Vodou, vandringsutställning från Musée d´Ethnographie, Genève
Etnografiska museet, Stockholm
110212–110821
Projektledare: Clas Günther
Formgivare: Dick de Jong
Faktagranskare: Michael Barrett
Somliga utställningar visar sig vara överraskningar. Man går dit och förväntar sig en viss sorts upplevelse, men går därifrån med något annat och mycket mer. På Etnografiska museet visas en utställning om den karibiska religionen vodou. Av reklamen förleds man att tro att man ska bli uppskrämd av besöket. I stället blir man klokare.
Förra året slog en jordbävning hårt mot ett av världens fattigaste länder, Haiti. Landet har en historia av umbäranden, alltifrån det ögonblick då Columbus steg iland på kontinenten 1492. Det lokala tainofolket gjorde motstånd mot den förslavning som följde i kolonisatörernas spår och på några årtionden utplånades i stort sett hela ursprungsbefolkningen på ön Hispaniola. I stället importerades slavar från Afrika till arbete på européernas plantager.
Ur ett brus av ångest, våld och hopplöshet steg det desperata sista hopp som blev vodou. Arvet av afrikanska gudar smälte samman med katolska helgon och tainofolkets andeväsen till en levande dimension i vardagen. Inom vodou finns 400 lwa, väsen som är gudar och andar på samma gång och som påverkar allt i livet. Det haitiska folket hämtar kraft ur vodoun. Genom dans, musik, ritualer, fester, trummande rytmer och offer i templen eller hemma vid husaltaret står man ständigt i kontakt med andevärlden. En lwa kan visa sig i drömmen och det står då drömmaren fritt att ge ett konstnärligt uttryck åt upplevelsen. Därav alla dessa fantasifullt utformade dockor, skulpturer och föremål.
Utställningen öppnar en helt ny mytologisk värld för oss sekulariserade västerlänningar. Den gör det dessutom på ett så utomordentligt respektfullt och pedagogiskt sätt att jag tycker att jag fattar. Jag kan inte riktigt avgöra om det är tiden som är mogen eller om det snarare hänger på att utställningsformen här anslår precis rätt ton, men för hundra år sedan hade samma objekt säkert uppfattats som anskrämliga beläten och för femtio år sedan hade man förmodligen fnyst åt den överlastade och naiva estetiken. Det tog ju också nästan ett århundrade för gemene man att acceptera Picassos förvridna människoporträtt, så tidpunkten har nog betydelse.
Ett besök rekommenderas verkligen, inte minst för att utställningen rent rumsligt är så genomtänkt. Varsamt leds besökaren från ljusa, faktatäta rum till allt mer dunkla och laddade avdelningar. På vägen får man precis tillräckligt mycket information genom texter, bilder och filmer för att kunna möta föremålen utan fördomar. Annars skulle man kanske stänga sina sinnen inför vad som liknar en slöjdsal på mellanstadiet där en galen karneval oväntat dragit fram. Av textil, trä, metall, betong, plast, keramik, färg, speglar, paljetter, fjädrar och människokranier frammanas en osynlig värld som blir sällsamt synlig.
Är detta konst? Nej, svarar schweiziskan Marianne Lehmann som flyttade till Haiti på 1950-talet och snabbt förstod värdet hos föremålen, det är ”det haitiska folkets minnen”. Dessa minnen vill hon bevara genom att bygga ett museum på Haiti och det kan bli möjligt om utställningen drar in pengar till projektet. Vodou är nämligen en internationell vandringsutställning, producerad av Etnografiska museet i Genève och som hittills har besökt Berlin, Amsterdam och Göteborg innan den kom till Stockholm.
Marianne Lehmann är ägare till en stor samling vodouföremål, varav omkring 220 visas på Etnografiska. Många är dockor eller skulpturer (ingen av dessa typiskt västerländska benämningar känns dock riktigt rätt) men här finns också helt andra sorters föremål. Till exempel fyllde man flaskor och krukor med örtmedicin, tillslöt dem noggrant och skapade på så sätt ”magiska batterier” med koncentrerad kraft.
Är det då otäckt att möta bizangokrigarna som hotfullt skakar med kedjor och rep eller de andra vodouföremålen i Etnografiska museets suggestivt ljud- och ljussatta rum? En del besökare verkar tycka det, men de flesta är nog som jag mest fascinerade. Jag tycker bizangokrigarna ser nästan trivsamma ut. Några har hatt och solglasögon. Andra får mig att associera till helgonbilder, ikoner, madonnor och krucifix. Skillnaden är att vodoun porträtterar helgonens kastlösa, utstötta kusiner, de som inte släpptes in i katedralen.
Nej, jag blir inte ett dugg rädd. För att bli uppskrämd måste man tro på den andliga kraften hos dessa föremål, och det gör tyvärr inte jag, även om jag imponeras av den kreativa styrkan hos människorna bakom vodoukulturen. Däremot återfår jag tron på museiföremålets förmåga att berätta, belysa, beröra. Det är stort nog.
Text: Pia Cederholm
Foto: Jonathan Watts/Etnografiska museet
Pia Cederholm är pedagog och författare.
