I över hundra års tid har det kulturhistoriska museet representerat det förgångna i den moderna staten. Det institutionaliserade samlandet och bevarandet av nationella kulturarv har presenterats i montrar för allmän beskådan. Men seden slutet av föregående millennium har de kulturhistoriska museerna alltmer kommit att drabbas av en existentiell kris, auktoriteten är försvunnen och en ängslan har tagit dess plats. För vems historia är det egentligen som berättas, och vem kan tänkas vara intresserad? Självreflektionerna har lett till en trend där historiska museer allt mer tycks intressera sig för samtiden.
Jag skulle vilja inleda med två exempel som kan tas som utgångspunkt i en diskussion om hur historia och kulturhistoria förmedlas på museerna idag. En nyorientering som både kan anses vara välkommen, men också medför helt nya problem.
Stockholm 2004; den israeliska ambassadören Zvi Mazel går plötsligt till attack mot konstverket Snövit och Sanningens vansinne, ett porträtt av en kvinnlig palestinsk självmordsbombare flytande på ett blodrött vatten. Verket ställdes ut på Historiska museet tillsammans med en rad andra verk inom ramen för konstprojektet Making Differences med temat folkmord. Händelsen blev startskottet på en lång och infekterad debatt om det lämpliga i att historiska och kulturhistoriska museer agerar arena för samtidskonst.
Manchester 2008; en utställning om The Lindow Man öppnar i april på Manchester Museum. Lindow Man är ett mosslik daterat till tiden runt år 0, en fyndkategori som ofta sätts i samband med rituella människooffer. Istället för att ta utgångspunkten i den arkeologiska forskningen så valde museet att förmedla betydelsen av Lindow Man ur olika perspektiv där vetenskapen representerar ett av flera kulturspecifika sett att se på fyndet. Andra perspektiv som kom till tals var bland andra den engelska nyhednarörelsen och olika lokala intressegrupper med kopplingar till fyndplatsen. Reaktionen från besökare och media var i flera fall starkt negativ.
Från modernt till postmodernt tänkande
Dessa korta referat från Historiska museet och Manchester Museum kan ses mot bakgrunden av en teoretisk utveckling inom museologin som i allt högre utsträckning kommit att påverka de kulturhistoriska museerna. Denna utveckling består av en generell problematisering av museernas roll i samhället, starkt influerad av postmodern filosofi och vetenskapsteori. I sig en reaktion mot museets institutionella bakgrund i det moderna samhällsbygget. De kulturhistoriska museernas verksamhet har traditionellt utgjort det stora normativa narrativet om historien. Det moderna museiprojektet att bevara kulturarvet och förmedla ”historien” hade klara nationalistiska förtecken och var kopplat till tidens positivistiska vetenskapsideal med objektiviteten som ledstjärna. Besökarna var passiva åskådare som vördnadsfullt skred genom utställningssalarna bland föremål och texter.
1970-talet innebar dock ett genombrott för postmodern vetenskapsteori inom de humanistiska vetenskaperna (möjligen historievetenskapen borträknad). De nya tankarna, influerade av vitt skilda filosofer såsom Heidegger, Bourdieu, Derrida och Foucault, placerade vetenskapen i relation till sin samhälleliga kontext. Objektivitetens död hade alltså nått även humanvetenskaperna, nära sjuttio år efter det att Einstein formulerade den speciella relativitetsteorin. Plötsligt var fokus flyttat från det observerade till observatören.
Museerna på eftersläpning
Den teoretiska krisen inom humanvetenskaperna fick dock ingen omedelbar effekt på hur historia och forntid förmedlades på de museala institutionerna. Det skulle dröja ytterligare ett 20-tal år innan diskussionen rörande musernas roll i det samtida samhället tog fart. Resultatet blev insikten om att den bild av historien som förmedlas på museet i hög grad är en reflektion av traditioner och kulturella värdesystem i samtiden. Museologin tog steget in i postmoderniteten och museerna började ängsligt ta sina första stapplande steg mot att omformulera sitt uppdrag och sin verksamhet.
Detta teoretiska skifte med fundamental betydelse för den museala verksamheten har diskuterats förvånansvärt lite på kultursidorna. Ett av få undantag är Fredrik Svanberg som i essän Det våras för museet tecknar en bild av ett progressivt museilandskap som växer fram i ljuset av det postmoderna inflytandet i forskning om och kring muserna. Han ger exempel på kulturhistoriska museer i Nya Zeeland och USA vars förmedling och samlande sker utifrån en medvetenhet om den multikulturella miljön de verkar i, där historia och ursprung är kopplat till vem man är och vart man kommer ifrån. Det finns inte längre en bild, utan många. Dessa ”nya” museer präglas av interaktivitet mellan professionella tjänstemän och nyttjare av kulturarvet. Gamla föreställningar om historia och ursprung raseras genom utmanande utställningar, modern arkitektur och ny formgivning.
Introvert diskussion utan hänsyn till museibesökarna
Fint så. Men museernas nya längtan efter postmodernitet är också i flera avseenden problematisk. Framförallt ur ett besökarperspektiv. Låt oss återvända till inledningens båda exempel som på olika sätt ansetts kontroversiella och väckt starka reaktioner.
Konstutställningen på Historiska museet syftade till att koppla historiska skeenden till samtiden. Genom att låta samtidskonst behandla temat folkmord förmedlas denna tematik genom ett subjektivt och nutidsrelaterat öga. Allt i linje med postmodernt influerade tankar kring historien som aktör i nuet och att betydelse handlar om vilket perspektiv som anläggs. Problemet i detta fall är att det valda temat folkmord i sig är ett brännande ämne som omöjligen kan lösgöras från sin kontext som både resultat och källa till infekterade konflikter och stort mänskligt lidande. Självklart var detta ingen nyhet för Historiska Museet, men genom att låta ett antal samtidskonstnärer ge sin bild av både folkmord som generell företeelse och av speciella historiska händelser så undvek museet i viss mån självt att ta ställning. Istället föll de eventuella åsikter och perspektiv som förmedlades i utställningen tillbaka på konstnärerna. På ett sett blir då konsten ett alibi för att kunna diskutera ett känsligt ämne och museets ansvar stannar vid rollen som utställare.
I utställningen om Lindow Man är greppet spännande och innovativt. Det finns något sympatiskt och självklart med inställningen att forntida fynd och föremål kan ha fler betydelser än de som produceras av vetenskapen. Tilläggas skall att en av utgångspunkterna för produktionen av utställningen har varit museets policy för hantering av mänskliga kvarlevor. Med andra ord ett tydligt etiskt ställningstagande och en förmedling där ett fynds betydelse ges en samhällsorienterad och mångbottnad definition. Problemet här var dock att en stor grupp besökare, samt delar av media, upplevde utställningen som frustrerande och flummig eftersom de självklara svaren uteblev. Museet lyckades med andra ord inte kommunicera sitt perspektiv tillräckligt tydligt. Besökaren kom med en förväntning om att utställningen skulle ge svar och ”sanna” berättelser och när denna förväntning inte infriades upplevdes utställningen som en besvikelse.
I grund och botten är detta ett generellt problem; musernas nya position i samhället och deras nyvunna självmedvetenhet har främst diskuterats internt. För allmänheten är de historiska och kulturhistoriska muserna fortfarande institutionerna som berättar historien. Min, din och allas historia. Det råder alltså en djup oenighet mellan professionen och allmänheten om hur museernas uppdrag skall förstås.
Museal ängslan
Generellt sett skulle man kunna säga att de kulturhistoriska museernas strävan efter att problematisera sin egen roll i samtiden och betona den egna platsen i den samhälleliga kontexten ibland lett till en väldig ängslan över att göra fel. För plötsligt finns det så många aspekter att ta hänsyn till. Allt från genusrelaterad problematik till etniska, religiösa och sexuella minoriteter. Barn har sin historia, de gamla sin, funktionshindrade sin och så vidare. Helst skall alla kunna känna igen sig och ingen bli bortglömd eller hemska tanke; förorättad. Museerna tacklar detta på olika sett, antingen undviks snyggt de riktigt kontroversiella frågorna eller så låter man konstnärer sköta gestaltningen. Ett annat sett är att bygga förmedlingen på frågeställningar och problematiseringar gentemot besökaren, lite enligt devisen ”vi har inte svaren men vi belyser frågorna och problemen”.
Med detta menar jag absolut inte att museerna skall blunda för den multikulturella och sociala kontexten som förmedlingen av historien äger rum i. Denna nyvunna samhällsorienteringen är en förutsättning för att museet skall kunna fortsätta att verka som institution. Men insikten om att vi lever i ett samhälle där våra preferenser gällande historia, gällande vi och dem, förr och nu skiljer sig åt på en mängd olika sätt får heller inte hämma museernas verksamhet. Den får inte resultera i en förlamande ängslan över att berätta ”fel” historia, får då blir till slut ingenting berättat.
Museet framtidsroll – aktör i samtiden
Hur ser då framtiden ut? Ja, detta är naturligtvis omöjligt att sia om men kanske kan en intressant utveckling vara att försöka hitta en väg bortom postmodernismen som inte bara handlar om en problematisering av den egna positionen i samtiden, utan även bidrar till att museerna i större utsträckning också blir en aktör i samtiden. Faktum är att det inom humanvetenskaperna börjat höjas kritiska röster mot det som med ett samlingsnamn betecknas postmodernism. I en annan intressant DN-essä, Efter postmodernismen, diskuterar Ylva Sjöstrand denna motrörelse, kanske att betrakta som en postpostmodernism. Sjöstrand menar att de postmoderna idéer som formulerades för flera decennier sedan numera är att betrakta som normalvetenskap. Tiden dessa tankar formulerades i ter sig allt mer avlägsen och dagens samhälle kräver att idéer och diskurser omförhandlas. Kritik kan riktas mot postmodernismen utifrån en ståndpunkt karaktäriserad av ”etik, samhällsansvar och pragmatism”. Det postmoderna inflytandet på humanvetenskaperna har skapat en introvert vetenskap som ibland tenderar att vilja fokusera mer på vetenskapsmännen än världen utanför.
Kanske kan detta också vara något att reflektera över då vi diskuterar museernas roll och verksamhet. Kan samtidsfokuseringen inom de historiska museernas förmedling riskera att reducera historien till en institutions navelskåderi? Kanske är det istället dags att använda den postmodernt influerade insikten om att museet är en del av det samhälle vars historia det försöker bevara och förmedla.
Jag skulle vilja se fler museer som inte bara pekar på problemen genom att ställa frågor, utan också tar ett aktivt ansvar mot orättvisor och i etiska frågor utan att gömma sig bakom konst eller installationer. Först då kan museet på allvar delta i, och förändra det samhälle som man de senaste åren så förtvivlat mycket försökt visa att man är en del av.
Text: Magnus Ljunge
Magnus Ljunge är arkeolog, projektledare för Borås museums basutställning och frilandsskribent
i dags- och fackpress.
REFERENSER
Sjöstrand, Ylva. 2008. Efter postmodernismen. DN 2008-07-22
Svanberg, Fredrik. 2008. Det våras för museet. DN 2008-08-26
Bloggen Samtida minfält och historiens svarta hål
