Sommaren är utställningarnas stora blomningstid, då många museer fylls med nyfikna besökare. Utanför storstäderna finns besöksmål dit både inhemska och utländska turister vallfärdar och på så sätt bidrar sevärdheterna till hela kommuners attraktionskraft. Pia Cederholm väljer guldkorn och besvikelser bland den gångna sommarens utställningsupplevelser.
Under sommarens utflykter till museer, författar- och konstnärshem, historiska platser och andra utställningar om vårt kulturarv har jag grubblat över frågan vad det egentligen är som upprättar den där magiska kontakten mellan besökaren och det förflutna. Eller med andra ord: varför utställningar fungerar när de gör det och fallerar när de misslyckas.
Högst förväntningar hade jag på nyöppnade Kata Gård i Varnhem som ligger mellan Vättern och Vänern i Västergötland. Här har ett lyckat utgrävningsprojekt i och kring en mycket tidig kyrka gett upphov till ett nybyggt museum där det inte sparats på krutet: stilren arkitektur som är både tusenårig och samtida i sitt uttryck, Sveriges kanske äldsta rum – en krypta – överbyggd med glasgolv längs väggarna så att besökarna kan blicka ner i historien och en vikingatida mäktig kvinnas skelett till beskådan.
Kata, som i 30–35-årsåldern dog och begravdes strax intill gårdskyrkan omkring år 1050, var troligen härskarinna på Varnhem hundra år före munkarnas ankomst. Tack vare den påkostade kistan med en runristad sten till lock vet man en del om denna högreståndskvinna. Hennes oskadda skelett och friska tänder vittnar om ett liv utan kroppsarbete, våld eller umbäranden.
Med hjälp av dna har man också kunnat rekonstruera Katas regelbundna ansiktsdrag, men dessvärre står den fullskaliga Kata-modellen med vackra vikingakläder inte här i Varnhem utan inne i Skara på Västergötlands museum. I stället trängs vi besökare framför estetiskt tilltalande men mycket informationstunga tavlor med bilder, kartor och, framför allt, text. Valet står mellan att stanna till framför denna säkert mycket upplysande ordrikedom, där jag dock blockerar vägen för andra besökare, och att bara kasta ett getöga på textmontern och sedan klämma sig förbi.
Jag skulle verkligen vilja komma nära denna gåtfulla Kata, men det är som om rummets arkitektur gör det svårt. Konstigt nog är det jag efteråt minns bäst från besöket i Varnhem inte alls spåren av vikingatiden utan en animerad film i det lilla fina klostermuseet, ett stenkast från Kata Gård. I filmen åskådliggör små dockor hur cisterciensermunkar en gång kilade genom klostergångarna, vilket var precis vad min fantasi behövde för att bygga upp ruinerna utanför till en levande miljö med tak och väggar och mänsklig aktivitet. En enkel dockfilm fungerade alltså bättre än de fysiska kvarlevorna av en riktig människa. Kanske var det för att det historiska sammanhanget, alltså det liv som faktiskt levts och den tillvaro som faktiskt funnits, liksom återuppstod som en helhet i mitt sinne först när jag såg dockor i munkkåpor röra sig under valven. Men intuitivt värjer jag mig mot tanken på att någonting alls skulle kunna vara ”verkligare” än en gravlagd människa som ligger kvar på samma plats där hon vilat i snart tusen år.
Den där känslan av ”det var här det hände” ville heller inte riktigt infinna sig när jag stod och blickade ner i avträdet på övervåningen i Ornässtugan utanför Borlänge i Dalarna, en bred springa där Gustav Vasa enligt legenden ska ha firats ner och på så vis undkommit sina förföljare för femhundra år sedan. Ornässtugan var fascinerande, platsen var sommarskön, guiden var utmärkt. Men Gustav Vasa kom mig inte nära. Det var som i Göran Palms dikt om havet: ”Jag tittar på det. / Havet. Jaha.”
På Selma Lagerlöfs Mårbacka utanför Sunne i Värmland – en fantastisk plats på alla sätt, inklusive trädgården, flera mindre utställningar och en dramatiserad visning inne i huvudbyggnaden – hamnar jag i antitesen till Kata Gård. Årets utställning i Ladan på Mårbacka heter Selma och filmen. På ett vis påminner Ladan om Kata Gård: man går upp för en ramp till ett spatiöst rum under ett spetsigt tak. Men Ladan är en anspråkslös ekonomibyggnad i utkanten av ägorna, där svalor flyger under taket och enkla spånskivor behängts med förstoringar i svartvitt, långa texter, gamla filmaffischer och några teveskärmar. I en monter finns en kopia av en klänning Greta Garbo bar i Gösta Berlings saga, i en annan står Julius Jaenzons ålderdomliga filmkamera.
Att göra en hel utställning om Selma Lagerlöfs förhållande till den svenska stumfilmen 1917–1924 låter på papperet som en dålig idé. Hur åskådliggör man turerna kring manus, avtal, regissörer, skådespelare, inspelning, recensioner och publikens mottagande? Här finns ju väldigt lite sinnligt material att bygga på, nästan inget som talar till ögat eller örat, ingen självklar interaktivitet och definitivt inget som kan göra anspråk på att ”det var här det hände”. Men det märkliga inträffar att jag blir stående framför de stumma textsjoken och filmklippen, jag rycks med i Körkarlensödesmättade handling och i den bittra orättvisa som drabbar Tösen från Stormyrtorpet. Det har gått hundra år men Lagerlöfs berättelser känns alltjämt bultande angelägna.
Jag begriper faktiskt inte varför jag vill stå här i en dammig lada och titta på svartvit stumfilm, och läsa om svartvit stumfilm, när jag inte orkade läsa de läckert formgivna montrarnas texter i Kata Gård. Där fanns ju allt, både platsens magi och de autentiska vittnesbörden om levda liv, både genomtänkt formgivning och de komplexa historiska sammanhangen, vetenskapligt underbyggda och grundligt utgrävda. Vad är det för fel på mig?
Dagen därpå, efter en blåsig tur på Göta kanal, råkar maken och jag hamna på Motormuseet i Motala. Jag är väl inte överdrivet intresserad till en början, men det visar sig att museet har öppet till 20 denna söndagskväll och bara det tycker jag är värt att stödja genom ett besök. Ganska snart blir jag dock lika absorberad av motorer och apparater som jag blev där framför stumfilmerna på Mårbacka och detta slår mig som djupt paradoxalt eftersom estetiken på Motormuseet bryter mot samtliga trender i utställningsvärlden just nu.
Långa texter, avskalade typsnitt, stilren möblering, sparsmakat föremålsurval, skyddande monterglas, smakfull färgsättning, klickvänliga surfplattor, fiffiga QR-koder, en tecknad figur som vinkar till barnen och uppmanar dem att lösa något krystat mysterium – av sådant syns inte ett spår. Motormuseet brassar tvärtom oförskräckt på med miljöer som påminner om en affär eller ett lager eller ett öppet magasin, där föremålen står uppställda i rader eller på hyllor, chosefritt sida vid sida och med noll märkvärdighetsfaktor i den omgivande auran. Som om jag inte var en ödmjuk besökare utan en välkommen gäst.
Enligt utställningsproduktionens lagar borde det bli på tok för rörigt med så här många föremål på samma yta men det är tvärtom ett perfekt avvägt och lagom luftigt museum, där en naturlig rytm grupperat objekten så att det passar en vanlig människas rörelsemönster. Lagerhyllans förtätat prydliga ordning berättar ordlöst om radioapparaternas eller telefonernas tekniska utveckling, bara genom att ställa pryl intill pryl. Jag förstår precis. Dessutom uppskattar jag att man får peta och känna och komma nära.
Att bygga dioramor med stelt poserande figurer i färd med sina låtsade vardagsbestyr är så ute i dag. Ingen gör det längre. Fast det vet man inte om på Motormuseet så här kör man på i lekfull, fantasieggande frihet. Och det fungerar. Dockorna blir mänskliga, picknickkorgen bredvid bilen ger sammanhang utan behov av vidare förklaringar, för alla inser omedelbart vad bilen betydde för en generation som tidigare varit hänvisad till cykeln för sina picknickar. Av dockornas hållning räknar vi snart ut att växeltelefonuttans arbete gnagde på ryggen och att teveapparaten som budet just ska lyfta ur skåpbilen vägde sina modiga kilon.
Jag hade fel när jag förutsatte att ett motormuseum med automatik måste bli ett mecka bara för medelålders män. I den fördomen ligger också föreställningen att ett sådant museum inte skulle kunna bygga på kvaliteter som humor eller lyx och flärd. Motormuseet i Motala överraskar mig med högst närvarande män, kvinnor och barn i tidstrogna kläder och med prylar, typsnitt, mönster, färger och material som i sin splittrade samstämmighet skapar ett flackande återsken av den tid som flytt, allt med glimten i ögat och nostalgin på armlängds avstånd. Vi som tror oss kunna receptet för en lyckad utställning har en del att lära om hur en barnvagn, en resegrammofon, en tennisracket, den orangefärgade övnings-mc:en ”Rödmyran”, gamla veckotidningar, leksaker och reklambudskap möts på ett museum och får det förflutna att börja flimra igen.
Det är i sammanställningen av föremål hemligheten ligger, tänker jag. Allt passar ihop till en helhet som blir omedelbart begriplig, också utan ord. De ganska fula gula lapparna med upplysningar om föremålen känns oftast överflödiga. Hellre än att läsa fnissar jag åt dockornas miner och hållning, åt racerbilen med sin hjälmpaketerade förare som har parkerat bredvid en hundraårig, traktorlik veteranbil där föraren hämtats från en mer tankfull epok. Hur kan motorer, olja och skinnknuttar alstra en så nära, mjuk och tillåtande utställning?
En mycket ung kronprins, sedermera kung Carl XVI Gustaf, på bild vid sin efterlängtade vita moped av märket Puch Florida gör det helt omöjligt att inte återuppleva tonåringens dragning till fart och fläkt. Vid Heidenstams bil hörs poeten själv högtidligt läsa sin dikt ”Himladrottningens bild i Heda” men det ljudet kolliderar inte med Karl Gerhards stämma strax intill eller Susanne Alfvengrens röst en bit bort när hon sjunger ledmotivet till teveserien Macken. Det borde bli krockande rörigt men det är bara välorganiserat och trivsamt rakt igenom.
När jag lämnar Motormuseet strax före stängningsdags är det med den gryende övertygelsen att platsens autentiska magi är överskattad samt att utställningstexter ofta är till mer besvär än nytta. Men bara ett stycke söderut, utanför Ödeshög i Östergötland, får jag tänka om, igen. Här står Rökstenen, den väldiga runsten som satt myror i huvudet på forskarna med sin mångtydiga textslinga. För ganska många år sedan gjorde Riksantikvarieämbetet i samarbete med Riksutställningar (a match made in heaven) en utomhusutställning vid Rökstenen och den står alltjämt kvar med sina lysande, fantasieggande texter av Folke Isaksson. Hör bara här: ”Mycket talar för att färdandet är en ursprunglig drift, nedlagd hos människan. I tidens gryning följde jägaren sitt byte bortom synranden, dels av nödvändighet, för att finna föda, dels för att lära känna det okända, bortomliggande.”
Vid Rökstenen är både platsen, föremålet och texten som förklarar helt oumbärliga för upplevelsen. På Kata Gård fanns platsens poesi, de utgrävda lämningarna och de förklarande texterna, men det fungerade ändå inte, och på Motormuseet fanns ingenting av detta och ändå fungerade det. Jag begriper inte hur det kan bli så. Gör ni?
Text och foto (om ej annat anges): Pia Cederholm
PC är lärare, författare och medlem i UEForums redaktion.
