Samla på Uppland
100 år sedan starten och 50 år i Akademikvarnen
Utställningsproducent: Tuula Autio
Formgivning: Gunnar Steneby
Utställning på Upplandsmuseet, förlängd till årsskiftet 2010/11
Gömda och glömda – 500 år av samlande vid Uppsala universitet
Projektledare: Urban Josefsson
Utställningsansvarig: John Worley
Formgivning: Jonas Andersson
Utställning på Museum Gustavianum, visas fram till årsskiftet 2010
Museernas uppgift är som bekant att samla, vårda och visa – ett faktum som just nu är tydligt på två av Uppsalas museer. Samlingstemat som sådant har intagit både Upplandsmuseet och Museum Gustavianum, men orsak, tanke, exponering och föremålens karaktär skiljer sig lyckligtvis åt.
Upplandsmuseet är ett länsmuseum vars ”uppdrag är att utforska kulturhistorien, vårda kulturarvet och förmedla kunskapen om det”. Museum Gustavianum är Uppsala universitets äldsta bevarade byggnad och har i uppdrag” att förmedla kunskaper och upplevelser till en bred publik” och som särskilt ansvarsområde ”att bevaka universitetets hela kulturarv”.
Jacka som burits av en punkare, ett exempel på ett nytillskott till samlingarna.
Foto: Bengt Backlund, Upplandsmuseet
Redan förra året öppnade Upplandsmuseet jubileumsutställningen Samla på Uppland, en utställning som markerar att det gått hundra år sedan man på ett metodiskt sätt började samla in kulturhistoriska föremål med uppländsk anknytning. Bland de varierande objekten framhävs ett par motpoler: störst och minst i samlingen samt det först respektive sist insamlade föremålet. Vidare finns ett antal underteman där föremålen knyter an till det uppländska kulturarvet, exempelvis jord, gruvnäring, textiltraditioner och industri. Arkeologiska utgrävningar och de fynd som gjorts har beretts en egen hörna.
Detta fickur från 1700-talet kom att bli samlingens första föremål.
Foto: Olle Norling, Upplandsmuseet
Atmosfären i utställningsrummet är vilsam och rofylld, dämpat allmänljus och dova färger i de belysta montrarnas inredning bidrar. Texter ger introduktion men överlåter det mesta till samspelet mellan betraktare och föremål – den egna aktiveringen av minnes- och sinneserfarenheter. Föremålsbeskrivningar, sammanhang eller kort historik förekommer i väl avvägd mängd. Det är lätt att ta emot de utställda föremålens väsen när gestaltningen har en sådan konstfull enkelhet över sig.
På Gustavianum handlar det i stället om universitetets kulturarv, om det som har samlats på institutionerna under fem sekler. Bakgrunden till utställningen Gömda och glömda – 500 år av samlande vid Uppsala universitet är ett pågående projekt där de olika institutionernas samlingar kartläggs. Föremålen som valts ut, visas och presenteras har letats fram ur gömmorna för att fylla en helt ny funktion. Ursprungligen var de reserverade för undervisning och forskning.
Foto: Tommy Westberg
Monter innehållande föremål från institutionerna för lingvistik, filologi, medicinsk cellbiologi, pedagogik och psykologi. Foto: Jonas Andersson
Med reklamaffischen (se vinjetten ovan) som utgångspunkt var mina förväntningar inställda på rörig mångfald. Mötet med Vägvisaren, en tecknad figur i neutrum (av personalen smeksamt kallad ”Barbro”), förbättrade inte intrycket. Delvis insprängda i museets ordinarie utställningar och delvis förpassade till trapphus och alkover presenteras föremål från en mängd institutioner.
Men när utställningsspråket väl fångat mitt intresse, visar sig Finn Malmgrens skidor med tillhörande berättelse fängsla och väcka en lust att själv ta reda på mer. Presentationen av projektet och kartläggningen av samlingarnas föremål får mig dessutom att önska att jag själv hade fått vara med och söka bland institutionernas skatter. Faktatexterna omkring den tekniska apparaturen som visas, exempelvis Linc-datorn från 1962, är riktigt intressanta när de serveras tillsammans med objekten.
Uppe i anatomiska teatern ställs man inför etiska frågor av högsta vikt och aktualitet: mänskliga kvarlevor, med sekler på nacken, som har använts i undervisningen, vad gör man med dem? De varierande texterna är en viktig del i utställningen, som mitt i sin rörighet är både pedagogisk och utvecklingsbar för olika grupper av besökare. Integreringen är både en fördel och en nackdel – beroende på hur mycket man kan ta till sig.
Text: Marit Jonsson
Marit Jonsson är konst- och litteraturvetare, frilansande skribent med speciell inriktning på musei- och utställningsrelaterade texter, kritik, text- och bildanalys.
