UEForum #6 2011, Forum, Uncategorized

På önskelistan: En svensk utställningshistoria

Eva Persson föreläser i Norrköping i samband med promoveringen till hedersdoktor vid Linköpings universitet. Foto: Pia Cederholm
Eva Persson föreläser i Norrköping i samband med promoveringen till hedersdoktor vid Linköpings universitet. Foto: Pia Cederholm

UEForums grundare och chefredaktör, Eva Persson, promoverades till hedersdoktor vid Linköpings universitet i maj tidigare i år. Hon uppmärksammades därmed för sin mångåriga kamp för utställningsmediet, ett kunskapsområde som utan hennes insatser säkert hade behandlats ännu mer styvmoderligt i svenskt kulturliv. I sin hedersdoktorsföreläsning Utställningen – från antiken till framtiden frågar hon: Varför finns det ingen utställningshistoria i Sverige? Här återvänder hon till den frågan i ett samtal med Pia Cederholm.

PIA – Att det finns anmärkningsvärt lite skrivet på svenska om utställningsestetik och utställningshistoria är ett påstående som du själv funnit synnerligen handfasta belägg för. Vad jag förstår använde du tumstock … Berätta vad du upptäckte!

EVA – Jag går då och då till Stockholms stadsbibliotek för att leta efter ny litteratur om museerna och deras utställningar, och blir alltid besviken. En dag tar jag fram den lilla tumstock som jag fortfarande har i väskan från min tid som utställningsproducent och mäter hur många löpmeter utställningslitteratur som finns på huvudstadens huvudbibliotek. Svaret är 2,9 meter. Det säger kanske inte så mycket i sig, men det är väldigt påvert i jämförelse med 20 hyllmeter om teaterkonsten, 9 meter om filmen (plus massor av biografier) och redan 5 meter om de unga medierna TV och radio. Utställningsmediet är lika gammalt som teatern och antalet besökare på museerna är 18 miljoner per år – så nog borde det finnas åtminstone en översiktlig utställningshistoria på hyllorna!

PIA – Hur ska man förklara den här luckan i forskningen och historieskrivningen? Beror det på bristande kompetens eller bristande intresse?

EVA – Det finns djup kunskap att hämta upp fläckvis. Akademiska avhandlingar och andra vetenskapliga texter om museer och utställningsmediet skrivs vid flera universitet, bland annat i Umeå, Linköping och Stockholm. Museerna själva skriver också sin historia, till exempel finns Nordiska museets utställningar dokumenterade i vackra böcker och just nu håller Historiska museet på med att skriva sin utställningshistoria, något jag verkligen ser fram emot att läsa. Om man går igenom länsmuseernas och de stora kommunala museernas årsböcker skulle man få en fullständigare bild av mediets utveckling i hela landet.

PIA – Och varför har ingen gjort det hittills?

EVA – Om du menar varför det inte finns någon övergripande svensk utställningshistoria, så tror jag det beror på att marknaden anses vara för liten. Så svarar i alla fall de förlag, bland annat Studentlitteratur, som jag kontaktat. Inte heller Statens kulturråd (eller på sin tid Framtidens kultur) har visat något intresse för en populärvetenskaplig översikt över den delen av vårt kulturarv.

PIA – Om man ändå nu sent omsider skulle få till en svensk utställningshistoria, vad skulle den då omfatta? Var ska man börja och var ska man sluta? Vilka epoker kan du urskilja i den historien?

EVA – I min promoveringsföreläsning börjar den svenska utställningshistorien i forntiden och slutar i framtiden. Redan på stenåldern spelades något slags teater, läste jag i en gedigen bok om Sveriges teaterhistoria. Fast det såg inte ut som den klassiska tittskåpsteatern utan kan kanske mer jämföras med dagens teaterexperiment. Kan man dra paralleller till utställningsmediet, funderade jag, ringde några arkeologer och arkeologihistoriker och drog slutsatsen att detta inte är otänkbart.

Kyrkorna samlade på märkliga föremål och utvecklade montern som ett visningsformat för helgonrelikerna och oblaten. På bilden ett ostensorium med den helige Attilas handrelik från början av 1200-talet.
Kyrkorna samlade på märkliga föremål och utvecklade montern som ett visningsformat för helgonrelikerna och oblaten. På bilden ett ostensorium med den helige Attilas handrelik från början av 1200-talet.

KYRKAN

Under medeltiden erbjöd kyrkorna inte bara mysteriespel, föregångare till den moderna teatern. Där fanns också utställningar av religiösa föremål. Eleganta och dyrbara montrar för reliker som kallades ostensorier, av det latinska ordet ostendo, “jag synliggör”, och monstranser där man visade upp oblaten. Ordet ‘monstrans’ kommer från monstro, ‘jag visar’. Och det gör ju museerna än i dag, visar upp sina föremål i montrar.

PIA – Men officiellt börjar väl museiutställningens historia först med renässansen?

EVA – Ja, i den konventionella historieskrivningen. Det var under renässansen som stenrika privata samlare och kungahus började samla och visa upp inte bara konst och konstföremål utan också naturhistoriska objekt, arkeologiska fynd och prov på den tidens tekniska uppfinningar. I en salig blandning, kan man säga. Men de så kallade kuriosakabinetten tillkom mer på grund av en stark upptäckarlust, en ständigt ökande nyfikenhet på allt som kunde förklara världen utanför kyrkan. Vi har i Sverige bevarat två exempel på det. Det ena är Augsburgska konstskåpet, som de protestantiska rådsherrarna i Augsburg skänkte till Gustav II Adolf 1632 i hopp om att han skulle försvara protestantismens sak i trettioåriga kriget. Det andra är de samlingar av naturalier, kuriositeter och mynt från början av 1700-talet som nu återförenats i Kilian Stobaeus kuriosakabinett i Historiska museet i Lund.

Under renässansen byggdes mängder av konstskåp i Augsburg, i verkstäder som den ovan. Det som Gustav II Adolf fick är ovanligt stort, 240 cm högt och 140 cm brett. Skåpet och stora delar av innehållet på tusen föremål är utställda på Gustavianum i Uppsala. Foto: Uppsala universitet Gustavianum
Under renässansen byggdes mängder av konstskåp i Augsburg, i verkstäder som den ovan. Det som Gustav II Adolf fick är ovanligt stort, 240 cm högt och 140 cm brett. Skåpet och stora delar av innehållet på tusen föremål är utställda på Gustavianum i Uppsala. Foto: Uppsala universitet Gustavianum

UPPLYSNINGEN

PIA – I ditt föredrag följer du sedan museiutställningens utveckling i Sverige från början av 1800-talet och fram till idag. Du talar mycket om paradigmskiften i utställningshistorien. Vad menar du med paradigm i det här sammanhanget?

EVA – Paradigm är en term från vetenskapsteorin och paradigmskifte sker när ett visst vetenskapligt tänkande överges till fördel för ett helt nytt, baserat på nya grundläggande upptäckter inom en vetenskapsgren. Anlägger man ett sådant perspektiv på utställningshistorien kan man tala om ett paradigmskifte mot slutet av 1700-talet, då den franska upplysningsfilosofins vetenskapsbaserade tänkande spreds över västvärlden. Då föll kuriosakabinetten och de stora konstskåpen i vanrykte – de skåpades ut som ovetenskapliga.

Titelbladet i den franska Encyklopedin (1751-1777) visar hur upplysningsfilosoferna sliter slöjan av Sanningen. Bilderna i det tillhörande planschverket inspirerade de "upplysta" forskarna och museimännen.
Titelbladet i den franska Encyklopedin (1751-1777) visar hur upplysningsfilosoferna sliter slöjan av Sanningen. Bilderna i det tillhörande planschverket inspirerade de “upplysta” forskarna och museimännen.

Naturföremålen skildes från kulturföremålen och studerades av forskare och museimän med anpassad akademisk utbildning. De utvecklade den typologiska utställningen, som innebär att till form, material och användning liknande föremål ställs upp i långa jämförande rader. Genom sådana skådesamlingar övertygade arkeologerna både sig själva och museibesökarna om den historiska utvecklingen från stenålder till järnålder. Den typologiska metoden användes också av etnologer, antropologer och naturvetare på respektive museum och var så seglivad att den blev metafor för det museala.

Den typologiska utställningen på Historiska museet från 1867 stod något modifierad kvar in på 1940-talet. På Naturhistoriska riksmuseet försvann den först 1991. Fornforskaren Oskar Almgren i stenålderssamlingen 1904. Foto: Historiska museet resp. Staffan Waerndt Naturhistoriska riksmuseet (båda bilderna är beskurna)
Den typologiska utställningen på Historiska museet från 1867 stod något modifierad kvar in på 1940-talet. På Naturhistoriska riksmuseet försvann den först 1991. Fornforskaren Oskar Almgren i stenålderssamlingen 1904. Foto: Historiska museet resp. Staffan Waerndt Naturhistoriska riksmuseet (båda bilderna är beskurna)

PARADIGMSKIFTE

PIA – Du får det att låta som om upplysningen satte punkt för utvecklingen, som om deras system för att ordna och visa varit förhärskande sedan dess. Har vi egentligen haft något paradigmskifte efter 1700-talet?

EVA – I mitt föredrag strör jag paradigmskiften omkring mig och det blir kanske lite missvisande, vid närmare eftertanke. När den typologiskt ordnade utställningen ersätts av den funktionalistiska från 1930-talet och framåt sker ju inte något revolutionerande. Relationen mellan ämnesforskningen på universiteten och museiutställningen bryts inte utan förblir intakt. Men det är ändå roligt att notera att den första funktionalistiska utställningen i Sverige skapades av en icke utbildad museiman, den egensinnige museichefen Albert Sandklef, i samarbete med konstnären Arvid Karlsson 1931.

Utställningen Jordbruket i Halland från 1931 är den första funktionalistiska museiutställningen i Sverige. Foto: Varbergs museum
Utställningen Jordbruket i Halland från 1931 är den första funktionalistiska museiutställningen i Sverige. Foto: Varbergs museum
Folkskollärarens utställning kallade Eva denna didaktiska stenåldersutställning som öppnade på Historiska museet 1943. Yxhuvudena, pilarna, skinnskraporna och metkrokarna har fått sällskap av kartor, fotografier, teckningar och texter som förklarar föremålens ekologiska och funktionella sammanhang. Foto: Historiska museet
Folkskollärarens utställning kallade Eva denna didaktiska stenåldersutställning som öppnade på Historiska museet 1943. Yxhuvudena, pilarna, skinnskraporna och metkrokarna har fått sällskap av kartor, fotografier, teckningar och texter som förklarar föremålens ekologiska och funktionella sammanhang. Foto: Historiska museet

KULTURREVOLUTION

Man kan tala om en friare ställning i relationen mellan universiteten och museerna först i och med den statliga museiutredningen MUS 65, då Riksutställningar fick i uppdrag att utveckla utställningsmediet. Museigolvet, tänkte man sig, kunde också vara en scen för åsikter från människor och grupper även utanför forskar- och museimiljöerna. Författare, bildkonstnärer, musiker och journalister skulle till viss del kunna bestämma dagordningen i museernas utställningsverksamhet.

I Riksutställningars lika systemkritiska som skandalomsusade utställning Sköna stund 1967 samarbetade journalister, musiker, författare och en rad bildkonstnärer under ledning av initiativtagaren konstnären Ulf Lauthers. Foto: Riksutställningar
I Riksutställningars lika systemkritiska som skandalomsusade utställning Sköna stund 1967 samarbetade journalister, musiker, författare och en rad bildkonstnärer under ledning av initiativtagaren konstnären Ulf Lauthers. Foto: Riksutställningar
Feministiska Vi arbetar för livet ställdes ut på Liljevalchs konsthall 1980. I Riksutställningars turnéversion blev det en av de mest älskade vandringsutställningarna under det kommande året. Genom förgrundens installation av Lotta Hagerman och Ewy Palm ser man Satkärringar porträtterade av Lilian Ek och Kerstin Boulogner. Foto: Riksutställningar
Feministiska Vi arbetar för livet ställdes ut på Liljevalchs konsthall 1980. I Riksutställningars turnéversion blev det en av de mest älskade vandringsutställningarna under det kommande året. Genom förgrundens installation av Lotta Hagerman och Ewy Palm ser man Satkärringar porträtterade av Lilian Ek och Kerstin Boulogner. Foto: Riksutställningar

PIA – Men vid den här tiden, på 1960-talet, verkar det väl ändå som om det sker något dramatiskt på museerna? Kan man inte se en genomgripande förändring just här? Du har själv talat om “det revolutionära paradigmet”.

EVA – Ja, i min föreläsning säger jag så, men det var nog bara vi på Riksutställningar och ett fåtal museiproducenter som anammade det, inspirerade som vi var av dåtidens författare och bildkonstnärer vars verk återspeglade den sociala oron i samhället. Det blev aldrig accepterat i museivärlden, och då kan man ju inte tala om ett verkligt paradigmskifte.

PIA – Riksutställningar ja, det verkar vara en institution som haft en alldeles unik och helt avgörande påverkan på utvecklingen. Du arbetade själv länge vid Riksutställningar?

EVA – Ja, från 1967 till 1989. Så länge har jag inte varit på någon annan arbetsplats.

Den rike mannes bord var ett av Evas första projekt på Riksutställningar. Utställningen hade formen av ett skrivbord med bordsytan täckt av en karta över världshaven där lastbåtar rör sig fram och tillbaka. I de utdragbara lådorna konkretiseras den orättfärdiga handeln mellan den rika och den fattiga världen. Författaren Göran Palms utställningsskiss tolkades av bildkonstnären Sigvard Olsson.Foto: Riksutställningar
Den rike mannes bord var ett av Evas första projekt på Riksutställningar. Utställningen hade formen av ett skrivbord med bordsytan täckt av en karta över världshaven där lastbåtar rör sig fram och tillbaka. I de utdragbara lådorna konkretiseras den orättfärdiga handeln mellan den rika och den fattiga världen. Författaren Göran Palms utställningsskiss tolkades av bildkonstnären Sigvard Olsson.
Foto: Riksutställningar

PIA – På Riksutställningar bidrog du starkt till utvecklingen med en rad nyskapande och stilbildande utställningsprojekt. Jag tänker på Den rike mannens bord (1967), Land du välsignade (1971), Maskin makt (1977), Kalejdoskopet öppnar sig (en verkstad och utställning om matematik och bild 1984), Mellan hat och kärlek (1985) och flera andra. Det är en imponerande meritlista! Och det som slår en när man blickar tillbaka på din karriär är att du tycks ha undgått det gissel som alla andra utställningsskapare verkar dras med, nämligen bristen på resurser. Hur kommer det sig?

En socialarbetares minne baseras på de memoarer som Laila Grip skrev för en insamling av "arbetarminnen". Arbetets museum gav konstnären Carin Ellberg i uppdrag att gestalta manus med hjälp av en mängd föremål som författaren också bidrog med. Foto: Arbetets museum 1991
En socialarbetares minne baseras på de memoarer som Laila Grip skrev för en insamling av “arbetarminnen”. Arbetets museum gav konstnären Carin Ellberg i uppdrag att gestalta manus med hjälp av en mängd föremål som författaren också bidrog med. Foto: Arbetets museum 1991

EVA – Jag har befunnit mig på rätt plats vid rätt tillfälle, helt enkelt! Det vill säga jag har haft turen att anställas på “nyinstiftade” arbetsplatser. På Riksutställningar blev jag den först anställda utställningsproducenten 1967, till Arbetets museum kom jag två år innan det öppnade (1991) och vid Linköpings universitet anställdes jag för att bygga upp en utställningsutbildning när det nya programmet KSM just hade inlett utbildningen i kultur–samhälle–mediegestaltning. Detta innebar att det faktiskt fanns pengar samtidigt som jag undgick styrning, byråkratiska regler och inarbetade rutiner. Jag har haft ett uttalat experimenterande uppdrag. Alltsammans passade mig utmärkt!

POSTMODERNISMEN

PIA – Tiderna förändrades och du var som vanligt snabb med att notera förändringar. I ditt föredrag berättar du hur du förhöll dig till de postmoderna strömningarna under 1980-talet.

Arkitekten Stefan Alenius, som Eva samarbetade med i flera utställningar, kallade sig postmodern. I Sjätte sinnet (1991) gjorde han denna installation av ett bröduppror i Norrköping 1867. Då försvarade de rika med vapenmakt sin rätt till luxuösa middagar, medan folket åt barkbröd. Foto: Horst Tuuloskorpi
Arkitekten Stefan Alenius, som Eva samarbetade med i flera utställningar, kallade sig postmodern. I Sjätte sinnet (1991) gjorde han denna installation av ett bröduppror i Norrköping 1867. Då försvarade de rika med vapenmakt sin rätt till luxuösa middagar, medan folket åt barkbröd. Foto: Horst Tuuloskorpi

EVA – Jag anser att man kan tala om ett postmodernt paradigm på museerna och brukar som exempel välja öppningsutställningen på nya Länsmuseet i Jönköping 1990. Basutställningen 10 000 år i Småland bjöd på ett föremålskalas som helt bröt med 70- och 80-talens texttunga, överpedagogiska utställningar där ett fåtal tredimensionella objekt tjänade som illustrationer till ett i förväg utstakat innehåll. I stället fylldes de vackert färgsatta väggarna från golv till tak med föremål, ibland typologiskt, ibland funktionalistiskt arrangerade. Kontextualiseringen var inte längre så viktig – eller snarare: man överlät den till besökarens fantasi.

Jönköpings läns museum hör till arkitekten Carl Nyréns postmoderna period. I utställningarna var det föremålens sinnliga uttryck som poängterades. Foto: Jönköpings läns museum
Jönköpings läns museum hör till arkitekten Carl Nyréns postmoderna period. I utställningarna var det föremålens sinnliga uttryck som poängterades. Foto: Jönköpings läns museum
En utställningsförnyare av rang är inredningsarkitekten och konstnären Björn Ed som har varit verksam vid de flesta museer i landet sedan 1970-talet. Utsnitt ur Båtgravarna i Valsgärde på Museum Gustavianum i Uppsala 1995. Foto: Björn Ed
En utställningsförnyare av rang är inredningsarkitekten och konstnären Björn Ed som har varit verksam vid de flesta museer i landet sedan 1970-talet. Utsnitt ur Båtgravarna i Valsgärde på Museum Gustavianum i Uppsala 1995. Foto: Björn Ed

Postmuseets basutställning Ett brev betyder … gjorde redan 1986 rent hus med de senaste trettio årens tradition av långa, räddhågsna, kvasivetenskapliga utställningstexter på ett annat sätt. Sammanhangen blev tydliga i tablåer och interiörer som kompletterades med korta, litterärt berättande texter. Den diskussion om utställningstexter som därmed inleddes pågår fortfarande men utan att man egentligen kommer någonvart. Författaren Margareta Ekarv, som skrev texterna till utställningen, suckar: “Det är som hade vi aldrig diskuterat frågan.”

PROVINSEN LEDER UTVECKLINGEN

PIA – Så du menar att utvecklingen står still, trots alla kurser, seminarier och museimöten? Inget har hänt sedan 1990-talet?

I dag öppnar ingen ny basutställning som helt saknar anpassning till barn och unga. På Sjöfartsmuseet Akvariet i Göteborg finns TS/Supertuben där tonåringar undersöker världen både under och ovan vattenytan. Foto: Sjöfartsmuseet Akvariet
I dag öppnar ingen ny basutställning som helt saknar anpassning till barn och unga. På Sjöfartsmuseet Akvariet i Göteborg finns TS/Supertuben där tonåringar undersöker världen både under och ovan vattenytan. Foto: Sjöfartsmuseet Akvariet

EVA – Nej, nej! Och det tycker jag har framgått i UEForum under de här sex åren som jag har drivit tidskriften. Den goda utvecklingen, både när det gäller utställningarnas texter och övriga gestaltning, sker inte på stockholmsmuseerna utan på andra ställen, runt om i landet. Mitt favoritmuseum sedan länge är Hälsinglands museum i Hudiksvall. Varje gång jag är i Göteborg numera tittar jag in på Sjöfartsmuseet Akvariet för att få del av senaste nytt där. Och den nya stadshistoriska basutställningen C400 – staden i vattenriket i Kristianstad ser jag som verkligt originell i sin textsättning. Den utställningen börjar i nutid med svensk text och avslutas med stadens grundande av den danske kungen Christian IV – och där är alla huvudtexter på danska! Skåne har ju som bekant varit danskt väldigt mycket längre än det tillhört Sverige. Den danska texten blir här ett pedagogiskt grepp som utnyttjar utställningstextens metanivå.

PIA – UEForum har redan beställt recensioner av de stadshistoriska utställningarna i Kristianstad och Göteborg, så vi kommer att följa den här utvecklingen noga framöver. Själv slutade du att göra utställningar för tio år sedan, du slutade undervisa i utställningsgestaltning för sex år sedan och nu slutar du som chefredaktör för UEForum. Ska vi tolka detta som att du tar avsked också av utställningsmediet?

Eva Persson promoverades till hedersdoktor för sitt långa arbete inom utställningsmediet. I bakgrunden syns Arbetets museum där hon var konstnärlig ledare på 1990-talet. Foto: Pia Cederholm
Eva Persson promoverades till hedersdoktor för sitt långa arbete inom utställningsmediet. I bakgrunden syns Arbetets museum där hon var konstnärlig ledare på 1990-talet. Foto: Pia Cederholm

EVA – Redan som tonåring tänkte jag mig museivärlden som en yrkeskarriär. Nu är jag pensionär sedan länge och vill gärna våga sluta ge museerna så mycket tid som jag gjort hittills. Men jag kan inte! Jag vet inte vilket inre tvång som får mig att fortsätta. Kanske tror jag att om jag envisas med att gräva i utställningsmediets historia på museerna så kanske det så småningom blir en så stor efterfrågan på en svensk utställningshistoria att något förlag vill ge ut en sådan bok.

När jag avgår från posten som chefredaktör på UEForum skall jag fördjupa mig i utställningsutvecklingen från 1930 till 1960 ungefär, det vill säga de decennier som föregår min egen aktiva tid som producent. Du märker ju att det här i min framställning finns en stor lucka i tiden mellan den första funktionalistiska utställningen på 1930-talet och mitt eget inträde på utställningsscenen 1967. Den perioden vill jag nu dokumentera. Linköpings universitet har gett mig lite pengar till det arbetet och jag är redan igång. Förra veckan var jag i Kristianstad och intervjuade förre museichefen Torsten Andersson. Han är 96 år med en ynglings hela minneskapacitet. Under de fyra timmar jag lyssnade till hans berättelse lärde jag mig mycket och fick nya infallsvinklar på den svenska utställningshistorien.

PIA – Så då kan vi förvänta oss att du återkommer med nya upptäckter från utställningshistorien så småningom? Och med nya iakttagelser av det som sker på museerna i dag? Du kanske inte är helt färdig med diskussionen kring paradigmskiften, utveckling och stagnation?

EVA – Hm, det återstår att se. Men som sagt: jag har svårt att släppa de här tankarna. Utställningarna är den röda tråden i mitt liv.


Den som är intresserad av att höra hela installationsföredraget UTSTÄLLNINGEN – Från antiken till framtiden och se fler bilder kan kontakta Eva Persson.

Eva Persson och Pia Cederholm

Ett lästips är Eva Perssons bok Utställningsform. I kroppen på en utställare 1967-1993. Där berättar hon om den första halvan av sitt yrkesliv.