Många reser utomlands för att ligga
på stranden och gona sig, åka
offpist i nyfallna drivor eller gå en efterlängtad golfrunda. En och
annan av oss som besöker främmande land styr också stegen till ett
museum. Ibland undrar jag av vilken anledning.
För den som ännu ser sig som lite inne i branschen lockar det att spana in vad kollegor har för sig. Men de andra? Kanske är det skolårens ibland påtvingade museibesök som har skapat ett mönster? Eller hel enkelt en nyfikenhet och lust att få veta något om den plats där man dumpit ner. Bara att ta sig uppför stora ståtliga trappor kan vara en prestation. Väl uppkommen och inne i värmen har man rätt att av museiansvariga vänta sig ett förhållningssätt, ett tilltal som korresponderar med den vetgirighet och förväntan som besökaren består med. Man vill bli tagen på allvar och mötas av ett tilltal som öppnar för kontakt. Säkert har också utställningsmakarna tagit sin uppgift på allvar, men något i kommunikationen brister. Någon kan säga att jag generaliserar, men för att hålla debatten igång tror jag det behövs.
Jag har tidigare diskuterat frågan om texter i utställningar i boken ”Smaka på orden”, (Carlssons Bokförlag 1991) och jag är benägen att fortsätta. Detta beroende på att det ser ut som det gör i många museer och konsthallar. Det jag uppfattar som ett problem i kommunikationen tycks inte oroa utställningsproducenterna. Eller?
Vi vet med oss att utställningen som medium har att konkurrera med ett otal andra media. Då är det vår plikt att gå besökaren till mötes och söka skapa en levande publikkontakt. Och hur gör vi det? Något entydigt svar finns inte. Men det räcker inte att förlita sig på konstnärer och grafiska formgivare; de kan detta med att placera föremål och gestalta rummet men låter i många fall forskares texter ohämmat bre ut sig över väggarna. Jag har försökt lansera begreppet utställningstext, en sakprosa med litterär spännvidd. Jag är benägen att benämna utställningstexten en egen litterär genre. Men i den frågan har säkert litteraturvetarna synpunkter! Nyligen hemkommen från en museiresa till Danmark och Tyskland summerar jag mina intryck. Det bestående är att utställningsmakarna lider av en obetvinglig lust att visa upp sin samlade kunskap i form av artiklar på väggarna. I bästa fall strofindelade artiklar, men långt ifrån alltid. Hur många museibesökare tar till sig detta? Är det formulerat så att de lockas till det? Finns det någon annan form av skriven text som idag har så ringa läsarkontakt? Vem frågar efter hur texten fungerar? Tydligen inte de som är ansvariga för utställningsverksamheten. I en teateruppsättning händer det allt som oftast att regissören sitter med i publiken och följer sin föreställning. Vore det inte bättre om en utställningsproducent följde upp sin produktion och bättrade på det som brister istället för att ständigt gå vidare till nya uppgifter?
Med ryggen i krum tar jag mig an utställningen i Buddenbrook Haus i Lübeck. Ett lystet intresse för skrivarfamiljen Mann driver mig. Där finns faktiskt texter på svenska genom hela utställningen. Trots det ger jag upp. Det känns för mastigt. Det blir till att titta på fotografierna och läsa lite där bilderna så fordrar. Kanske är det enda sättet att ta till sig en utställning? Som att smaka av ett smörgåsbord lite här och där. Men man ska ju inte bli mätt och belåten redan vid första tuggorna! Det måste finnas ett anslag, ett tilltal
och en ton i texten som bär vidare. Bästa sättet här för mig blir att köpa utställningskatalogen, som betingar ett rimligt pris. Katalogen är utställningen i ett behändigare format. Den kan jag sitta hemma och läsa i godan ro, där orkar jag med texten. Så kan en utställning som egentligen är en uppförstorad bok – fungera!
En del händer på svenska museer. Jag intresserar mig för hur orden hanteras i utställningen och hur läsvänlig texten är. Det kan ses som en yttre formsak men i grunden är jag ute efter hur orden gör rättvisa åt innehållet och hur publiken tilltalas. Detta återkommer jag till i en uppföljning av ”Smaka på orden”.
Margareta Ekarv, januari 2008
Margareta hade också mer positiva museiupplevelser i Lübeck,
t ex på nyöppnade Willy Brandt Haus. Se Världen
Läs Katarina Pryzbyls recension Texter om utställningstexter under Litteratur