Vårt digitala samhälle tycks vara en utmaning för museerna. För det första utmanar webbens allestädesnärvaro museernas fysiska utrymmen; för många äldre museer är byggnaden själva kärnan för verksamheten. För det andra hotar den pågående digitaliseringen föremålens kulturella särart. Om ett fotografi scannas in och mångfaldigas, vad händer då med objektets unika värde? Och för det tredje är de mobila enheterna ett ständigt gissel för museiverksamheten. Telefonsamtal och SMS-signaler stör visningar och museernas utställningar konkurrerar med de sociala nätverk och spel som mobiltelefonerna bär omkring på.
Men är digitaliseringen en utmaning? I nummer 1/2011 av Nordisk Museologi väljer man att fördjupa sig i ämnet digital museologi. Tidsskriften består av åtta artiklar varav fem presenterades under den femte NODEM-konferensen i Köpenhamn den 24-26 november 2010. De valda ämnena skiljer sig åt men det är, av naturliga skäl, digitaliseringens kommunikativa aspekter som dominerar. Hur väljer de då att besvara frågan?
Lugina Ciolfis och Marc McLoughlins artikel om utnyttjandet av mobiltelefoner och teknologiska lösningar inom ramarna för ett friluftsmuseum är en bra utgångspunkt. I Bunratty Folk Park på Irland använder man QR-taggar och datorer för att på ett interaktivt sätt koppla samman områdets utspridda byggnader och berätta en sammanhängande historia. Den största rädslan emellertid, menar Ciolfi och McLoughlin, är att tekniken riskerar att avskilja användaren från utställningarna och platsen.
Connie Svabo skulle inte hålla med i parets argumentation. I hennes artikel om hur portabla verktyg kan användas för att förhöja besökarnas museiupplevelser nämner hon bland annat mobiltelefonkamerans fördelar. För henne är teknologin inget hinder för inlärning och delaktighet utan fungerar istället medlande. När man använder mobiltelefonernas kamera vid ett museibesök är det en visuell förståelse av utställningen som man tar del av. Det ena behöver alltså inte utesluta det andra.
En viktig diskussion i flertalet artiklar är även museets roll som auktoritet och meningsskapande institution. När besökarna på egen hand får vara med och producera utställningens innehåll, eller när digitala lösningar möjliggör tolkningsföreträde för publiken, verkar det hota museernas position. Man är helt enkelt rädd att förlora kontrollen. Det här problemet lyfter bland annat Chiel van den Akkeer upp i sin artikel om hur mötet med digitala reproduktioner av föremål förutsätter nya tillvägagångssätt. Genom digitalisering, menar van den Akkeer, förlorar man föremålens auktoritet.
Jonathan Westin ger dock en annan bild av problemet i sin artikel om icke-mänskliga aktanter och den interaktiva teknikens begränsningar. Museerna har fortfarande kontroll över sin auktoritet, menar Westin, eftersom alla val – vare sig de är fysiskt utformade i utställningslokalerna eller inskrivna i de digitala montrarna – är utformade av museet själva. Det är till och med så, avslutar han, att ”an interactive display does not challenge authority but instead reinforces it through discipline” (s. 58).
Museerna står inför en utmaning. Det kan vi slå fast. Men vad det egentligen innebär verkar kräva vidare efterforskning. Vad digitaliseringen egentligen utmanar och vad museerna kan göra åt det är fortfarande höljt i dimma.
Text: Kristoffer Soldal
Kristoffer Soldal är masterstudent vid Uppsala universitet i historia och musei- och kulturarvsvetenskap. Vid sidan av studierna är han ordförande för Humanistiskt Initiativ och driver två företag.
