Färgstark som marmor

Vita lögner, antikens färger med nya ögon
Medelhavsmuseet, Stockholm till 110113
i samarbete med Stiftung Archäologie i München

Projektledare och producent: Anna Palmqvist
Rekonstruktioner: Vinzenz Brinkmann & Ulrike Koch-Brinkmann
Vetenskaplig konsult: Barbro Santillo Frizell
Konstnär: Cecilia Edefalk
Fotografer: Åke E:son Lindman, Olle Holm
Utställningsarkitekt: Anna Skagerfors


Bågskytten Paris okynnigt bruna blick lyser rakt i min. Hans arkaiska leende går i rödaste rött. Marmorns form försvinner helt i hans pajasartade kläder. De sicksackmönstrade tightsen vore för mycket till och med på cirkus. Det här är alltså den nya antiken: brokig och sprakande av gult och rött och grönt, blått och violett och guld. Och det går inte att värja sig.

Den trojanske prinsen Paris, från det västra gavelfältet på Afaiatemplet på grekiska Egina, har med stor möda rekonstruerats.
Den trojanske prinsen Paris, från det västra gavelfältet på Afaiatemplet på grekiska Egina, har med stor möda rekonstruerats. 

På Medelhavsmuseet i Stockholm visas nu en utställning som redan turnerat i flera länder. På svenska har den fått titeln ”Vita lögner” och den pedagogiska uppgiften är att lära besökarna hur färgsprakande antikens utsmyckningar var. Att marmorgestalterna skulle ha varit kyligt vita är alltså den lögn som ska avslöjas. Men för att få publiken att acceptera detta räcker det inte med vetenskapliga belägg; det krävs närmast en omvändelse.

Mitt i striden mellan greker och trojaner står gudinnan Athena lugn under sin egid – den ormkantade manteln.
Mitt i striden mellan greker och trojaner står gudinnan Athena lugn under sin egid – den ormkantade manteln.

Under pressvisningen hörde jag en dam som blankt vägrade acceptera det hon såg. Det var för grällt, för kitschigt, för fult. Hon vände sig till den särskilt inbjudne Vinzenz Brinkmann, han som i 25 års tid lett forskarlaget som studerar färgsättningen på antika skulpturer, för att protestera: But look at it! sa hon och pekade på Athena med illgröna ormar i mantelfållen. 

Vinzenz Brinkmann berättar om den här delvis färgrekonstruerade skulpturgruppen från Afaiatemplets västra gavelfält.
Vinzenz Brinkmann berättar om den här delvis färgrekonstruerade skulpturgruppen från Afaiatemplets västra gavelfält.

Att antikens skulpturer var bemålade har kännarna vetat i åtminstone tvåhundra år. Ändå är det så svårt att ta till sig! Vi är så vana att tänka på ”äkta marmor” som slät och vit och perfekt. Marmor är också perfekt – att måla på. Under antiken blickade människor upp mot skulpturerna på avstånd och utan glasögon. De skarpa färgerna behövdes. En figur som Paris blev igenkännlig tack vare sina färger och mönster, med en sömlös ornamentik svårare än något nutida stickmönster för den stackars expert som ska försöka återskapa den intrikata klädedräkten. Färgen förvandlar de antika gestalterna på ett genomgripande sätt, ger dem dramatik och känsla och individualitet. Det universella och eviga får stryka på foten. 

Vinzenz Brinkmann om någon har ju studerat ämnet (bara att genomföra den första rekonstruktionen av en färglagd antik skulptur tog tio år av analyser och experiment) men vi andra lyder alltjämt under den falska ”vita retoriken” som professor Barbro Santillo Frizell talade om. Enligt den har det liksom överjordiskt vita och upphöjda hos de antika skulpturerna alldeles för länge varit en bärande del i vår västerländska identitet. Vi har föreställt oss att vi är överlägsna för att vi räknar släktskap med den grekiska högkulturen och för att vi också är … vita. 

Huvud av krigare från Afaiatemplets östra gavelfält. Kindskydden är uppvikta som glada vingar och mönstret påminner om folklorististiska dekorationer.
Huvud av krigare från Afaiatemplets östra gavelfält. Kindskydden är uppvikta som glada vingar och mönstret påminner om folklorististiska dekorationer.

Ja, det är svårt att skaka av sig chocken. Vilket bara understryker att det är just sådana här konfrontationer med ibland väldigt besvärande fakta som museer gör bättre än något annat medium. På museet kan man nämligen visa upp våra föreställningar (som att antikens marmorskulpturer ”ska” vara vita) och ställa dem bredvid sanningen (samma skulpturer med färg). Dessutom kan en utställning berätta om forskningsprocessen, om släpljus och ultraviolett ljus, om pigment och teknik. Det blir en helhet med en visuell styrka som faktiskt kan rubba vår värld en aning. 

När man står framför montern med pigment och läser om måleriteknikerna som användes under antiken, så kanske man börjar förstå.
När man står framför montern med pigment och läser om måleriteknikerna som användes under antiken, så kanske man börjar förstå.

Det är mycket välgjort alltsammans. Jag har bara en liten invändning och den gäller den glesa estetiken. Varför så mycket tomrum? Något av samma tomhetskänsla grep mig förresten när jag såg den nya 1700-talsutställningen på Göteborgs stadsmuseum, så man anar en trend. För besökaren på Medelhavsmuseet blir det många förflyttningar i kala, vita (!) rum och långa pass vid långa textskyltar. Luftigt är det förvisso, och nog är det skönt att kunna röra sig i en utställning utan att stöta i montrar och medbesökare, men det känns som om det här är en trend som gränsar till ängslighet. Många av oss uppskattar faktiskt att få stiga in i en mer fullmatad museimiljö, där intrycken får överrumpla en med sin mångfald. 

Finns det i själva utställningsspråket en vördnad för det avskalade och vita, trots utställningens brokiga ärende?
Finns det i själva utställningsspråket en vördnad för det avskalade och vita, trots utställningens brokiga ärende?

Till den här svenska versionen av utställningen har konstnären Cecilia Edefalk bjudits in att medverka med en kommentar. Hon började sin process i en länge känd irritation över hur vi tvingas möta antikens skulpturer idag: instängda på dammiga museer i ett statiskt ljus. Vad skulle hända om man lyfte ut skulpturerna i friheten och såg dem i det växlande solljuset i en dynamisk omgivning? Cecilia Edefalk placerade en liten Venus intill en bänk av barnstorlek och lät den svenska midsommaren måla med skuggor och dagrar under ett dygn medan kameran vid 170 tillfällen registrerade förändringarna. Resultatet blev en drömsk och suggestiv bildserie med titeln ”24-hour Venus”.

Cecilia Edefalks tolkning av den lite smutsiga men ändå vitskimrande Venus. Foto: Carl Henrik Tillberg.
Cecilia Edefalks tolkning av den lite smutsiga men ändå vitskimrande Venus. Foto: Carl Henrik Tillberg.

Vår syn på den grekiska antiken som perfektionens tidevarv har kanske varit hämmande för vår fantasi. Åtminstone känner jag mig befriad av Cecilia Edefalks tilltag. Man får faktiskt leka vidare med de visuella ikonerna! 

När jag lämnar Medelhavsmuseet har jag redan vant mig vid färgprakten. Visst är de bleka marmorformerna hos Venus från Milo evigt sköna på sitt sätt, men nu när jag vet att den estetiken bygger på ett präktigt missförstånd kan jag också tycka att det vita är en aning… tråkigt.

Text och foto (där ej annat anges): Pia Cederholm

Pia Cederholm är pedagog och författare. PC är recensionsansvarig på UEForum.