Blldkonstnären Per Josefsson var formgivare och producent för utställningen Liv och arbete i konsten som visades på Arbetets museum under hösten 2008. Eva Persson har intervjuat honom om utställningen som hon blev mycket förtjust i.
Liv och arbete i konsten. Nej inte en sån utställning till! Jag ser framför mig de klassiska arbetarbilderna färgstarkt och realistiskt målade med motiv från LO- kollektivets arbetsplatser. När tar man med alla de samtidkonstnärer som med installationer, videofilmer och foto skildar arbetsplatser där både TCOare och Sacomedlemmar räknas som arbetare? Så tänker jag när jag strävar upp för trapporna i Arbetets museum till utställningsrummet på tredje våningen.
Men redan i entrén blir jag på gott humör. Ett ljust spatiöst utnyttjat porträttgalleri med skulpturer och målningar av arbetare från olika tider. Smala podier med avfasad topp står framför konstverken och gör den ledsagande texten lätt att läsa. Podierna liksom de höga skärmarna är omsorgsfullt marmorerade.
Per Josefsson (PJ) Jag ville visa porträtten som på Glyptoteket… Det är Freddy Forsmar som marmorerat – han var huvudtekniker för utställningen.
Eva Persson (EP) Längre in i rummet finner jag ett pedagogiskt grepp som jag blir än mer förtjust i. Tavlorna har fått en förlängning ut i rummet…
PJ … det var min grundidé för gestaltningen av utställningen, att ta en detalj ur motivet och föra ut den på golvet framför målningen i en slags skulptur.
EP Det är fint gjort, trots att min föraning om de heroiska arbetarbilderna från verkstäder, gruvor och byggarbetsplatser besannades.
PJ Arbetets museum vill visa upp dessa bilder – innan det är för sent. Ty nu försvinner denna konst från offentligheten i och med att en del Folkets hus stängs, ABF drar ner verksamheten och lokala fackklubbar upphör. Konsten hamnar i garderober och på lager eller döljs bakom skärmar och draperier. Det vet väl du som bor i Stockholm?
EP Ja, på vårt Folkets hus vill konferensarrangörerna inte längre se några kampbilder. Konst med andra motiv finns kanske kvar? Den svenska arbetarrörelsen har en konstsamling på 70.000 verk har jag läst i utställningskatalogen Vår konst – din konst, Ett arbetarrörelsens museum. Utställningen, som visades på Liljevalchs konsthall 1990 innehöll 258 verk och de flesta var stilleben, landskap, nakna kvinnor och porträtt av konstnärer och författare – inte arbetare. Det fanns bara ett fåtal motiv från arbetsplatser att döma av bilderna i katalogen. Det vore intressant att veta vilka vilka tavlor med vilka motiv som nu finns kvar på väggarna i arbetarrörelsens lokaler.
PJ Arbetets museum ville lyfta fram arbetet i konstverken och väcka tankar och frågor kring konstnärens tolkning av vad han/hon har avbildat. I utställningen används konstverken som källor till kunskap om yrken och arbetets villkor.
EP Jag tycker samtidigt du visar konstverken så att man kan upptäcka tavlornas konstnärliga kvalitéer… du har valt ut många bra målningar. Hur dök idén upp?
PJ Niklas (Cserhalmi, utställningschef) och jag diskuterade först att producera en vandringsutställning på temat. Den skulle bestå av en liten kärna av konstverk sammanställd av Arbetets museum som kompletterades med lokalt material vid varje nytt utställningstillfälle. Idén gick inte att genomföra och då bestämde vi oss för en större utställning som visades under en kortare tid bara på Arbetets museum.
EP Hur gick ni tillväga?
PJ Vi tog ut fackförbund på måfå och några Folkets hus, jag reste dit och valde konstverk. Målningar, mycket få skulpturer ingår. Jag lyckades träffa några av de personer som är avbildade. Min utställningsassistent, My Ravin, som är student vid KSM (Kultur samhälle mediegestaltning, Linköpings universitet) intervjuade dem och man kunde höra deras röster i utställningen.
Vi byggde höga trekantiga pelare – info-poster – med intervjuerna och arbetsplatsljud i hörlurar, där fanns även foto och film som berättar om de miljöer som gestaltas i konstverken. På så sätt tänkte jag kunna inleda en dialog med de besökare som kanske inte är så där jätteintresserade av konst.
EP Trots att det finns rätt många konstverk, de flesta med någon form av installation framför sig och vissa dessutom kompletterade med ljud och bild så gjorde utställningen inget överlastat intryck på mig.
PJ Jag ville göra en luftig utställning och spatiös. Arbetets museums lokaler har ju alla högt i tak, och denna rymd har jag försökt utnyttja genom låta skärmar och pelare gå upp i höjden.
EP Och så har vi texterna – ett kärt tvisteämne.
Många av de anställda på museet har jobbat med research och underlag för texterna. Det slutliga innehållet har formulerats av My Ravin och Therese Bengtsson. Alla texter är inte så korta och kärnfulla som den här, men alla är fint utformade av grafikern Maria Planefors.
PJ Jag ville inte ha mycket text, men Niklas ville absolut ha texter.
EP Han är ju akademikern, han är en ordmänniska…
PJ … ja, och de tror att folk inte kan leva utan att läsa, att man inte ser nåt. Jag hjälper då och då till med att hänga fotoutställningar på museet. Vi gör det väldigt rent och snyggt, men sen kommer de förbannade textlapparna upp. Och förstör alltihop. Texterna kommer dessutom alltid i sista stund, man har ingen chans att planera in dem i gestaltningen.
EP Jag fäste mig vid vissa texter i Liv och arbete i konsten, som var mycket lättlästa och oakademiska. De är skrivna i en slags telegramstil som passar utställningsmediet väldigt bra. När jag nu efteråt läser genom alla texterna ser jag ju att de inte alltid är så välformulerade och man funderar över det blandade innehållet. På utställningen däremot fungerade de som effektiv introduktion till ”seendet”.
PJ Vi jobbade hårt med texterna. Förutom att det är viktigt med läsvärdiga teckensnitt och storlekar, samt tillräckligt med luft i och kring texterna, så försökte jag variera formerna. Vid ingången till utställningen möttes besökarna av en vepa med en övergripande text om utställningen. I porträttgalleriet placerades texterna om själva konstverken på snett avskurna podier (översta bilden). I resten av utställningen fanns texterna också på sluttande plan t ex på golvet nedanför verken (Porträttt av Åsa). Över hela utställningen låg en ljudmatta med en inläst mer idéhistorisk text där konst, genus, klass och arbete var i fokus. Och sedan fanns ju info-posterna med berättelser om yrken och arbetsplatser, som jag berättat om tidigare, med sin blandning av text, bild och ljud.
EP Jisses – så mycket politiskt korrekt information! Jag är glad att det mesta gick mig förbi. Din ”grundidé” att öka intresset för målningarna med hjälp av de tredimmensionella installationerna framför var tydligen så effektiv att utställningen som helhet inte tog skada av omgivande ord- och filmbrus.
Det är synd att utställningen inte kom ut på vandring. Jag tror att den både innehållsmässigt och estetiskt skulle inspirera många museer.
Stockholm och Finspång, februari 2009
Mailväxling och telefonsamtal, redigerat av Eva Persson
Utställningsbilder: Miguel Munoz Rubilar genom Arbetets museum
