UEForum #6 2009, Recensioner

En utställning innan minnena bleknar

Våra krossade amerikanska hjärtan
Museet för glömska, Norrköping
Hösten 2009

Kurator: Erik Berggren i samarbete med Anna Öst, Mariadele Arcuri 
och Kosta Economou

Middag med Pol Pot
Forum för levande historia, Stockholm
090909-100228

Idé, utställningskoncept, bildresearch och manus: Bosse Lindquist
Texten Politiska pilgrimer, översättningar och bildresearch: 
Åsa Sandén
Utställningsgestaltning: David Fredlund och Jonathan Kipowsky
Layout: Ritator
Projektledare/producent: Erika Aronowitsch


Tiden rullar obönhörligt över världen och efterlämnar glömska och död. Att välja ut och dokumentera mänsklighetens viktigaste erfarenheter är svårt nog; att omvandla dessa händelser till kunskap är ännu vanskligare. Svårast av allt är att göra insikterna tillgängliga och angelägna för nya generationer. Ändå finns det modiga människor som försöker åstadkomma just detta, tänker jag efter att ha besökt Forum för levande historia i Stockholm och Museet för glömska i Norrköping.

Kanske är det en fåfäng förhoppning att vi skulle kunna hålla kvar det förflutna genom att göra en utställning om de händelser som just nu är på väg ut ur det kollektiva minnet. Kritikerna menar att vi aldrig kan skapa annat än efterkonstruktioner, färgade av våra egna behov. Så låt gå för det då! Oavsett agenda har vi ett ansvar inför kommande generationer att ta vara på föremål, konstverk, livsöden, miljöer, idéer och berättelser. Det ansvaret har Forum för levande historia fått sig pålagt uppifrån, eftersom det är en myndighet med uppgift att berätta om brott mot mänskligheten, nyss begångna. Vi som inte arbetar där kan knappast avundas dem den otacksamma rollen att vara ett slags “ondskans museum”, inneslutet i en skugga av ångest och våld, ständigt ifrågasatt och utsatt för skurar av hårda ord (och nyligen även en JO-anmälan). Under den gångna hösten har utställningen Middag med Pol Pot väckt en hätsk debatt kring vad man får visa och hur.

Karin Broos snygga men obehagliga målning Tiduret möter publiken på Museet för glömska i Norrköping. Till vänster skymtar George W. Bush i Maria Fribergs videoverk no time to fall.
Karin Broos snygga men obehagliga målning Tiduret möter publiken på Museet för glömska i Norrköping. Till vänster skymtar George W. Bush i Maria Fribergs videoverk no time to fall.

I Norrköping tycks det i stället som om debatten uteblir. Utställningen Våra krossade amerikanska hjärtan som visats på Museet för glömska hela hösten har enligt uppgift varit välbesökt men under den novembertimme jag och maken tillbringade där var vi ensamma. Jag misstänker att den här typen av samtidskonst främst når de redan frälsta, det vill säga vi som inte känner oss dumma när vi strövar runt i en före detta industrilokal och fördjupar oss i installationer, dataspel och videoklipp. 

I PR-materialet till Våra krossade amerikanska hjärtan representeras utställningen av Karin Broos målning Tiduret, en ganska stor, helt nymålad tavla som också hänger centralt i lokalen. Det är en suggestiv bild av en både sexig och hotfull kvinna i fotorealistisk stil, men jag föreställer mig att den ovana konsthallsbesökaren blir lika skrämd av kvinnans dova blick som av katalogtexten. Här ska vi nämligen få vara med om “en intensiv demonstration av subjektets ambivalenta förhållande till sin omgivning, där hon är både inbäddad i den, men samtidigt och nödvändigt separerad ifrån den”. Så kan det förvisso ligga till, fast om man inte får just den upplevelsen blir det svårt att veta vems felet är. Den pedagogiska vägledningen till verken fungerar inte helt.

Museet för glömska (som egentligen är en konsthall) gör dock vad de kan för att fånga uppmärksamheten, de ordnar filmvisningar och diskussioner och erbjuder en ambitiös samtidskommentar – medan Norrköpingsbon i gemen tycks föredra andra lördagsnöjen. Det är bra synd, för Amerika-utställningen är varierad och intressant, en genomtänkt provkarta över allt det som formar vår hatkärlek till USA. Vem kan säga att ämnet inte berör oss?

FBI avlyssnar Angela Davis i Coco Fuscos AKA Mrs George Gilber.
FBI avlyssnar Angela Davis i Coco Fuscos AKA Mrs George Gilber.

Jag har i alla fall svårt att värja mig mot det upprörande fallet Angela Davis, som Coco Fusco gjort ett delvis dokumentärt videoverk om, AKA Mrs George Gilbert. Här erkänner en FBI-agent hur han i slutet av 60-talet deltog i trakasserierna mot den svarta aktivisten Angela Davis (och hundratals andra svarta kvinnor som liknade henne till utseendet). Den amerikanska rasismen överraskas ännu en gång med byxorna nere. 

Bland mina favoriter finns också Maria Fribergs no time to fall, två korta videofilmer med USA:s förre president George W. Bush. Här fångas besökaren i en korridor mellan teverutorna där Bush under fem och en halv minut flinar mot en från båda hållen. Han ler flirtigt, han ser korkad ut, han slickar sig om läpparna, han väntar ut applåder som aldrig tystnar. Framför allt säger han inte ett ord. Det är träffande och tragikomiskt, som så ofta hos Maria Friberg.

Översikt och detalj ur Middag med Pol Pot. Foto: Mattias Nero
Översikt och detalj ur Middag med Pol Pot. Foto: Mattias Nero

Middag med Pol Pot påverkar mig på ett helt annat sätt. Trots harmen i ärendet är tonen i utställningen dämpad och saklig. Materialet är strukturerat kring främst Gunnar Bergströms DÅ och NU. Han deltog 1978 i den lilla svenska delegation som blundande med båda ögonen och alla varningsklockor nersövda lät sig duperas av regimen under en resa till Kambodja. Nu har han rest tillbaka för att be om förlåtelse. 

En del av fotografierna som han tog 1978 visas i utställningen tillsammans med hans ångerfulla kommentarer 30 år senare (och ett liv klokare). Gunnar Bergström guidar även själv på Forum för levande historia, bland de lögner han en gång spred och de egna bilder han först nu förstår att tolka rätt. Att se honom där, höra honom berätta, blir en nästan overklig upplevelse, just för att det är så verkligt. Historien blir levande. Förutom några föremål och en målad rekonstruktion av den famösa middagen med diktatorn består utställningen av foton med kommentarer, analyserande texter, filmer och tidningsurklipp. Särskilt konstfullt är det inte, men några raffinerade effekter känns överflödiga. Mellan raderna ekar anklagelserna, inte mot mig kanske, men jag skäms ändå. Jag tänker att om den skarpsinnige P O Enquist (han medverkar med ett citat han förmodligen skulle betala rätt mycket för att ha osagt) kunde ta så grovt miste så skulle väl jag ha kunnat applådera något illdåd lika aningslöst, om jag bara råkat befinna mig i fel kretsar, vid fel tidpunkt. Är det vad historia handlar om, otur? Vem har då rätt att kasta första stenen i samtidens glashus?

Även om båda utställningarna har en del gemensamma teman – krig, hotfullhet, övervåld, rasism, politisk naivitet, hyckleri – är det lika otänkbart med en utställning om Kambodja i Norrköping som med en utställning om USA-imperialismen på Forum för levande historia. Delvis har de förstås olika uppdrag men man kan också gissa att skillnaden har att göra med formspråket i utställningsmediet.

Utställningen Våra krossade amerikanska hjärtan: Besökaren får placera missilens kikarsikte och fyra av i Gonzalo Frascas dataspel September 12th.
Utställningen Våra krossade amerikanska hjärtan: Besökaren får placera missilens kikarsikte och fyra av i Gonzalo Frascas dataspel September 12th. 

Skulle publiken kunna hantera videokonst med Pol Pot (eller med Jan Myrdal)? Hur många konstnärer vågar sig på ett dataspel om kommunism som snedtänt med folkmord som följd? De populärkulturella uttrycken är kanske inte det första man griper till för att gestalta obehagliga fenomen som “politiska pilgrimer”, ämnet för ett långt textinslag i Middag med Pol Pot. Då föredrar vi förmodligen de strama, neutrala upplysningarna om vad fanatism gör med människor.

Museet för glömska låter besökaren spela Gonzalo Frascas dataspel “Kabul Kaboom” och “September 12th” som gör en ironisk lek av utrotandet. Jag kan svårligen tänka mig att samma läxa – den om hur tillfredsställande det är att åstadkomma död och förödelse genom att trycka på knappar – skulle kunna användas för att förstå de mänskliga mekanismerna bakom röda khmerernas skräckregim. Vill vi ens förstå oss på den? Visst är det lugnare med utställningar som visar hur en skenande historia på andra sidan jorden drivits fram av galna monster! Hellre det än att bli varse vår vansinniga samtid bakom den egna spegelbildens avslöjande grin. 

Alla museer skapar berättelser om det förflutna, men det verkar vara mer kontroversiellt att ställa ut berättelser om den historia som ligger nära i tiden. Ett skäl är givetvis att de som var med då fortfarande är med (och har anledning att känna sig besvärade för att de en gång hyllade Pol Pots “folkliga” revolution). Ett annat skäl är att det som hänt i världen de senaste 40 åren har reflekterats i, eller rentav utspelat sig i, medierna. Därför blir utställningar om nutidshistoria per automatik kritiska granskningar av mediernas sätt att hantera den. På Pol Pot-utställningen härskar tidningsklippen, dokumentärbilderna och filmerna. I Amerika-utställningen dominerar videokonsten, som ju ofta bygger på dokumentärt material sammanfogat och presenterat i en ny, överraskande form. 

På så sätt blir kontentan av båda dessa försök till samtidshistoriska tolkningar att vår kollektiva skuld strömmar ur vår mediekonsumtion. Vi har alla läst och sett och hört, vi kan inte skylla på okunskap. En del av oss har engagerat oss, demonstrerat, skrivit på upprop. Ändå har vi inte lyckats rubba tingens oordning. Ibland har vi gjort ont värre. Historien fortsätter att välla över världen. Det enda man kan sätta emot den framrusande vågen är kanske – en utställning. Konstens och museernas roll borde vara att hålla minnena levande, eller åtminstone störa liknöjdheten. Att bryta shoppingrundan med en angelägnare fråga än vad vi ska äta till middag ikväll. Och med vem.

Text: Pia Cederholm
Bild Museet för glömska: Pia Cederholm

Pia Cederholm är pedagog och författare. Hon läser magisterkursen i konst- och museipedagogik vid Stockholms universitet.

FAKTARUTA

Forum för levande historia är en myndighet som ska upplysa om och väcka engagemang för tolerans, demokrati och mänskliga rättigheter. Det har funnits sedan 2003 men upprinnelsen var det projekt mot okunskap om Förintelsen som Göran Persson initierade 1997. Läs mer på hemsidan

Museet för glömska är ett Norrköpingsbaserat kulturprojekt kring “samhällelig och kulturell glömska” och “minneskonstruerandets problematik”. Sedan 2007 ordnas tematiska utställningar och debatter som ska inspirera till reflektion över sådant som vår tids krigföring och medias roll. Museet drivs av Mariadele Arcuri, Erik Berggren, Kosta Economou och Anna Öst med stöd främst från Stiftelsen Framtidens kultur. Läs mer på hemsidan