Reflektioner kring ett föremål i utställningen Ett rymdäventyr
Bosse Sundin medverkade under de teknik-och vetenskapshistoriska dagarna på Tekniska museet i en diskussion om museiföremålet som ikon. På bordet stod en kamera på tillfälligt ”lån” från museets utställning Ett rymdäventyr. Den fick honom att på vindlande vägar omvärdera både föremålet i sig och dess plats i utställningen.
Det som framför allt fångade mitt intresse var kameran: en Hassebladare. Och inte vilken som helst. Den visade sig ha ingått i en serie som utvecklades för det amerikanska Apollo-projektet. Det finns tolv sådana kameror på månens yta, kvarlämnade efter expeditioner mellan 1969 och 1972. Den aktuella kameran har aldrig besökt månen eller varit i rymden. Men den ingick i Apolloprogrammet eftersom KTH och Hasselblad samarbetade med NASA om fotogrammetri, vetenskapen om fotografisk uppmätning och kartering. Genom lyckliga omständigheter blev kameran kvar vid KTH. Den finns numera vanligen till beskådande, tillsammans med ”mångrus” och annat, vid Tekniska museets utställning, Ett rymdäventyr, invigd av Christer Fuglesang 2007.
Månkameran bidrog i hög grad till att befästa Hasselblad som varumärke och svenska massmedia kunde med stolthet följa kamerans resa ut i rymden. Den berättar, skriver Anders Houltz i museets årsbok Daedalus 2007, om ett samarbete mellan Sverige och USA i skuggan av det kalla kriget. Kameran och det den dokumenterar är till synes neutralt men objektiviteten är skenbar. Den är, med Houlz’ ord, ”en social och kulturell artefakt; dess bilder kan användas i olika syften och kameran själv är laddad med innebörder”. Men det berättar förstås inte utställningen om.
Den skenbara objektiviteten i kameran blir ännu mer uppenbar när jag erinrar mig att det också fanns andra månkameror, även de en del av det kalla kriget, men frånvarande i utställningen. Minnet av dem får mig att se den svenska rymdkameran och rymdutställningen med nya ögon.
I de tidiga tonåren hade jag som hobby att ägna mig åt så kallad DX-ing. Det innebar att man lyssnade på främmande radiostationer, skrev en lyssnarrapport (frekvens, hörbarhet m m). Som tack skickade stationen brevledes så kallade QSL-kort (verifikationer) samt ofta diverse propagandamaterial. I efterhand har jag insett att mycket var en del i kalla krigets propaganda. I synnerhet radiostationer i öst försåg oss kortvågslyssnare med material som berättade om förträffligheten i deras samhällssystem.
Bland de ”minnesartefakter” jag bevarat från denna tid finns inte bara QSL-kort utan också småskrifter med propagandamaterial. Från Radio Moskva fick jag bland annat en 30-sidig skrift, De första fotona från månens baksida, utgiven av den Sovjets vetenskapsakademi på Förlaget för litteratur på främmande språk (Moskva, 1960). Där beskrivs detaljerat hur Sovjetunionen den 4 oktober 1959 sände upp en rymdraket försedd med en ”automatisk interplanetarisk station (AIS)” med uppgift att fotografera månens baksida. Stationen styrdes dels via radiosignaler, dels genom ett förprogrammerat system som riktade den mot motiven på månen. Kameran var försedd med två objektiv 5,6/200 mm respektive 9,5/500 mm. Fotograferingen skedde med en 35 mm specialfilm, som tålde bearbetning vid hög temperatur och skyddades av AIS från den kosmiska strålningen. Filmen fördes sedan till en automatisk anordning där den framkallades, fixerades och torkades för att därefter komma till en specialkassett för bildöverföring. Vetenskapsakademins skrift berättar:
Månbilderna överfördes på kommandon från jorden. Genom dessa kommandon påkopplades strömtillförseln till televisionsapparaturen ombord, matades filmen fram och anslöts televisionsapparaturen till sändarna ombord. Koordineringen och styrningen av samtliga länkar, inklusive elektronapparaturen, de optiska, mekaniska och fotokemiska anordningarna, handhades av ett automations- och programmeringssystem.
Vid bildöverföringen användes, med tanke på sändarens låga effekt, en bildöverföringshastighet som var tiotusentals gånger långsammare än vanliga TV-sändares.
Det var förstås en stor teknisk bedrift att för snart 50 år sedan styra en farkost som gav fotografier av månens ditintills helt okända baksida. Redan den som ägnat sig åt gammaldags, predigital fototeknik med vått mörkrumsarbete inser hur avancerad den ”ryska” månkameran var. Lägg därtill den svåra fjärrmanövreringen samt överföringen av bilderna till jorden.
Ursäkta den detaljerade beskrivningen. Men min poäng är att när jag på detta sätt plockar fram minnet av den ryska månkameran laddas den svenska motsvarigheten med nya innebörder. Jag ser den och hela utställningen med nya ögon. Den framstår som en förlängning av propagandan från kalla kriget där NASA:s Apolloprojekt och sedan rymdfärjorna var centrala inslag. Den blir en amerikansk och svensk framgångssaga med Christer Fuglesangs autograf. Den svenska månkamerans objektivitet är sannerligen skenbar.
Text: Bosse Sundin
Bosse Sundin är professor i idéhistoria vid Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet. Vid de teknik-och vetenskapshistoriska dagarna på Tekniska museet 8-10 april 2008 medverkade han
bl a i sessionen The Artefact as Icon: Reflexions on the Meanings of Materiality in the History of Science and Technology”
