Luther! 95 Schätze – 95 Menschen
Augusteum, Lutherstadt Wittenberg, 170513–171105
Ledning: Stefan Rhein, Daniel Leis
Kuratorer: Mirko Gutjahr, Benjamin Hasselhorn, Catherine Nichols, Katja Schneider
Luther und die Deutschen
Wartburg, Eisenach, 170504–171105
Ledning: Günter Schuchardt, Marc Höchner
Gestaltning: Sonja Beeck, Detlef Weitz, Johannes Bögle,
Ines Linder
Der Luther-Effekt. 500 Jahre der Protestantismus in der Welt
Deutsches Historisches Museum / Martin Gropius-Bau, Berlin, 170412–171105
Ledning: Ulrike Kretzschmar, Anne-Katrin Ziesak
Kuratorer: Ewa Gossart, Philipp Steinkamp, Anne-Katrin Ziesak
I år firas femhundraårsminnet av Martin Luther och den protestantiska reformationen, som vi tidigare skrivit om i UEForum. I Tyskland har intresset varit enormt, med 180 utställningar över hela landet. Anton Jansson har besökt tre av de största och ger en initierad rapport.
Hösten 2017 är det 500 år sedan Luther ska ha spikat upp 95 teser mot avlatshandeln på en kyrkport i Wittenberg, något som brukar anges som startskottet för den protestantiska reformationen. I Tyskland, där Luther länge setts som en av landets absolut viktigaste historiska personer, är det här jubileet en händelse av enorm magnitud. Och en av de sakerna som sticker ut under jubileumsåret är en mycket ambitiös satsning på tre nationella specialutställningar, sponsrat bland annat av den tyska federala regeringen. De här utställningarna, som marknadsförs gemensamt på 3xhammer.de har delvis olika tema, och befinner sig på tre olika platser. Dock alla i eller nära Luthers egna domäner i nordöstra Tyskland: I Wittenberg, Eisenach och Berlin.
I Wittenberg är utställningen huserad i en flygel till det så kallade Lutherhuset, där Luther bodde och där det även till vardags finns en ambitiös utställning om Luthers liv, verk och verkan. Jubileumsutställningen här heter Luther! 95 skatter – 95 människor , siffran förstås en referens till antalet teser i Luthers kritik mot avlatshandeln. Titelns tudelning i skatter och människor speglar upplägget på utställningen. På entréplanet finns de 95 skatterna. De här objekten, samtliga från Luthers egen tid, berättar historien om hur han formades till att bli den han var, göra det upproret han gjorde och vad som hände direkt efteråt. Det är saker som en av Luthers biblar, reliker från tiden, men också mer profana ting som ett toalettsäte, för att fånga den kroppslighet som ofta var närvarande hos Luther. De är placerade i montrar, invävda i en för min smak lite väl intensivt röd struktur, och försedda med koncisa förklaringar.
Följer man utställningen i den rekommenderade ordningen, så bryts den mitt i den här objekttäta delen av med ett par rum som har en annan karaktär. I ett rum, dovt belyst bara ett porträtt, i ett annat, ganska stort en film på runt tio minuter som berättar om Luthers världsbild. Det är ett välkommet men även informativt andningshål.
Ett liknande grepp återfinns på utställningens andra plan. Här berättas något helt annat, om Luthers arv. 95 personer som på ett eller annat sätt har en koppling till Luther och hans arv framställs här på en struktur som är vit, vilket tillsammans med att rummet är något större och mindre tätt gör att den här delen känns luftigare och behagligare att vistas i.
Kopplingen mellan personerna och Luther kan se olika ut, allt från hans samtida som var en del av Reformationen (Albrecht Dürer), till sådana som läst och använt honom senare (Jacques Lacan, Martin Luther King Jr.), till personer där kuratorerna mest tycks ha sett någon slags ytlig jämförelse (Marcel Duchamp, Edward Snowden). Alla de här personerna representeras med varsitt objekt, eller kanske en filmsnutt, som i fallet med Astrid Lindgren.
Det som här bryter av i mitten är när man träder in i en dovt belyst korridor där man hör Henning von Tresckow självmordsbrev. von Tresckow var en luthersk arméofficer som var inblandad i en sammansvärjning för att mörda Adolf Hitler, när detta misslyckades tog han dock sitt eget liv. Det här brottet är också välkommet och välgjort – särskilt dock om man förstår tyskan förstås.
I stort är den här utställningen inte något som överraskar estetiskt, men den är högst funktionell och välgjord; stor men hanterbar, tydlig och med ett bra urval av objekt.
Utställningen i Wittenberg befinner sig alltså på en plats som är mycket nära konnoterad till själva utställningsobjektet Luther. Det här gäller också för utställningen i Eisenach, och här betyder platsen kanske faktiskt ännu mer. Den är nämligen inte förlagd inne i den thüringska småstaden utan i en borg, Wartburg, belägen på en lövskogsbeklädd höjd utanför staden. Wartburg har här ett trumfkort, det var nämligen här Luther började översätta Nya Testamentet till tyska 1521. Här finns även till vardags det rum som Luther arbetade i som en del av den fasta visningen av borgen. Wartburg självt är – som det uttrycktes i ett pressmeddelande – därmed på sätt och vis utställningens största exponat, dess största utställningsobjekt. Och ja, bara besöket av själva borgen är en fantastisk upplevelse, och bidrar till känslan av att det är en djup tysk historia som ställs ut. För här heter utställningen Luther och tyskarna.
Borggården används också. När man väntar på att få släppas in – en grupp i taget slussas in genom en specialuppbyggd blå ”sluss” – kan man titta på två nyuppbyggda objekt i naturliga storlekar. En vagn som ser ut som den Luther ska ha färdats i till Wartburg, och en tryckpress, en uppfinning ny för tiden och avgörande för Reformationens genomslag och spridning.
Själva Wartburg är ett plus för den här utställningen. Men kanske är den också ett minus. För man har här fått använda sig av de befintliga rummen, och det för med sig några saker. För det första blir vissa rum lite trånga för de ambitioner man haft med utställningen. För det andra är vissa rum i borgen så spektakulära i sig att de fått stå kvar såsom de är (såsom rummet med imponerande mosaik som avbildar helgonet Elisabet av Thüringens liv). Man går dock ändå igenom dessa icke använda rum, och på så vis tappas något av koncentrationen på själva Reformationsutställningen.
Här finns en annan aspekt. Den klara blå färgen som man introduceras till i början används också för att visa vad som är specifikt och nytt med den här utställningen. Smart i det här fallet tyckte jag, men när man närmar sig slutet överges den för andra färger som inte är de mest behagliga. Gult, lila, intensivt rött, där den vita texten nästan blir svårläst.
Annars är det även här förväntade men väl utvalda objekt. Mycket målningar från tiden det berättas från, en del böcker, vilket känns naturligt särskilt i det rum som är särskilt ägnat Luthers bibelöversättning, rustningar när det handlar om de på Reformationen följande religionskrigen. Sammantaget en kanske inte perfekt genomförd, men ändå helt klart en besöksvärd utställning.
Utställningen i Berlin, som är utförd av Deutsches Historisches Museum, men huserad i utställningsbyggnaden Martin-Gropius-Bau, sticker ut något. Dels i vad den skildrar. Endast ett av femton rum ägnas åt den faktiska Reformationen, och då tar inte ens Luther någon central roll, utan även andra delar av Reformationen speglas där. Dels i hur den skildrar vad den skildrar. Här är man mer innovativ, vilket vi ska se.
Titeln på utställningen är Luther-effekten. 500 år av protestantism i världenoch ja, snarare än att vara en Luther- eller ens reformationsutställning är den en protestantismens världshistoria i några exempel. Fyra länder är utvalda och får tre och ett halvt rum var: Sverige, USA, Tanzania och Korea.
Det är alltså enbart i det första större rummet som Reformationens förlopp skildras. Och det görs väldigt koncist. För även om rummet är stort, så används ytan mest till ett konstverk, Hans Peter Kuhns installation Übergang, en slags lysande dubbelhelix som visar på en öppning uppåt, mot Gud. Efter det här introducerande rummet finns fyra flyglar, som man kan ta i vilken ordning man önskar. Sverige och Tanzania delar ingång till vänster, liksom USA och Korea gör till höger. Alla länder introduceras med ett antal hängande skynken med citat från mer eller mindre samtida, mer eller mindre berömda representanter från respektive kultur som säger något om protestantismen eller kristendomen generellt. Som exempel kan ges att Ingmar Bergman, Antje Jackelén och Jonas Gardell har varsitt skynke i Sverigedelen.
Ländernas högst olika historia och religionshistoria har betytt att man kunnat göra den här utställningen omväxlande. Närmast Reformationen i tid är Sverige, och här är det kanske mest traditionella museala objekt: gamla böcker, målningar, kläder och vapen från exempelvis Gustav II Adolf. I delen om Tanzania har man istället valt att i det avslutande rummet ha en fotoutställning som presenterar protestantismen idag. I Korea-delen fylls ett helt rum med konst från den koreanske konstnären Kim Ki-Chang som på 1950-talet målade Jesus som om han vore korean. På plats känner jag att jag gärna fått ännu mer information, eller en mer traditionell presentation, men ganska snabbt efteråt inser jag att det är de här rummen jag kommer minnas, och att de faktiskt etablerat något om protestantismens betydelse i de respektive länderna.
Ett annat grepp som skiljer den här utställningen från de övriga är den mycket sparsmakade mängden text vid utställningsobjekten. I stället får alla besökare med sig ett Begleitheft (ett ”ledsagarhäfte”) där det finns textuell information. Alla objekt har ett nummer. Några kan man slå in i audioguiden som också medföljer (precis som på de två andra utställningarna), men de flesta refererar bara till boken. Ett väl valt grepp; man känner sig inte överväldigad av textmassa som kastas i ansiktet på en, men kan när man vill enkelt slå upp och lära sig mer om vad man ser.
Luther är väldigt topical i Tyskland i år. Tycker man att man hör mycket om Reformationen i Sverige under jubileumsåret är det ingenting mot vad man matas med i Tyskland, särskilt om man befinner sig i de delarna av landet där Luther själv var verksam. Att besöka alla specialutställningar är knappt görbart, enligt en av kuratorerna på Luthermuseet inne i själva staden Eisenach (ja, ett sådant finns också), så pågår under 2017 inte mindre än 180 specialutställningar runt om i Tyskland. Men tur då att de tre stora specialutställningarna faktiskt är väldigt lyckade, så vill man se något så kan man med fördel besöka dem.
Text och foto (där ej annat anges): Anton Jansson
AJ är idéhistoriker vid Göteborgs universitet och kulturskribent
