Länsmuseet Gävleborg i Gävle
Stadshistorisk basutställning om tiden 1870-1985
Projektledare: Kristina Lindkvist
Formgivare: Desirée Kjellberg
Arkivarie: Anna Forsberg
Antikvarie textil: Ann-Marie Björk
Tekniker/snickare: Johan Ågren
TV och ljudteknik: Mikael Tidsjö
Grafisk design, marknadsföring: Mikael Dunker
Grafisk produktion: Maria Zetterström
(Samtliga från Länsmuseet Gävleborg)
Filmkonsult: Jan Bergman, Stockholm
Ljussättning: Ljusdesign AB
Gävle var redan under 1500 talet en av Sverges viktigaste städer och hamnar. På 1950-talet låg den på 5:e plats befolkningsmässigt, men 1980 har den halkat efter i den industriella utvecklingen och ligger på 15:e plats. Redan på 1970-talet fyllde den stridbare landshövdingen Hans Hagnell DN:s debattsidor med krisrapporter från länet, anklagande (sin egen) regering för centralstyrning i industrinedläggelsernas svåra tid. I basutställningen Modärna tider, möts kriserna med kreativitet .
Liksom första delen av stadshistorien, Gyllene tider, är Modärna tider en framgångssaga fast den officiellt skall belysa tiden ända fram till 1985. Kriserna möts med kreativitet är utställningens budskap.
Gyllene tider (invigd 1996) handlar om 1800-talet. ”Varv, snus, tobak, brännerier samt textil” gav då inkomster och välmåga åt borgerligheten. Uppföljaren Modärna tider (invigd september 2006), koncenterar sig på de årtionden under 1900-talet när tillverkningen av porslin och pastiller var riksledande industrier och gjorde staden till en, tycks det, välmående arbetarstad.
Det är en traditionell basutställning i så motto att den vill berätta ”objektivt” * och inte i första hand väcka debatt eller oroa sina besökare. Fem på sin tid framgångsrika gävleföretag är huvudrollsinnehavare: F. Ahlgrens Tekniska fabrik, PIX, Gefle Porslinsfabrik, Bo Fajans och Gefle Ångvafveri – först i Sveige med att väva ”najjlon” till herrskjortor.
Trots att utställningen är verkligt föremålsstinn med sina drygt 2.300 små och stora saker, känns Modärna tider ljus och luftig. Frisk och konstlös. Tallrikarna från porslinsfabriken klättrar så övermodigt upp för väggarna och människorna på läkerolreklamen från ”godisimperiet” Ahlgrens är så spralliga att man som utställningsbesökare gärna tar del av denna den bästa av världar.
Koncentrationen kring ett fåtal företag och deras produkter möjliggör en viss fördjupning och det känns meningsfullt att läsa texterna. Det man då får sig till livs är hederlig industrihistoria där också arbetarna får framträda.
Överhuvudtaget går utställningen i det berömda svenska samförståndets tecken. Det handlar om folkhemmets gyllene tider. De arbetare som citeras ser med tillfredställe tillbaka på sin tid i industrin. Kritik, som när en ”anställd” med sin kommenterar skjuter arbetsgivarsrepresentantens lyriska beskrivning av arbetsmiljön i sank, hör till undantagen.
Samförståndet mellan kapital och arbete hade anor i Gävle. I ett av förrummen till utställningen, en röd passage, hänger en fackföreningsfana från taket. Under fanan läser man en text om porslinsarbetare som blivit svartlistade av Rörstrands fabriker i Stockholm efter storstrejken 1909. De sökte och fick nytt arbete hos en fabrikör Gustav Holmström som hade rest från Gävle till Stockholm för att rekrytera yrkeskunnigt folk till sin planerade porslinsfabrik.
En man fann det säkrast att bekänna att de var avskedade fackföreningsledare. ”Det ger jag fan i, jag är här för att anställa folk till min fabrik, och har ni haft era kamraters förtroende så tror också jag på er, ni är välkomna”, svarade blivande direktören för Gefle Porslinsfabrik.
Annat som jag också gillar i Modärna tider, är det museologiska regelbrottet att flytta finaste porslinet och konstfärdig keramik från museets konsthantverksavdelning ”ner” till stadshistoriska avdelningen och sålunda återförena föremålen med sina producenter. Och att öppna ett fönster på exakt rätta platsen i utställningen, så att man möter ljuset från staden i samma ögonblick som man lämnat förrummen och träder in i huvudberättelsen! Projektledaren Kristina Lindkvist och scenografen Desirée Kjellberg har jobbat bra ihop!
Varför behöll Gävle inte en ledande plats bland rikets städer?
Min vän Ernst Hollander, lektor i ekonomi på högskolan i Gävle, har sin förklaring. Han ger en konservativ arbetarrörelse i interaktion med en konservativ borgerlighet skulden till att Gävle inte vuxit i takt med till exempel Linköping, Norrköping, Lund, Umeå, Uppsala, Helsingborg…
Som en del av utställningen Modärna tider finns ett litet rum där tillfälliga utställningar kommer att ge nya perspektiv på den tid som utställningen avhandlar (en av de många goda rumsliga lösningarna i utställningen!). Det speciella förhållandet mellan arbete och kapital i Gävle blir kanske någon gång ämnet för en utställning i det rummet?
* Om ”objektivitet” i utställningar läs Bosse Sundins artikel Månkameran
Text: Eva Persson 080625
Utställningsbilder: Länsmuseet Gävleborg
Eva Persson är chefredaktör för UEForum.se
