet på Postmuseum. Första rummet består nämligen av ett antal stationer indelade på olika uppgifter, baserade på några av kommunikationens förutsättningar, främst så som den är relaterad till postgång på olika sätt. Här får man i en miljö som estetiskt påminner om ett klassrum skriva på små griffeltavlor, avkoda chiffer, prova skrivmaskiner och tillverka sina egna vykort. Dessvärre saknas dock redan blanka vykort att rita på, vilket är en besvikelse för familjens kreativaste medlem. Det känns märkligt att ingen kan kontrollera om det behövs påfyllning av material under dagen, särskilt som detta framställs som ett av utställningens dragplåster. Populärast bland barnen på plats är de två skrivmaskinerna samt ett på väggen projicerat datorprogram där tyvärr enbart en åt gången kan rita med en stor digital penna.
Väggarna i den första stora salen är målade i en behaglig och uppiggande grön färg, ljusinsläppet är maximalt, de olika stationerna påminner om grupperade skolbänkar och väggarna är likt ett klassrum prydda med skrivtecken och -symboler. Den gamla svarta tavlan är utbytt mot den modernare projicerade ritskärmen. Det enda som saknas är egentligen pedagogen som knyter samman de olika delarna och fyller ut med kunskap om dem. I stället finns här några tavlor med information. På ett sätt är det skönt att informationen är kort och koncentrerad, å andra sidan medför detta lätt att de frågor som museet vill väcka kanske förblir obesvarade. Eller så räknar museet med att besökaren ingår i en grupp där diskussion är ett naturligt inslag, så som det är i en skolklass.
Utrymmesmässigt sänds även signaler om att detta främst är för stora grupper med ystra barn som springer runt och tar plats med sina yviga gester, för här finns plats att röra sig förhållandevis fritt och det är behagligt. Samtidigt misstänker jag att detta också är en nödvändighet då det lätt kan bli köbildning vid vissa aktiviteter i denna sal. Längs väggarna finns dessutom den rebus som man kan lösa med hjälp av en förteckning eller ”lexikon” som också behöver ett visst utrymme. Det roligaste med det inslaget, förutom att det blandar historisk teckenskrift med samtida och belyser att dessa är högst levande än i dag, är att man kan lämna in lösningen på rebusen och ta del av den utlottning av priser som sker en gång i månaden. På ett enkelt sätt har museet därigenom lyckats skapa en känsla av dynamik och aktualitet.
Informationen som hör till den första salen är komprimerad och återhållen. Det mesta är också koncentrerat kring postverksamhet även om jag personligen hade behövt en förklaring till hur eller om det finns en koppling mellan posten och de chiffer som användes till exempel under andra världskriget. Det är heller inte tydligt framställt hur den projicerade, men roliga, interaktiva bildskärmen har med kommunikation att göra. Visst, som vuxen kan man tänka att det vore roligt om barnen skapade en bild, sparade den som jpeg-fil och laddade upp den på postens hemsida, för att via den mot en viss ersättning skicka ett vykort elektroniskt som i slutändan ändå blir ”papperspost”. Men en sådan tanke är inte ens illustrerad med ord och det är heller inte möjligt att skicka bilden elektroniskt via vanlig e-post. Detta skulle annars ha varit ett intressant ämne att sätta i relation till de pappersvykort som utlovas för eget skapande (men som till stort förtret inte finns att tillgå denna dag).
Det är verkligen roligt och underhållande att ta del av utställningens första avdelning, framförallt för att den gör det så lätt att få med sig barn till museet. Entusiastiskt kastar de sig in i de olika stationerna. Här illustrerar museet olika typer av kommunikativa medel med tyngdpunkt på det skrivna ordet och dess former. Det är en praktisk, interaktiv del men de i informationsbladet utlovade frågorna är inte många i den här delen och helt obefintliga i den följande. Utställningens andra del är ett stort rött rum med tågkupéliknande säten vid fönstret, en tidslinje över kommunikationens historik mot ena kortväggen, intervjuer med barn om brevväxling på långväggen samt sydda tygkuvert innehållande kända svenskars brev mot andra kortväggen.
Att rummet är rött indikerar att det är kommunikationens känsla eller andlighet som står i centrum. Här ställs inte frågor till besökaren för de är redan ställda till utvalda barn, professorer och kända personer. Syftet, som jag ser det, är att försöka ringa in vad kommunikation är bortom själva tillvägagångssättet för att snarare närma sig dess filosofiska plan: Varför kommunicerar man? Tydligast framkommer det i intervjuerna med de brevväxlande barnen. Kuverten med ”kändisbreven”, salens mest dynamiska del då dessa kommer att bytas ut löpande, känns spontana och ger intryck av att personerna fått skriva lite vad de har velat. Dessa två delar bjuder säkerligen på möjlighet till intressant analys kring vad som är viktigt i kommunikationen när det gäller det skrivna brevet. Breven är visserligen så pass olika att inslaget känns spretigt, men kanske är det också en av kommunikationens förutsättningar att den är just helt individuell?
Tidslinjen består av kommunikationens historiska utveckling och följer den från talet fram till det digitala mediet via symboler och boktryckarkonsten. Det pedagogiska materialet består förutom några utvalda objekt av fem ljudfiler där barnen Ellen och Simon intervjuar historieprofessor Arne Jarrick. Estetiskt inger den här delen en känsla av löpandebandteknik om man vill ta del av de fem delarna i kronologisk ordning. Varje del kräver att besökaren byter hörlurar och flyttar sig en aning till höger hela tiden. Ett stort plus är att alla ljudfiler har individuella hörlurar men ett minus att sladdarna inte tillåter att man sitter i den stora röda loungesoffa som placerats i rummets mitt. Det är lite oklart vad den soffan har som syfte. Sitter man i den är det enda man egentligen ser stora porträtt på de intervjuade barnen. Antagligen är det meningen att man ska sitta i den, liksom i fåtöljerna placerade vid fönstren, och läsa Kamratposten. Vad museet vill säga med inslaget av den tidningen tycks vara upp till besökaren att avgöra då den lämnas helt utan kommentarer trots att den bjuder på många intressanta infallsvinklar kopplade till kommunikation och det skrivna ordet. I stället förstärker den uteblivna kontexten intrycket av ett uppehållsrum för skolbarn mellan den inledande interaktiva delen med klassrumsestetik och den avslutande, lite mer teoretiska, redovisningen av ett frimärkes tillkomst.
Även om utställningens avslutande del, som berör frimärken, känns mer teoretisk och redogörande än de två tidigare, så är också den relativt fri från informativ text. Betoningen ligger på att via ett praktiskt tillvägagångssätt med interaktiva inslag redogöra för hur ett frimärke skapas. Tyngdpunkten här ligger på gravörens arbete, medan själva tryckkonsten symboliseras av en lampa i taket i form av en tryckvals. Det är givande att få ta del av gravörens yrkesvardag och femåringen uppskattar verkligen att titta i mikroskop och känna på gravyrstenen. De äldre barnen blir säkert fascinerade av frimärksdeckarens jakt på falska frimärken på våra brevterminaler. Utställningen lyckas dock inte riktigt knyta ihop den här delen med de två övriga. Visserligen förstår nog de flesta att frimärket är ett kriterium för handskriven och postad kommunikation men det är ju pennan, pappret och kuvertet eller vykortet också. Framställningen av just frimärket känns som det intressantaste valet av dessa förutsättningar men ändå saknar jag en tydlig återknytning till syftet att undersöka själva kommunikationsbegreppet och det skrivna ordet.
Ett intressant inslag hade varit att intervjua människor kring frimärkets betydelse för deras kommunikation via just brev eller vykort. I dag finns ju, till skillnad från för bara ett tiotal år sedan, möjlighet att i mycket större utsträckning välja tema eller motiv på de frimärken som man faktiskt använder. Det är inte längre enbart kungligheter eller monumental arkitektur som illustrerar dessa och man kan undra vad som föranlett denna explosion av motiv. Är det möjligen vår vilja att skapa personliga brev från innehåll till valet av papper och penna som även smittat av sig på frimärket? Nu är det inte längre den nationella estetiken som kommuniceras via ett fåtal bildmässiga alternativ, utan valet kan göras på ett individuellt plan och därigenom kommuniceras ytterligare lite mer av avsändarens högst egna personlighet. En diskussion som skulle kunna tilltala den vuxnare publiken kunde exempelvis starta i sådana frågeställningar. Men även barn tycker att det är roligt att kunna välja frimärkets motiv efter den egna smaken. Dock tippar den här delen av utställningen över från ämnesområdet det skrivna ordet till bildsymboler och bildkonst. Även om frimärken går att använda och avläsa kommunikativt så faller området bortom utställningens syfte.
Generellt saknas de utlovade diskussionsfrågorna som utställningen skulle ställa. Den presenterar en grov sammanfattning av kommunikationshistorien men samtidigt glöms en stor del av den nyare informationstekniken bort. En ingång hade kunnat vara att fundera kring hur framväxten av tangentbordets kommunikation påverkat vykortsskrivande och brevväxling. Kanske är vi många som har allt svårare att hantera en penna och vad får detta för konsekvenser för vårt vykortsskrivande?
Trots att utställningen känns aningen i tunnaste laget innehållsmässigt är den rolig, interaktiv och den mängd ljudfiler som finns att ta del av är informativa, intressanta och inspirerande. Störst behållning har man av den första delen, och det är även där som flest besökare dröjer sig kvar, särskilt om man har barn med sig. Intressant hade varit om utställningen hade klargjort hur man i den andra salen skulle kunna kommunicera ordlöst, något som känns omöjligt, men som kan förklara varför den delen estetiskt påminner om en vänthall utan tillhörande kommunikationsbrus.
Text: Ewa Wadell
Illustrationer: Johan Isaksson
Ewa Wadell har en fil.mag i konstvetenskap och estetik.
