Out of Time, Out of Place
Public Art (Now)
Red. Claire Doherty
Art/Books, London 2015
Offentlig konst är temat för boken Out of Time, Out of Place: Public art (Now) som granskar produktionen av konstnärliga projekt i offentlig miljö. En rad institutioner och organisationer från fem länder, däribland Sverige har medverkat i projektet. Boken är en bra utgångspunkt för diskussioner, anser Maria Hirvi-Ijäs och går igenom några av bokens förslag till tolkningsmetoder av verken.
Den offentliga närvaron av konst har alltid väckt intresse även hos en bred allmänhet. Inte sällan har det handlat om negativ kritik, särskilt när det har gällt permanenta installationer i närmiljön. Under de senaste tjugo åren har den offentliga konsten förändrats så radikalt att den nu utmanar inte endast den stora allmänheten utan även många professionella inom konstvärlden. Hur skall vi förstå offentlig konst idag? Boken Out of Time, Out of Place: Public Art (Now) har ambitionen att ge redskap för tolkning, analys och artikulation.
Från att ha baserats på en tradition av starka symboliserande monument och minnesmärken har konsten i offentligheten gradvis ändrat form. Från det politiserade 1970-talet till det dekonstruerande 1990-talet vidgades konstverkets betydelsesfär och verkningsfält från det symboliserande objektet till det omgivande rummet. Platsspecificitet blev något som krävde analys av relationen mellan genus loci, betraktarens varande och konstverkets betydelser.
Idag är det inte säkert att det längre handlar om en specifik plats eller en relation till en betraktare. Nu är det som om offentligheten i sig blivit fokus för såväl granskning som behandling. Det är ett skiftande gemensamt rum och händelserna i det som på olika sätt formas till publika, kritiskt granskande kollektiva processer. Många gånger handlar det om betydelseformationer som har olika rytmer, olika former av tid.
Boken Out of Time, Out of Place, Public Art (Now) är ett resultat av ett samarbete inom ett europeiskt nätverk för institutioner som fokuserar på produktionen av konstnärliga projekt i offentlig miljö. Initiativet till nätverket togs 2010 av curator Stella d’Ailly på Mossutställningar i Stockholm och den svenska betoningen i arbetet förstärks av att såväl Statens Konstråd som Baltic Art Center i Visby är med i samarbetet. De övriga aktörerna representerar organisationer i Storbritannien, Nederländerna, Spanien och Rumänien, som samlats kring gemensamma frågeställningar om betydelsen av samtida och föränderliga former för konstnärlig verksamhet i det offentliga rummet.
Syftet med boken har varit att samla dokumentationer av konstnärliga projekt som ses representera samtida praktiker, förnyade strategier och som avspeglar förändringar i vår förståelse av offentlighet. 42 olika projekt presenteras genom kortare beskrivningar och dokumenterande fotografier. Många av dem är fortgående projekt, andra är avslutade. Tidsmässigt sträcker de sig tillbaka till år 2007, geografiskt sett är koncentrationen på Europa och USA, med avstickare till Australien, Förenade Arabemiraten och Egypten.
Det i sig givande dokumentära materialet har spetsats till av att de beskrivna projekten kategoriserats i fem typer av intention och verkan. Hur närgående granskning kategoriseringarna tål är inte lätt att avgöra av flera skäl. Dels räcker inte informationen om konstprojekten till och dels är kategoriseringarna relativt generella. Nu fungerar de som förslag till sortering, klassificering och tolkningsmetoder.
Den första typen av verk definieras genom begreppet Displacement – förskjutning och förflyttning. Här handlar det om såväl konkreta förflyttningar av material som mer symboliska förskjutningar i tid och rum. Den palestinske Khaled Houranis projekt fokuserar på en målning av Picasso, inlånad från Van Abbemuseet i Eindhoven, visades i Ramallah för en månad. Projektet summerade, analyserade och påvisade oerhört många skikt av politik, kulturella konventioner och konstuppfattningar. Den konkreta förflyttningen av ett så kallat mästerverk från det västerländska måleriets moderna historia, rubbade politiska avtal och gjorde mångdimensionerande gränsöverskridanden.
Kategorin Intervention samlar projekt som har drag av partisanverksamhet och infiltrering, blandar samman normer och beteenden, och går in i sammanhang och förändrar betydelser inifrån igångsatta processer. Här handlar det dels om konkreta permanenta projekt, såsom Martin Creeds stentrappa The Scotsman Step i Edinburgh, vars materiella utformning grep in i det sociala beteendet på en tidigare nedgången plats. Men det handlar även om offentliga strukturer, såsom allmän trafikinformation om platserna för övergångställen eller grafiska utformningar av en piratversion av Moskvas metrokarta av gruppen Partizaning.
Projekten i kategorin Disorientation har som ambition eller tolkas som strävanden till att förlora sig i tid och rum, att inta roller, skepnader, och träda in i främmande verkligheter i annars bekanta miljöer. Många av projekten handlar om att erbjuda deltagarna en resa av ett eller annat slag, att byta identitet för en stund för att sedan uppfatta normer på nytt och tolka om sina egna beteenden. Samtidigt kan det handla om verkliga förvillanden, såsom Núria Güells inbjudan till en kurragömmalek med en av polisen efterlyst papperslös flykting som del av Göteborgsbiennalen 2013. En så kallad normal svensk verklighet skiktas med parallella realiteter. Efter en sådan erfarenhet blir inget någonsin sig likt igen.
Occupation är som metod kanhända mest bekant från aktivisternas strategier och ett intagande av en plats, en struktur eller ett system som är implicit även knutet till en begränsad tid. Många av projekten som presenteras i denna kategori kopplas till mänskliga rättigheter, rätt till utbildning, och egen existens. Den klassiska platsen för sammankomster, torget, är ett återkommande fokus. Tahrir i Kairo blir platsen för filmvisningar och Gezi Park i Istanbul bibehåller en symbolisk klang och liknelse. Men det kan även som i Jochen Gertz projekt 2-3 Streets i Ruhr-området i Tyskland, handla om att aktivera en livsmiljö, ett helt kvarter. Bara genom att konstnärer vistas där under en längre period, tillför aktivt och kreativt liv till en stadsdel, kan i sig vara omvälvande.
Den sista kategorin Perpetuation hänvisar till ett förlängande, upprätthållande eller förevigande, en utdragning i tid. I efterdyningarna av orkanen Katrina i New Orleans blev det åter angeläget att använda Samuel Becketts I väntan på Godot som ett verktyg för att hantera en social situation. Denna gång var det Paul Chan som tog en symbolisk väntan som metod för att livet skulle komma igång efter katastrofen. Men väntan, den utdragna tiden kan även vara mer apokalyptisk. Den danska gruppen Superflex hänvisade i sitt verk Modern Times Forever via modernistisk arkitektur i Helsingfors hur vi går katastrofen till mötes, då klimatförändringarna snabbare än vi kan ana biter sig igenom vår utopiska framtidstro. En 240 timmar lång animation projicerad framför Alvar Aaltos byggnad, visade samma byggnads förfall, minut för minut, timma för timma.
Länk om filmen och projektet.
Boken Out of Time, Out of Place, Public Art (Now) ger en bred presentation av samtidens praktiker inom konstnärlig produktion i det offentliga rummet. Den ger inte mycket redskap för vidare analys eller egentlig bedömning av verken, vare sig som sociala aktioner eller som konstverk. Men boken samlar information som inte tidigare har funnits samlat och fungerar bra som en utgångspunkt för diskussioner om de förändringar som skett i konsten och i samhället, i konstupplevelsen och behovet av nya tänkesätt.
Text: Maria Hirvi-Ijäs
MHI är kulturpolitisk forskare vid Cupore i Helsingfors
