UEForum #6 2009, Recensioner

Ljusa och mörka traditioner i upplyst rum

Vem tillhör föremålen? Konstskatter från Benin
Etnografiska museet, Stockholm
Basutställning öppnad 091107

Innehåll, idéutveckling: Wilhelm Östberg
Scenograf: Anna Asker
Utställningsbygge: Bo Wästfelt, Masoud Moazeni, Ulf Arklind
Foto, bildspel: Tony Sandin, Paula Canto Leyton, Kerstin Petersson
Textbearbetning: Ann-Cathrine Lagercrantz
Ljus: Thespis Light AB
Producent: Clas Günther


2002 invigdes en basutställning på Etnografiska museet där föremålen ställdes ut i hägnet av de män, upptäcksresanden, missionärer, forskare och äventyrsförfattare, som samlat och fört föremålen “hem” till Sverige. Utställningen hade det behändiga namnet Med världen i kappsäcken.

Samma år öppnade Etnografiska museet i Neuchâtel (MAN) i Schweiz en tillfällig utställning med liknande koncept, det vill säga en beskrivning av hur och varför museet samlat sina föremål. Denna delvis våldsamma utställning hette Musée Cannibale, och kannibalerna var europeiska antropologer och museimän. Det var en utställning i den postmoderna anda som arkeologen Magnus Unge på annat ställe i detta nummer av UEForum anser nu nått vägs ände. Men då för snart två decennier sedan tedde sig Med världen i kappsäcken både blek och försiktig i jämförelse med Musée Cannibale. 

Under 2009 har Etnografiska museet i snabb takt kompletterat utställningen med två nya rum, det ena heter Eric Mjöberg – skelettsamlaren, det andra Vem tillhör föremålen? Konstskatter från Benin, som öppnades i november. 

Som titlarna låter ana är dessa nya utställningar inte så beskedliga utan ställer ungefär samma obehagliga frågor och gräver lika djupt i forna tiders rasistiska antropologi som MAN började göra redan på 1980-talet.

Under tiden har man insett vådan av postmodernismens akademiska i diskurs, i vilken de egna fördomarna om “den andre” varit viktigare att avbörda sig än att på ett rättframt sätt ställa ut denne andres liv och kultur. I den framgångsrika postkoloniala kritikens kölvatten har “den andre” samtidigt blivit historiens subjekt. 

Den nyöppnade Beninutställningen gestaltar båda dessa spår, det ena som diskuterar den i våra ögon tvivelaktiga bakgrunden till att föremålen hamnat på museet, det andra som presenterar föremålen i sig så att besökarna får både estetisk upplevelse och kunskap om den kungliga miljö där konstverken har sitt ursprung.

Vid ingången till utställningen ser man på långt håll och genom monterglas siffrorna ett åtta nio sju. Det var det år, då engelsmännen brandskattade palatset i Benin på alla dess bronsgjutningar, bronslegeringar och snidade elefantbetar. I ett bildspel ser man remarkabla fotografier från händelsen; när alla föremålen ligger på plats utanför det nedbrunna kungliga träpalatset är de typologiskt arrangerade, klara att ställas ut på museum. Av de 4000 föremål som fraktades som krigsrov till London och såldes till museer och privatpersoner nådde fyrtiotre stycken Etnografiska museet i Stockholm i början av 1900-talet Merparten av dem skänktes av en tysk privatman, som hoppades få Nordstjärneorden (vilket han fick).

Det mest berörande fotografiet från 1897 visar inte föremål utan den tillfångatagne kungen som berövad alla tecken på sin gudomliga status, bland annat den höga halskrage i korall som alla kungahuvuden från 1500-talet och framåt “vilar” i. Med kedjade fötter sitter han väl bevakad i väntan på att bli förd till engelsmännens högkvarter.

Bild till vänster: Relieftavla med tre européer, förmodligen portugisiska köpmän.Bild till höger: Etnografiska museet har för utställningen låtit en nutida mästergjutare i Benin tillverka en bronsrelief efter fotografiet med den fängslade kungen.
Bild till vänster: Relieftavla med tre européer, förmodligen portugisiska köpmän.
Bild till höger: Etnografiska museet har för utställningen låtit en nutida mästergjutare i Benin tillverka en bronsrelief efter fotografiet med den fängslade kungen.

Det var en månghundraårig kungadöme som gick under 1897. Redan före 1000-talet samlades en rad bysamhällen under statsstaden Benin som fram till 1400 talet expanderade till ett omfattande rike. Framgången baserades på handel med slavar, elfenben och smycken, och Benin utökade sin makt i området tack vare tillgången till skjutvapen. Förbindelserna med europeiska handelsmän var lönsam och slavhandeln blev på under 1700 talet mycket inkomstbringande för kungadömet. Det var ett hierakiskt uppbyggt samhälle och i palatset, som tog en stor del av staden i anspråk, härskade kungen som en gud.

1914 återinfördes kungadömet i den då engelska kolonin Nigeria. I dag styrs Beninkungadömet (ej att förblanda med den närliggande republiken Benin) av HKH Oba Erediauwa, den 38:e Oban i en dynasti som sträcker sig tillbaka till 1200-talet. Trots Obans utbildning vid Cambridge fortlever palatsritualerna och folket är underkastat en hierarkisk och totalitär auktoritetsordning. Den politiska historien är inte alltför framträdande i de föredömligt korta och klara textlapparna på väggarna inte heller stör den nämnvärt den audioröst som berättar om livet i palatset utifrån de utställda föremålens rika bildvärld.

Bild till vänster: Minneshuvud över död kung.Bild till höger: På de kungliga minnesaltarna placerades skulpterade elfenben med berättelser i kungarikets historia. Man kan studera motiven i detalj på en bildskärm inne i montern.
Bild till vänster: Minneshuvud över död kung.
Bild till höger: På de kungliga minnesaltarna placerades skulpterade elfenben med berättelser i kungarikets historia. Man kan studera motiven i detalj på en bildskärm inne i montern.

Utställningsarkitekten Anna Asker har centralt i utställningen placerat en stilig monter för dessa föremål, ett glasat rum att gå in i, i vitt och starkt orange. Det är mycket tomrum runt varje enskilt konstverk, vilket uppmanar till närgånget estetiskt betraktande. Montrarna badar i ljus, och föremålen framträder här helt annorlunda än de gjorde i museets tidigare Beninutställning. Det var en miljö med dramatiska möten mellan ljus och mörker och min uppfattning om det gamla kungadömet som ett brutalt och militaristiskt samhälle grundlades där. 

Är min blick annorlunda nu eftersom jag inte uppfattar föremålen som hotfulla längre? Eller är det Anna Ankers målsättning att skapa en “ljus utställning som synliggör föremålens form (och) förflyttar oss till nutid”, som ger nya perspektiv på dem? Kungahuvudena förblir otillgängliga för mig men fyrbenta djur, fiskar och människorna som inte bär krigsrustning är uppenbarligen skapade i större frihet än de ceremoniella minneshuvudena och överskrider med konstens särskilda förmåga tid och rum.

Att det är den ljusare konstnärliga traditionen snarare än den mörka politiska som utställningen vill förmedla understryks av en samling skulpturer och reliefer, som tillverkas i dag, mästerligt gjutna med traditionella metoder. Även dessa förs ur landet och hamnar i Europa – nu i turisternas kappsäckar.

Med Beninrummet är utställningen Med världen i kappsäcken fullbordad. Scenografen Anna Asker var med från början liksom Wilhelm Östberg, som står för idéutveckling och innehåll. Trots tidsspannet finns en kontinuitet i koncept och formspråk. Mycket av det man beundrar i Beninutställningen, rummets klarhet, det spatiösa anslaget (vartill djärvheten att inte dubblera alla texter med engelska översättningar bidrar), föremålens synlighet i varierade exponeringar, och presentationen av de karlar som tog hem dem. Allt i en ytterst enkel och träffande scenografering. Skolbänkarna mot ökenbakgrund i Sven Hedinrummet till exempel, glömmer man inte i första taget. Resenärerna blev folkhjältar och att känna till dem ingick nästan i folkskolestadgan.

Det var rätt då, att tycka som jag gjorde 2002, som en annan stor resenär och upptäckare av främmande kulturer, Jan Myrdal, skulle kunna säga. Men till skillnad från honom inser jag att jag var lite enögd som inte redan då såg de lågmälda kvalitéerna i Med världen i kappsäcken. Nu uppmanar jag alla som besöker Beninutställningen att inte gå direkt in i den utan uppleva den som slutpunkten på en originell översikt över hur i all sin dar ett museum kan äga många märkliga och utsökta men också triviala, ofta ytterst personliga, ting från hela världen.

Text: Eva Persson
Foto: Tony Sandin/Etnografiska museet

REFERENSER
Wilhelm Östberg (red), Med världen i kappsäcken. Samlingarnas väg till Etnografiska museet,
Etnografiska museet 2002

Eva Persson, Det kannibaliska museet, Eva Persson. Nordisk Museologi 2004:1